torsdag 11 december 2008

Anatomimuntan

Är avklarad! Helt fantastiskt skönt, efter veckor av vändande och vridande på plastmodeller, tejpbitar som fått leka ligament och en betydligt förstärkt högeraxel efter allt släpande på anatomiböckerna är det över. På bara en timme är hela den kombinerade muntan i anatomi och histologi avklarad. Väl hemkommen städas hela lägenheten i rena adrenalinruset och nu äntligen har jag krypit ner i soffan. Skönt att få ordning på livet igen, och med vetskapen om att läkarutbildningens mest omfattande anatomiperiod faktiskt är över. Ha! =)

fredag 14 november 2008

Patienter

Det är väl att vi redan tidigt under vår utbildning får möta dem, patienterna. Det är en ovan roll att möta en människa i, när man kommer tassande, förvirrad i sin stora vita rock och en reflexhammare i handen. Vi träffade endel patienter förra terminen, men då mest som passiva åskådare. Halsfluss på vårdcentral * 8. Den här gången var det annorlunda, vi förväntades ställa frågor och öva undersökningstekniker. Patienten är välinformerad om denne ska träffa en stor drös fumliga och bortkomna studenter och handledaren som är med oss är fantastiskt bra. Vi sitter alla i rummet och väntar. (Som väl var utan de förstora rockarna denna gång, det är som falsk marknadsföring att släpa sig omkring i dem.) Patienten vi möter har en svår neurologisk skada, hon är inte mycket äldre än oss. Skadan har kommit plötsligt, ett helt liv förändrat på mindre än några timmar. Nu när vi träffar henne är det några månader sedan skadan och den långa rehabiliteringen har tagit sin början. Vi får ta del av hennes historia och några försiktiga frågor ställs. Målen med träningen är tillsynes förvillande vardagliga, att kunna komma hem, handla, tvätta sin tvätt. Hon ger intryck av att vara en person som varit aktiv i allt, den som fixar. Nu plötsligt lyder inte kroppen längre.
Testa reflexer? Vaddå reflexer? Var borde de vara stegrade, var sitter skadan? Kan vi förvänta oss clonus? Jag kan inte släppa tanken på personen som sitter där, vars liv är så förändrat. Vill inte släppa den heller. Jag struntar väl i var hennes skada ligger. Hon ser ut genom fönstret en kort stund. Det slår mig hur svårt det här yrket är, hur kallt livet kan vara och hur mycket saker alltid förändras. På något sätt måste man komma tillfreds med det, acceptera att det är så det är och bara själv försöka göra det man kan för att göra dessa människors liv lättare. En dag blir kanske en av mina delar i det att lokalisera CNS skador eller bara vara medmänniska. Livet fortsätter alltid, om än under andra omständigheter eller förutsättningar. Men fortsätter gör det alltjämt. Tanken känns betryggande.

lördag 8 november 2008

Mänskliga rättigheter och en släng av insomnia

I dagsläget undervisas läkarstudenterna i Sverige inte i mänskliga rättigheter, det är dock beslutat att så ska göras, i sedvanlig akademisk tradition tar allt naturligtvis tid att införa. Ganska ordentligt lång tid. Under tiden har trevliga vänner till mig inom IFMSA (www.ifmsa.se) ordnat en föreläsning i MR som utfördes av två mastersstudenter i folkrätt. Fantastiskt duktiga var de! De hade förberätt minutsiöst och lyckades verkligen förmedla juridikens basala virrvarr till oss ovetande medicinstudenter, från grunden till vad de mänskliga rättigheterna innehåller och baseras på till den direkta tillämpningen inom sjukvården i Sverige - vård för papperslösa samt vård för asylsökande. Två timmar senare är jag betydligt mer insatt och har en enormt mycket bättre förståelse kring dessa så ofta citerade och refererande regler. Jag lovar att ge er en sammanställning om min nyförvärvda kunskap i framtida inlägg, jag ska inte försöka ge mig på det när kl är snart två på natten.

En helt annan notering, imorgon _måste_ jag plugga. I mängder. Behöver lära mig armen, axeln, handens anatomi och rörelsemönster på ca 4 timmar. Jag tror faktiskt inte att det går, men jag ska ge mig tusan på att det blir fyra så effektiva timmar som är humant möjligt. Om den planen ska gå i lås får vi hoppas att insomnian släpper sitt grepp snarast! Eftersom jag är en sådandär filur som verkligen upphör att fungera utan ordentliga doser sömn.

fredag 24 oktober 2008

Neurologi och minne


Roligt att jag här för några inlägg sedan beklagade mig över min todolista. Den har utökats kraftigt sedan dess, för att uttrycka det milt. De högst prioriterade sakerna har dessutom flyttat från den överfulla listan till baksidan av min hand för att de öht ska ha någon chans att bli utförda och inte försvinna i virrvarret i mitt huvud. Takten har sakta men säkert ökat på utbildningen och nu är det en hel del att läsa, och en hel del anatomi att pränta in. Nu är naturligtvis den överfulla todolistan inte bara skolans fel, jag har alltid gillat att engagera mig i saker vilket har en tendens att fylla kalendern. Men det är precis så jag trivs.
Detta är fredagseftermiddagen för min del; Somatosensoriska banor i CNS, smärta, c- gamma- a- delta- fiber, proprioceptorer, dopamin-pathways, basala ganglier, spinala reflexer. Pust! Nu är jag såå trött och funderar på att inte alls ge mig ut ikväll utan bädda ner mig i soffan och somna tidigt, känns fantastiskt lockande!

fredag 10 oktober 2008

Bra föreläsare

Gör verkligen så otroligt mycket. Någon som är engagerad, strukturerad och pedagogisk. Plötsligt räcks det upp händer i luften, otaliga frågor ställs och morgontrötta ögon blir nyfikna. Tre timmar senare lämnar han ifrån sig en drös både klokare och framförallt mer intresserade studenter som nu plötsligt ska bli neurologer. Det är tur att de finns, inspirationskällorna som får alla att tända gnistan igen.

