söndag 21 augusti 2011

Att vara sjuk

Jag har, det gör ont i mig bara att skriva det, mycket sjukdom omkring mig just nu. Hos mina allra närmaste. Hur vi hanterar att vi blir sjuka, och hur vi reagerar när vi bara handfallna kan stå bredvid är olika. Vill man veta allt om sin sjukdom? Alla sina prognoser, vilka ingrepp som sker och exakt hur? Jag trodde kanske det, men jag inser att, kanske är det inte alltid så. Kanske är det viktigaste att få fokusera på annat, på livet. Än att ge sjukdomen för mycket plats. För min del, som står bredvid, tar oron mycket plats. Ibland fyller den mig helt till bristningsgränsen och jag blir nästan handlingsförlamad, rädd för att släppa oron. På något vis rädd att om jag släpper den står jag handfallen om något händer, oförberedd. Som att jag skulle kunna förändra något i situationen bara genom att klamra mig fast vid min oro. Det är klart att det är tungt. Det är tungt att se sina nära vara sjuka, det gör ont. Men, häromdagen insåg jag något, något jag kanske tänkt men som inte varit riktigt klart. Han säger det närmast i förbifarten. "Ju mer tid jag spenderar på att tänka på sjukdom, prata om den. Ju mer tid får den ta av mig, mitt liv. Därför gör jag det inte." Det är så självklart. Det är klart, det är skillnad på att stoppa huvudet i sanden och förneka insikt. Men detta är inte det. Detta är bara ett konstaterande, ett accepterande av ett faktum vi själva inte kan påverka. Och kanske är det detsamma med min oro - ju mer tid jag spenderar med att oroa mig, vara livrädd, tänka på en oviss framtid - ju mer liv får sjukdomen ta, även av mig och av mitt liv. Och kanske, som en konsekvens, även tära på min relation till andra. Tanken stärker mig när oron hugger tag i mig, att med lite jävlarannamma kunna säga för mig själv att den där sjukdomen, den ska inte få äta mer liv eller tid av varken mig eller någon annan än det är absolut nödvändigt. Allt jag kan försöka göra, däremellan, är att leva. Prioritera det som är viktigt och kunna njuta av det.

tisdag 16 augusti 2011

Det här med att leva

Min vän spärrar förskräckt upp ögonen när jag säger att jag inte tror på något mer efter döden, att allt vi är är en massa kemiska reaktioner och när det är över så är det över. Upprört frågar han mig hur jag kan vara så osentimental, att tanken är skräckinjagande. Och visst är den det, jag minns när jag själv tänkte den första gången. Hur den nästan högg mig i magen, den där insikten. Den har med tiden ersatts av ett lugn och en trygghet. Allt vi har är här och nu, tiden vi lever är en ynnest, här för att nyttjas och njutas av, till fullo. Att allt har sin ände, sitt slut, sin era, är något som gör ont men som vi inte kan förändra utan får lära oss leva med och acceptera. Det är klart att det gör ont i mig, det ska göra ont i oss ibland, det är en del i att vara människa och leva. "Du är en sådan typisk.. medicinare!" utbrister min vän. "Se allt sådär, i molekyler." Jag skrattar och svarar honom att, ja visst gör jag det. Men det är inte det som gör oss till människor. Ju mer medicin jag läser, ju viktigare blir humanioran för mig. Den speglar mänskligheten och livet. Vi lever ju inte för att ta hand om våra kalknivåer, se till att vårt blodtryck alltid är perfekt och att vi äter alla alla våra vitaminer. Vår kropp är ett redskap för att kunna göra allt det andra, njuta, umgås, skriva, känna, leva. För min del betyder det att ge plats för allt det som inspirerar mig i livet, människor, litteratur, teater, resor, film. Allt.

söndag 14 augusti 2011

Det där med bord.

Kirurgen ger det till ortopeden.
Ortopeden till medicinen. För det är där allt hamnar när man inte riktigt vet.
Medicinedoktorn är förfärad över att patienten varit många timmar på akuten utan PROVER! Prover.. Kirurgen ser förbryllad ut, det är ju sådant man tar för att undersöka levern. Max. Ortopeden ser än mer förbryllad ut, det är ju något man tar för inför operation. För att se om man kan göra den. Ett eller noll liksom.
14 timmar senare är patienten ännu kvar på akuten. Det som kanske hade en psykisk komponent i början har säkerligen förvärrats emedan patienten väntat ensam i sitt rum. Kanske slutar det med ytterliggare en remiss till psyk. För till det bordet är det ju en remiss tillochmed. Till en annan byggnad.
Det finns sannerligen förbättringspotential i akutsjukvården, på många områden.

måndag 1 augusti 2011

Life by night

Kanske är ni nyfikna, kära bloggläsare, på vad som sker på akuten är om natten?

- Åttitalister som kommer in för att de blivit rivna av katten, kräkts en gång eller har feber.
- Personalintriger. Waow. Tårar, skitsnack och kaffekoppar.
- Det professionella. När det gäller det så gäller det. Alla kan sitt till 110%. Det går fort. Sorlet tystnar och alla arbetar fokuserat.
- De gamla. Som kommer från boende när döden är nära. Kanske för att vi inte vågar släppa.
- Det som skär i hjärtat, de unga, olyckorna, brännskadorna, damen som legat ute hela natten och inte blivit funnen på mången timme.
- Hjärtinfarkten, tian, stroken.
- De många, många intoxerna. I alla åldrar.
- De unga, med den tomma blicken och armarna fulla av skärsår.
- 90-talisterna med mer än 2 promille som ligger och ylar ett par timmar innan de somnar och blir RLS 7.
- Etylikerna som trillat och sys ihop. Eller staplas för den delen.
- Panikångesten som får stesolid och åker till psykakut.
- De otaliga benbrotten, brutna armarna och axlarna som farit ur led.
- Godispåsar, trötta jourer och långa listor på patienter som väntat för länge.
- Kattbett. Otaliga. Speciellt en natt. Fullmåne?
- Buksmärtorna som får en cocktail och går hem.

Det är lättare nu. Jag är inte riktigt lika vilse längre. För varje natt känner jag mig lite mer hemma ibland nålarna, blodet, valfria exrementer, ringer-acetat, katetrar och aktivt kol. Jag har lärt mig så fruktansvärt mycket på en liten månad, så mycket mer handgripligt än jag någonsin skulle kunna lära mig som kandis. Blivit tryggare med så mycket. Jag har genomgått skräcken att vara ensam med en patient som plötsligt blir riktigt sjuk, det hårda i att bli utskälld, genomlevt landstingsfrustrationen, sett hur hårt alla sliter, hur hårt underläkarna kan hamna i kläm, känt värmen när man gjort något bra, paniken när man tror att man gjort något fel, rädslan i att göra saker första gången. Jobbat med fantastiska uskor och syrror som har lärt mig så mycket mer än att koppla ringer. Framförallt har jag träffat otaliga, otaliga patienter, som varit oroliga, arga, glada, tacksamma - och jag har insett att man aldrig är ensam.

Ett råd på vägen

Det här med att bli bra på att arbeta inom vården, med människor.
"Läs mycket böcker, se mycket film, lyssna på mycket musik."

Sant, så sant.