tisdag 15 december 2009

Otillräckligheten

Det är för mycket nu, faktiskt. Det värsta är nog inte sömnbristen, den fulla mailinboxen, den låga borde-göra-snarast listan eller insikten om att tentan kryper sig närmare för var dag. Det värsta är känslan av otillräcklighet, att inte vara tillräckligt bra, att inte läsa tillräckligt, försumma sina vänner, vara en dålig dotter, en dålig vän, dålig flickvän. Det känns som jag sträcker mig och sträcker mig, och trots det är jag bara otillräcklig. Just den känslan är nog nära förenad med medicinen, man är alltid otillräcklig. Man kan aldrig kunna allt. Kanske är insikten om detta och en ödmjukhet inför det den viktigaste lärdomen. Det till trots, jag vill känna att jag presterar bra. Så att jag kan känna mig tillfreds med mig själv. Just nu gör jag bara det absolut mest nödvändiga och det trivs jag inte riktigt med.
Vår charmiga helterminstenta ligger den 15 Januari, vilket är positivt i bemärkelsen att man får lite mer tid på sig att förbereda under julen, det negativa är just det. Det tar enormt med energi att förbereda sig inför en helterminstenta vilket resulterar i att man blir världens sämsta julsällskap och mest odrägliga familjemedlem.
Hur jag ska lösa situationen vet jag faktiskt inte. Jag tror att det blir säng, sömn och imorgon kan saker plötsligen te sig annorlunda och lite lättare.

torsdag 3 december 2009

Det händer mycket och uppdateras för sällan

Hösten har rasat på i en helt obarmhärtig takt, jag har hunnit med ett otal föreläsningar, patientsamtal på onkologen, teaterspelande, den första obduktionen och tentapaniken börjar nu bygga sig upp ifrån magtrakterna.

Obduktionen är verkligen något, nästan obeskrivbart. Överallt annars i samhället hade tanken på att skära upp en avliden människa varit enbart morbid och absurd. Här blir den på något vis, genom alla kliniska ritualer legitimerad. De flesta patologer jag träffat på såhär långt har varit lite buffliga, gjort det här länge. Och läste definitivt sin utbildning innan det blev på modet att allt skulle reflekteras över. Obduktionsteknikerna dock, helt fantastiska! Lugna, respektfulla, visar tålmodligt studenter bleka som lakan. Jag klarade mig trots allt ganska bra. På något sätt är det ändå, döden är en obarmhärtig men allt så verklig del av livet. I vår värld idag hamnar den så långt borta, förpassad till äldreomsorgen eller en pallitativ avdelning någonstans. Men, den är ju ack så verklig. Ständigt närvarande. Ger en en tankeställare om hur förgängligt livet faktiskt är.