Tyvärr är det inte alltid så, en stor del av de föreläsare vi haft under de prekliniska terminerna såhär långt är forskare eller doktorander som inte alls har något intresse för utbildning, men som en del i deras tjänst är de så illa tvungna att befatta sig med oss. Resultatet blir därefter. Det är så synd! Varför finns det inte en väg att göra karriär av att undervisa? Sätt att locka dit människor som är intresserade och vill föreläsa. Jämför man med många andra länder, är det där fantastiskt hög status att undervisa och de som undervisar lägger ner stort engagemang i det. Man har stor respekt för undervisningen och det blir ömsesidigt. En omotiverad doktorand som pratar biokemi blir sällan lyckat, varken för oss eller dem.

onsdag 8 oktober 2008

Titta ner

Kan inte låtabli att reagera på några av läkarna i Sjukhuset. Varför står de upp? Det känns bara så stressande, att stå upp med journalen i hand och titta ner på någon i en säng när de söker på akuten. Jag hade iaf kännt mig mycket mer bekväm om någon bara drog fram en pall, satte sig ner och tittade på mig. Det lär inte ta längre tid och hade förmodligen både fått patienten att känna sig lugnare och gett dig som läkare bättre svar. Enkel regel, i din yrkesroll jobbar du, där kommer patienten alltid först. Även om du själv är stressad kommer det i andra hand. Ta ett djupt andetag och sätt dig på stolen förtusan.

onsdag 1 oktober 2008

Hål i huvudet

Hahaha, så roligt att jag den 19 september tyckte att jag hade en lång todolista.

...Den är nu _betydligt_ längre. =) Jag har iof välvilligt valt att fylla den med en massa aktiviteter

Det är en hel del mer att läsa nu under termin 2, fantastiska mängder anatomi. Visste ni förresten att man har ganska många hål i huvudet? Det har man faktiskt, där det går en massa nerver och blodkärl genom vissa, och som vår käre föreläsare neurokirurgen sa "Strunt i det hålet, där går endå inget viktigt" tydligen går det inget viktigt i andra hål. Hålen har dessutom namn, oftast är de namngivna beroende på vad som åker igenom dem och heter då foramen någonting. Det finns trots allt logik i systemet, sedan att allt i kroppen verkar vara namngivet efter mat kan ju förefalla underligt. Någon stod och petade i ett lik och såg något som liknade ett bär och döpte det sonika till något "bärliknande". Fast på latin = acinus. Eftersom det är ganska bra att kunna några av dessa ord när man stöter på bärformade formationer i sin bok, eller för all del i sin omgivning och ska lista ut vad de heter har någon vänlig själ gjort en fin ordlista och lagt på kursens hemsida. Där kan även läsas;
corona lat. (kunga)krona, även äckligt mexikanskt öl.

fredag 19 september 2008

Todolistan

Växer!

Läsa om ben, benbildning, frakturer och benläkning
Embryonal benutveckling
Leder
Histologi, ben brosk bindväv, coloring atlas
Repetition CNS
Etikreflektion
Artikelpresentation
Förebereda inför modelldemonstration bål

Helst innan måndag. =)

tisdag 16 september 2008

Många tankar väcks.

Etikseminarie. ~100 läkarstudenter på termin 2. En film visas, en vårdmiljö utan respekt, kräkningar och en mörk bild förs fram. Det är omöjligt att inte ta åt sig, bli illa berörd. Diskussionerna trevar sig fram. Vissa regler gäller; Man får inte bli berörd (det får man nästan aldrig), man får aldrig tro att saker skulle kunna vara annorlunda, då är man naiv. Man får aldrig säga att "Jag vill bli en bra doktor." för då är man pretantiös. Det som är helt okej är att vara oberörd, blasé och gärna tycka att hela etiken är flum.

Men mest av allt får jag ju inte tycka något än, jag går bara termin 2. Jag vet ju inget än, för jag har inte upplevt det än. Bäst då att lita till andra. "Du ser ju, de som jobbat länge. Klart det blir så. Du kommer också hamna där en dag." Jasså, bara för att vårt förhållande till yrket kommer förändras med tiden är det helt okej för oss att gå in i det färdigt avtrubbade? Nej. SLÅSS. Slåss för att få vara idealister. Slåss för att ge bra vård och slåss för att bli den bästa läkaren du kan vara, inte för din skull, för dina medmänniskors skull. Vägra pressa dig ner i en form av blasé när vi arbetar med liv och död. Det är inte en sådan läkare jag vill bli och jag vägrar rycka på axlarna och inte bry mig - bara för att det är lättast så.

torsdag 11 september 2008

Värt att kämpa för

Alltså vet ni. Det här med att plugga till läkare är så sjukt roligt! Haaha! Sååå värt all den möda det tog för att ta sig hit. =)

måndag 8 september 2008

Studieteknik

Jag är dålig på att läsa hemma, det bara är så. Jag kan verkligen inte koncentrera mig och blir mest irriterad. Idag beslutade jag mig för att släntra iväg till favoritfiket efter skolan och satte mig där och läste, gissa om effektivt! Plötsligt går allt mycket lättare och jag lyckas plöja igenom otaliga sidor embryologi. Det där med att läsa på fik måste jag utöva mer - det är som att plugga fast bara litegran. Man kan ta små pauser för kaffe och chokladbitar och titta på folk - framförallt känner man sig inte lika instängd och mossbeväxt som, iaf jag gör, efter 20 minuter vid mitt skrivbord. Icke att förglömma ser man ju himla duktig ut. =)
Idag har adlibris _äntligen_ skickat min kurslitteratur också, yes yes yes!

söndag 7 september 2008

Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Blir det någonsin det? Här har jag haft tre månaders sommarlov där jag faktiskt, måste erkännas, mest längtat tillbaka till skolan. Det är väl ett gott tecken såhär i början av en utbildning. Jag hade finfina planer på hur organiserad jag skulle vara, jag skulle plugga varje vecka, göra fina anteckningar och samla ihop i ett fint system så att det blir lätt att repetera inför tentan. Hur tror ni det gick för mig första veckan? Naturligtvis. Plötsligt var det mycket roligare att fika, träffa kursare, baka bullar, städa lägenheten, och nu sitter jag här. Söndag kväll. Embryologi. CNS utvecklingen. "Hoppsan, var det sådär många sidor." Vad roligt, bäst jag skriver lite blogg om hur karaktärslös jag är. Det har varit roligt att börja igen även om fredagen innehöll en över två timmar lång anatomigenomgång. Äldrekursare som agerar snälla amanuenser till oss går tålmodigt igenom långa listor med latinska namn på områden i hjärnan, vener, artärer, nerver. Utan att blinka pekar hon ut den ena ogreppbara strukturen efter den andra i hjärnan. (Inte lätt att kludda ned dem på en kursare tyvärr, hade ju varit praktiskt annars.) Detta efterföljt av en histologigenomgång med 20 olika preparat som alla är rosa och lila. Magiskt nog är den ena faktiskt lever och den andra tarmludd. Det blir säkert bra, med lite övning.
Nu ska jag sluta blogga och läsa embryologi. Ska bara städa mitt skrivbord först. Och göra en kopp te också. Förresten borde jag säkert slänga i en tvättmaskin med. Det är nog lika bra.

måndag 4 augusti 2008

Memory?


Detta med memoreringskunskaper har aldrig varit min starka sida, geografi, glosor, årtal och kungar. Alla gånger jag under min skoltid behövt memorera ren kunskap har jag varit katastrofalt dålig på det. Jag kommer verkligen inte ihåg saker om jag inte får sätta dem i ett sammanhang. På kurswebben för termin 2 ligger en anatomilista på strukturer vi ska lära oss att identifiera. Det är en ganska lång lista, och framförallt inser man snabbt att detta faktiskt är baskunskap som man kommer behöva. Så, hur kommer man ihåg dem? Någon som har några bra tips inför terminsstarten? =)

onsdag 23 juli 2008

Om läkarutbildningen

Sedan jag började blogga har det dykt upp en hel del besökare här, jätteroligt! Så efter önskemål kommer här ett litet inlägg om läkarutbildningen.
Läkarutbildningen skiljer sig åt en hel del beroende på studieort, idag jobbar alla orter utom Göteborg med någon form av PBL - problembaserat lärande. I Lund där jag läser har man använt PBL en längre tid. För min egen del trivs jag jättebra med PBL, det är roligt, man får interagera med andra och befästa sina kunskaper på ett bra sätt. Den första terminen i Lund har helt ärligt, inte varit speciellt betungande. Man har god tid på sig och fouks ligger på att få en övergripande förståelse, inte alla detaljkunskaper. Det var nog ingen av oss i klassen som spenderade 40h/vecka på studier under första terminen - även kursledaren påpekade detta och sa att det är upplagt lite så med vilje. Dock har jag pratat med studenter på de kliniska terminerna, från termin 6, där många av dem verkar spendera ca 50h/vecka på sitt skolarbete. Så jag förväntar mig verkligen att det blir tuffare längre fram. Det verkar också skilja sig endel mellan studieorterna.

Det är många i min klass som är lite äldre och har gjort annat, man har verkligen alla möjligheter om man vill, finns en hel del härliga bevis på det i min klass. Det verkar finnas en föreställning om att läsa på läkarutbildningen är jättetufft och tar upp hela ens liv, och, det är en hel del saker att hålla i minnet men studieteknik lär man sig. Jag tror den stora delen handlar om att faktiskt utbilda sig till yrket, lära sig hantera svåra situationer, bemöta människor med sjukdom eller som befinner sig i kris. Att göra det tror jag kräver mycket av en själv. Risken är nog snarare att det kan kännas så överväldigande att det är väldigt lätt att dras in i det och alltid jobba. Vi får se vad jag säger om fyra år eller så.
För mig har det inte handlat så mycket om att "klara tentan", det jag lär mig nu ska jag ju faktiskt använda. Vilket, om jag ska vara helt ärlig kan vara lite svårt att se när man vänder upp och ned på biokemiboken och tänker att det kanske blir mindre kryptiskt så. Det tror jag iaf kommer bli tydligare högre upp i utbildningen. Det är också helt orimligt att man ska behärska allt, man får helt enkelt lära sig att ha tillit till sin förmåga att lära sig. För det kommer man nog få göra resten av sitt yrkesliv.

Några har undrat om det går att kombinera utbildningen med arbete, eller med barn. Mitt svar på det är nog att allt går om man vill. Och, det viktigaste av allt - läkarutbildningen är bara början, yrket kommer förmodligen kräva mycket av dig under resten av ditt liv. (Beroende på var du väljer att jobba, men, jag frågade en specialist på sjukhuset hur lång tid det tog innan hon kände sig någotsånär säker på sitt yrke. Svaret jag fick var efter 10 år som specialist. Det tål att minnas.) Jag tror att man kommer behöva ha en balans i livet, många av de jag möter på min utbildning är högpresterande människor som kan jobba 25h av dygnets 24 utan att blinka, men det håller inte ett helt liv. Inte för någon. Jag tror det är bra att hitta en balans mellan skola och resten av livet redan under grundutbildningen, annars är det lätt att fastna i ett "Jag ska bara bli klar först." "Jag ska bara göra min AT." "Jag ska bara göra min ST" och vänta nu, hej och hå, så hade det gått 15 år. Nej, utbildningen är inte övermäktig, och det är absolut inte omöjligt att kombinera den med något. Jag skulle tillochmed rekomendera det, ska man arbeta med det resten av livet och trivas så tror jag som med allt annat, vem man än är och gör, så gäller det att trivas. Och en stor del av det är att ha en balans mellan skola, yrke och allt annat väsentligt.

Kram på er som hört av er och lycka till!

Ps. Magnus, du undrade om sommarjobb med, lovar att skriva en update om det nästa gång... =) Ds.

fredag 11 juli 2008

Tankar...

För en tid sedan läste jag en intressant artikelserie i DN om en ung ST-läkare. Länk
Tiden innan jag påbörjade min utbildning och naturligtvis även nu försöker jag förkovra mig i information om läkaryrket och yrkesrollen. Vad är en bra läkare, och hur blir man en sådan? Det är sådana underbara idealistiska mål man får och bör sträva efter på termin 1 tycker jag, förhoppningsvis hela sin yrkesutövning. Ju mer jag läser får jag en bild av dagens yrkesroll inom den svenska sjukvården, en bild som tydligare återspeglar en miljö med hårda sidor, kantad av ett kulturarv som kan vara svårt att förändra.
Vissa drag verkar man finna gemensamt hos många nyblivna läkarstudenter, de är många flitiga och tjästvilliga människor med ett fantastiskt duktighetskomplex. Rädslan för att säga, jag vet inte, kan inte, förstår inte är något som knappt existerar i denna värld. Redan inskolade i detta ifrån tidigare skolerfarenheter, späds detta på ytterligare när alla dessa personer sätts i samma klass. För min egen del har jag växt upp i ett genomhumanistiskt hem där uppmaningarna löd "Var en god människa." "Människa över auktoritet." "Det finns andra sätt att lära sig utöver skolan." Att mäta framgång i annat än betyg och bekräftelse från ett skolsystem. Inte så sagt att jag på något sätt är befriad från detta duktighetskomplex, men jag gör mitt bästa för att hålla dessa värderingar i bakhuvudet och mäta mina duktighetsframgångar efter denna skala istället. Resultatet betyder något, inte bekräftelsen. Så är det faktiskt, det kan vara en hård insikt att möta när man kämpat sig blind för att vara duktig, bli bekräftad. Man har inte tjänat på att ta konflikter, det är inte det som gjort att man kommit dit man gjort. Kanske är det tillochmed så att man kommit dit för att man _inte_ tagit konflikter. Har man haft stor tilltro till systemet och dessutom varit framgångsrik inom det, varför då ifrågasätta det?

Jag hade en god vän under min uppväxttid som numera är undersköterska. Hon var den som alltid tog konflikterna, den som ställde sig upp först när något skedde hon tyckte var fel. Ofta hade hon rätt. Hon var en riktig hjälte, stod på de svagas sida och skrek dessutom högt om det. Jag blev snabbt diplomaten i dessa konflikter. Som alltid, den förtroendeingivande och resonerande som pragmatiskt försöker bemöta problemen och hitta en lösning.
Jag har aldrig velat stå på en pedistal, jag tycker det verkar fruktansvärt beklämmande på alla sätt. Jag ser helst inte heller att människor omkring mig gör det heller. Fullkomligt meningslöst och irrationellt i min mening. Det jag minst av allt ser är att någon sätter mig på en pedistal.
Första gången jag bemötte detta var under termin 1. Den första praktikdagen på ett äldreboende träffar jag min handledare, en undersköterska i min egen ålder, hon tar emot mig vänligt, men tillägger hastigt "Jag är ju så dåligt på sådanthär att handleda." Hon föser in mig i ett badrum med en äldre naken kvinna och ger mig en tvättlapp. "Jahaja, bara att sätta igång." Uppmanar hon. Förvirrad och valhänt står jag där och tittar på den äldre damen. Varför visade hon mig inte? Hade hon några bra tips, hur brukar man tvätta en gammal naken människa? Jag har ingen aning, jag kan ju anta med mitt sunda förnuft men, hur kommer det sig att hon bara lämnar mig där och går? Var det för att hennes kunskaper, ansåg hon själv var så basala att de inte var värda att nämna till mig, för de måste jag ju redan veta? Eller var hon helt enkelt bara trött på att handleda vilsna studenter, hade en dålig dag?
Vid frukostbordet kommenterar hon sedan dagens senaste kändisskvaller och tillägger "Åh, men det är förstås inget du bryr dig om." Jag är notoriskt icke-intresserad av kändisskvaller, jag har inte den blekaste aning vad som pågår i kändissfären. Men just då bannade jag nästan mig själv för att jag inte hade det. Plötsligt blev detta ett mått på vår skilnad. Med mig i närheten kunde man inte disskutera de vanliga sakerna vid frukostbordet längre. Kulmen nårs när hon tillägger "Jag vet inte vad jag ska kunna lära dig egentligen, du är ju läkarstudent." Uttalandet bemöttes med chock från min egen sida. Hur blev jag plötsligt stoppad i det här facket? Hur gick det till att hon, som jobbat inom äldrevården i 10 år anser att hon inte har något hon kan lära mig? Min tafatta respons blir ett överväldigande "Självklart har du massor att lära mig!". Om hennes arbete, yrkesroll, omvårdnaden. Jag kände mig mer förvånad och förvirrad än något annat efteråt. Hur kan det vara möjligt att människor förminskar sig själva vid blotta titeln hos en person? I stor kontrast till den något äldre undersköterskan som genast lyser upp då någon visar intresse för hennes arbete, genast visar mig och delar med sig, ger goda råd och vi har riktigt roligt. Hon tar stor stolthet i sitt arbete, och det med all rätt! Trygg i sig själv och utan behov av att rangordna. Vilken lyx att få arbeta med så lugna och trygga människor. Jag är fruktansvärt ovan och valhänt och mina händer som bär rosa märken av överstrykningspennor lyckas inte få många saker rätt på första försöket. Men hon hjälper mig och tillsammans löser vi det så att det blir så bra för patienten som möjligt.
När jag läser om unga läkares vardag, hör historier som "Klara"s ovan i DN kan jag inte hjälpa att tänka på undersköterskan som gav mig tvättlappen och gick. Kommer någon en dag lämna mig med nålen att punktera knät och gå? Hur reagerar jag då? Det verkar, sett med naiva nya ögon utifån finnas en stor befäst utpräglad kultur inom vissa delar av vården. Säkerligen med stora undantag för olika avdelningar och individer, men trots detta ett vanligt och nästan accepterat arbetsklimat från ledningsnivå och äldre kollegor. Hur hanterar man det? Man måste vara väldigt utsatt som student eller ung läkare i en sådan situation, speciellt om man har ett utbrett duktighetskomplex och vill vara alla till lags. Jag har ingen aning om hur jag skulle hantera det, jag ska försöka sträva efter att ställa mig stadigt med båda fötterna på jorden och alltid tänka utifrån patienten. Patientens välbebefinnande och vård måste ju alltid komma först, och förhoppnignsvis kan det agera en riktighetskompass när man står i en situation där relationerna plötsligt kan förvilla omdömmet. Som min vän antropologen sa, det är oändligt svårt att urskilja kulturen när man befinner sig mitt i den, då behöver man en tråd att följa.

söndag 6 juli 2008

Möjligheter

Vi lever i en värld där allt är möjligt. Nästintill allt. Att leva just nu, i vår del av världen är kantat med överflöd. Du kan välja nästan vilken sak som helst och gå ut och köpa den, skaffa vilket kreativt intresse som helst under din fritid och utöva det. Läsa, måla, skriva, tänka. Alla möjligheter. Det till trots verkar det sistnämda sällan utnyttjas. Överflödet passifierar och får oss att kämpa för något vi kanske inte behöver. Vi går dag ut och dag in, följer ett mönster, spenderar god tid att beklaga oss, kämpa för nästa kortsiktiga mål, konsumera och passivt bli matade action framför tvn.
Hur många använder egentligen alla dessa möjligheter som finns? Till vadsomhelst, hitta ett intresse och jobba med det. Delta aktivt i saker, lär dig nytt. Hitta saker du njuter av. Engagera dig i samhället eller världen. Bli frivillig. Hitta saker du tror på och kämpa för dem, eller lägg dig tillbaka och njut av det du njuter av. Skola om dig om du inte trivs med det du gör. Möjligheterna är faktiskt oändliga. Oändlig lyx att få leva i en värld där du faktiskt kan och har möjlighet att göra nästintill allt, där den största begränsningen är du själv och dina egna barriärer. Även om målen förefaller omöjliga så kan du sträva åt ett håll du själv tror på, spendera en livstid med att kämpa dig blå. Min kära mor sa alltid till mig "Du får göra precis vad du vill, sålänge du är en bra människa och mår bra." Enkelt egentligen, sträva efter att göra gott. Alltid, efter bästa förmåga. Det finns väldigt lite att klaga över, väldigt mycket att kämpa för. Enjoy it. =)

onsdag 11 juni 2008

Sommarlov!

När jag var yngre brukade jag studsa ner för berget där min skola låg och sjunga "Friiii som en fågel" när sommarlovets första dag började, det är nog ett av de klaraste minnena jag har från min barndom. Plötsligt står jag här igen, kravlar mig ur klassrumet efter den muntliga tentan och känner mig mest förvånad. Helt handfallen, vänta nu? Är det inget jag borde läsa? Plugga? Skriva? Plötsligt känns 1a September ohyggligt långt borta. Man behöver en respit dock, återhämta sig och komma tillbaka med nya krafter. 9% avklarat, termin 1 av 11, fem år kvar. Hurra! =)

fredag 16 maj 2008

Tentatider

Plötsligt fylls alla grupprum, läsplatserna på biblioteken, kilovis med föreläsningsanteckningar staplas upp och kaffetermosar töms. På något sätt är det underbart, jag trivs i studiemiljön även om jag omöjligt förstår hur jag ska få allt att hållas kvar i huvudet fram tills tentorna är avklarade, och förhoppningsvis längre än så. Klarar jag tentorna har jag gått ut termin 1, det har verkligen gått så fort, känns lite overkligt... =)

måndag 5 maj 2008

Händer det saker?

Okej, de prekliniska dagarna på läkarutbildningen kanske inte inspirerar till de mest insiktsfulla och trevliga nya blogginläggen var dag, men, grundprincipen är faktiskt ganska spännande. Man blir lite facinerad över att vi faktiskt fungerar, går och står. Gör det vi gör. Mycket märkligt är det. Biokemiska molekyler slår sig samman i enorma kompelex, interagerar med varandra och plötsligt finns där en cell, sedan många celler och plötsligt har man kaniner, människor, kackelackor och annat som hör världen till. Det verkar skrämma vissa människor, tanken på att vi bara är kemi. Molekyler i ett fruktansvärt komplext samspel. För min del finner jag det mer facinerande än skrämmande.

Nedan kommer några väl valda ord som kan tänkas finnas nedklottrade i ungefär 100 st T1ors anteckningsblock. Sånt bör man dela med sig av. =)

Cellcykel
Kinas
RNA polymeras I, II, III
Uncouplers
Fosfofruktokinas
p53
G-protein
Histoner

fredag 4 april 2008

Universitetsbokhandlar och gräsmattor

Ja, jag har verkligen blivit det. En fullkomligt fulländad skolnörd, jag har en svaghet för gamla akademiska byggnader, gröna gräsmattor och universitetsbokhandlar som är fyllda med böcker och underbara organiseringsmappar och postits. Jag spenderar en alltför ansenlig summa på bokinköp varje månad, att läsa listan växer och växer. Men oj så nöjd jag är. Det är en sådan lyx att bara få studera, lära mig en massa. Även om det just nu betyder att memorera otaliga enzymer och hasta i säng då första föreläsningen är kl 08:15 imorgon.
Jag ska försöka hitta någon kurs i global hälsa eller folkhälsa att läsa vid sidan om till hösten. Få lyfta blicken lite ifrån anatomin, det skulle jag nog trivas med. Ska försöka se om jag kan vara till någon nytta inom IFMSA också, det är lite min kopp te. Men nu måste jag faktiskt ta mig i säng, karaktär var det som behövdes, inte sant?

torsdag 3 april 2008

Who? The Who

Jag försöker verkligen få in allt detta i huvudet, men utan sammanhang är det svårt. Alla olika steg i metaboismen, olika enzymer som reglerar. Det blir fruktansvärt abstrakt, min hjärna blir löjligt uttråkad och börjar tänka på annat. Jag måste hitta något bra sätt att plugga detta på, kanske skriva upp saker på små lappar att öva med. Så ambitiöst, så får jag användning av mina färgpennor igen.

Dagens låt; The Who - Baba O'Riley, aaah, det är härligt. Allt blir plötsligt lite lättare. Nu ska jag ta tag i β-oxidationen! Komsi komsi lilla kolatomerna.

tisdag 1 april 2008

Mitt i metabolismen, not!

Vissa dagar fungerar det bara inte, sittandes i biblioteket med högar av böcker och anteckningar vandrar tankarna bara iväg, läser två meningar för att bara läsa om dem igen. Och igen. De dagarna är det bäst att bara sluta, göra något annat. I mitt fall en prommenad på stan i solskenet, det enda som saknades var lite Moby i ipoden och prommenaden hade varit fulländad.

Dagens snackstips; Frysta bär med lite socker på som intages frusna. Så gott!

fredag 28 mars 2008

Yey!

Jag klarade första tentan, skönt! Det firas med ballerinakex och en enorm kopp kaffe. Nu känns det roligt att hugga tag i cellbiologin med, ny start, tunga böcker och många fina färgpennor. Det är synd att man inte lär sig något bara av att använda de fina färgpennorna. Jag är helt övertygad om att de hjälper till dock. Gör världen och föreläsningskompendierna lite mer färgglada. =)

tisdag 25 mars 2008

Badrumssång och pytt i panna.

Hon tittar glatt upp på mig ifrån toalettstolen, studsar lite där hon sitter och nynnar glatt. Så fort hon rör sig går det hastigt, som om benen var fulla med sprall trots att åren närmar sig 90. Plötsligt vänder hon sig till mig och frågar samma fråga hon ställde för två minuter sedan. Jag ger henne samma svar. Hon verkar nöjd. Undersköterskan som instruerar mig är guld värd, skrattar och kramar. Vi fnissar alla tre. Sjungandet fortsätter, håret kammas, kläderna åker på. Sist kommer läppstiftet, och halsbanden såklart.
På bordet i nästa rum ligger ett telegram, undertecknat Carl Gustaf och Silvia. Gratulationer på 100 årsdagen. Benen är smala och bär inte riktigt längre. Vi hjälps åt att flytta henne, en suck av lättnad att få sitta i rullstolen.
I det trejde rummet gör det ont, jag smörjer in ryggen och värmer med händerna. Klär på så varsamt jag kan.
I samlingsrummet äts det mat. Det får ta den tid det tar. Det får allt här. Vart skulle vi ha brått?
Ute skiner vårsolen, blommorna beundras och en förnöjd suck kommer ifrån rullstolen framför mig. Inte allt är sammanhängande, men det spelar ingen roll. Skrattar vi så skrattar vi, att ingen vet varför är mindre viktigt.
Det är mycket kramar, och mycket skratt. Tårar ibland. Jag lämnar dem i eftermiddagskaffet och traskar iväg mot bussen. Jag tittar ner på mina smutsiga gymnastikskor och trasiga jeans och kommer plötsligt att tänka på ett stort konferansrum, fyllt av kostymer och klackskor. Det mesta i svart, någon gång grått. De lattefyllda kaffekopparna. Alla de där pengarna vi kunde förlora, den där kalkylerade risken vi måste ta hänsyn till. Högarna med papper. Det viktiga passerkortet och fotoIDt. Jag ler åt mina pyttipannanedstänkta jeans och åt hur mycket vi skrattade när de uppkom under lunchen. Vem visste att gafflar kunde flyga?

Nej, jag byter passerkort och lädermappar mot flygande gafflar och badrumssång anyday.

måndag 24 mars 2008

Sommarjobb, undersköterska.

Jag önskar att jag hade haft omvårdnadskompentens från gymnasiet, då hade jag innan och under min studietid kunnat arbeta som undersköterska. Det verkar variera lite i olika delar av landet, här där jag läser, behöver man ha läst T6 på läkarutbildningen innan man kan söka extrajobb som uska eller skötare. I Stockholm utlyser de vissa specialtjänster under sommaren som läkar och sjuksköteskestudenter kan söka redan från T1. Väldans bra tycker jag.
Vi tränas under vår prekliniska utbildning i patientkontakt, vi har temadagar inom omvårdnad, men att arbeta i vården är en helt annan sak. Det ger en förståelse om hur andra arbetskategorier inom vården arbetar, en möjlighet att faktiskt arbeta nära patienterna och att befinna sig i den speciella miljö det trots allt är. Bli mer van vid den och inte finna den lika skrämmande. Det skulle kännas tryggare att komma ut på den kliniska delen av utbildningen med den erfarenheten med sig.

fredag 14 mars 2008

Basal omvårdnad och biokemi

Idag har vi övat basal omvårdnad, i det ingår förflyttningar som att sätta någon upp i en säng, vända en patient, bädda rent med patienten i sängen. Det var väldigt nyttigt, det är läskigt att bli vänd på sidan med huvudet över kanten på en smal hög sjukhussäng när man inte känner att personen brevid håller emot. Tänk då så skrämmande det vore om man vore rörelsehindrad, utan chans att ta emot sig.
Nu är det påsklov, eller, inläsningsvecka. Det behövs, biokemin har trots allt funnit sig tillrätta ganska långt bak i hjärnan, i något trevligt litet dammigt hörn.

tisdag 11 mars 2008

Soffa, kaffe och gamla avsnitt ER.

Perfekt avslut efter dagens tenta! Vilken lyx det är att avsluta en kurs och börja på något nytt, släppa alla neuromuskulära synapser, kollateralligament och uniparentell disomier. Cellbiologiupprop kl 10 imorgon, ger en respit på 22 underbara timmar. ;) Under den tiden är det också fullt tillåtet att ignorera den växande disken och tusentals flyttladorna som borde packas upp. Life is good.

söndag 9 mars 2008

Vi är mer lika än vi är olika

Vi möter dem tidigt i vår utbildning, genom genererade patientfall på papper möter vi extremer av de etiska dilleman vi kan ställas inför i vårt framtida yrke. De ställer saken på sin spets och tvingar oss att tänka efter. På något sätt snuddar vi endå vid eviga frågor, om liv död och mänsklighet. Kanske främst döden som verkar vara oss så främmande annars i vår västerlänska vardag. Tillochmed åldrandet är kanske främmande för oss som är 25. Plötsligt slår det mig att vi nog alla är mer lika än vi är olika. Inför de grundläggande förutsättningarna för liv är vi lika.

lördag 8 mars 2008

Tenta och vita rockar

Den första tentan närmar sig och planen för helgen består av anatomi, genetik och stora mängder koffein. Så härligt, bara jag mina böcker, den enorma rosa muggen och X-antal färgpennor.
Vi har hunnit med en studiedag med, utklädd i vit rock med ärmar ner till golvet tassade jag runt på vårdcentralen och träffade den ena halsflusspatienten efter den andra. Jag trivdes bra på vårdcentral, man träffar så ofantligt många olika människor, ingen dag verkar vara den andra lik. Märkligt var det att stå där efter sex veckor och plötsligt tittar patienten upp på en, full av förtroende, bara för att jag står där i den vita rocken. Allt jag kan göra är att lyssna och ge gensvar. På något sätt verkar det endå göra en skilnad. Att bara lyssna. Efter en dag är jag helt slut, och det känns alldeles fantastiskt bra. Jag tror jag är på rätt ställe i världen... Jag ska bara klara den där tentan. Och de närmaste 5,5 åren. =)

tisdag 12 februari 2008

Etik, knän och studentkorridor.

Studentkorridorer är ett facinerande fenomen, som nybilven student från långtbortistan får jag alldeles äran att kliva före i kön, kanske baserat på empirisk erarenhet om att de här människorna från långtbortistan har en tendens att villa bort sig. Om man då sätter dem i en korridor är sannolikheten betydligt högre att vi trillar ut genom dörren iaf i rätt riktning. Min kära korridor, som är ljusblå, består eget litet krypin och ett stort kök som delas med mängder med andra studenter. Många av dem är utbytesstudenter, rätt facinerande blandning av människor blir det. Vi har B från Sussex, L från Kina och alla läser vi olika saker och delar bara nöjet av att se varandra i tofflor sovandes i frukostfilen. Rummet i sig har blivit riktigt fint sedan den älskade stora vita soffan byggdes ihop och stjärnorna kom upp i fönstret. Nu har vi dock fått en lägenhet! Som en riktig en, vi kan ju inte förevigt masa in oss i mitt studentrum. En stor trea som är alldeles nyrenoverad rätt centralt i Malmö, så från 1a Mars finns det gästrum! Jag har även grandiosa planer på att fixa stor brunch en valfri söndag när vi väl flyttat in, mao en jättebra dag att komma på brunchvisit. =)

Skolan är fylld med intressanta teman, det är en liten lyx att läsa en 8 veckors grundkurs som bara ger en axplock ur ens kommande 5,5 år, det är knäleder, anatomi, etik och genetik. Lite ger det en inblick i allt vi kommer få läsa och hur utbildningen är uppbygd. Nollningen har avslutats med en stor sittning med trerätters middag, kantad av husbandet Läkarrock och kören Ultraljud. I have no further comments on that. =)

söndag 27 januari 2008

Efter en vecka..

Ja, av alla filosofer i världen jag kunde citerat är Skorpans mening fortfarande ack så sann och ett av mina absoluta favoritcitat. Om Skorpan kan modig vi alla vara det. Många av er mina kära vänner har efterlyst en blogg, och eftersom jag trots allt älskar att skriva tycker jag att idén är alldeles utmärkt! Jag begav mig genast ut på jakt i cyberrymden och dammande av ett för de flesta alldeles okänt hörn och började skriva.

För en vecka sedan packade jag en väska full med kläder och åkte för att bosätta mig i gästrummet hemma hos A och T i Malmö och börja på läkarutbildningen i Lund. Efter att ha jobbat i snart sex år är det som att kliva in i en helt ny värld! Det var många tårar under helgen och flytten, plötsligt var det mycket svårare än jag trott att lämna min kära familj och alla vänner. Modig som jag är tänkte jag på skorpan, ringde min kära mor och satte mig på tåget.

104 st var vi som stod utanför den stora salen för uppropet vid BMC i Lund den 21a Jan, vi är en blandad skara, några av oss är äldre och har gjort mycket annat innan, en stor del kommer ganska direkt från gymnasiet och känns ack så unga. Eller är det bara så att jag märker det för att jag blivit gammal? :) Den första veckan har varit minst sagt intensiv, många nya ansikten och miljöer. Mottagandet har varit varmare än jag kunnat föreställa mig, våra faddrar har gjort ett minutiöst jobb för att ta emot oss förvirrade ständingt vilsegågna T1or som letar efter allt från kaffeautomater till våra egna nycklar. Schemat har varit späckat med aktiviteter med allt från mellanstadiedisco (Yes, inklusive de kalla popcornpåsarna och plastmuggarna med lösgodis.) till brunch på Locus Medicus.

Föreläsningarna har handlat om medicinsk historia, läkaryrket och medicinsk etik. Äldre studenter har varit vänliga nog att instruera oss i vårat första PBL-fall vilket var fantastiskt roligt! Vårt första beryktade fall om en patient med höjdsjuka lyckades faktiskt få oss att lära oss om något så coolt som hemoglobinets dissociationskurva. (Är det inte tufft, jag har läst en vecka och jag kan redan blogga ett ord som dissociationskurva.) Okej, det kanske inte alls verkar fullt så imponerande i allas ögon, men jag hade iaf, och jag tror även de flesta i min egen PBL grupp hade riktigt roligt. Om någon av er mot förmodan tyckte det lät fantastiskt spännande kan man se den beryktande kurvan här.

Som ni märker har det varit en positiv vecka! Jag saknar er allihop där hemma! Om någon av er har något bra tips på namn för bloggen mottages de tacksamt. Helt fasligt vilken fantasitorka som råder på en söndagkväll..