torsdag 16 december 2010

Det där andra

Jag längtar efter en fantastisk måltid och ett glas rött.
En ledig dag av tystnad och en riktigt bra skönlitterär bok.
En tur till ett museum.
En kväll på favoritbiografen som visar alternativfilm och har röda stolar.
En resa, ut i naturen och upp i fjällen. Eller vart som egentligen där man har vidunderlig utsikt.

Snart så, snart. Tills dess kryper jag till sängs med internmedicinboken, där facinationen är tillbaka igen. Det är härligt. Jag läser sådant jag egentligen inte behöver läsa för den här tentan. Men jag läser det ändå, för det är spännande. Och det är härligt när det är spännande, då kommer inspirationen tillbaka.

onsdag 15 december 2010

En knapptryckning och ett hjärtslag

Kroppen förvrids, bäckenet pressas upp ifrån sängen i en spänd båge under bråkdelen av en sekund för att sedan falla tillbaka ner med en tung duns. Jag märker det knappt, faktum är att jag inte ens sett patienten mer än i ögonvrån och hört ljudet någontstans långt borta. Jag har fingret kvar på defribillatorn och koncentrerar mig på den gröna lilla linjen. Och där är den, P-våg, sinusrytm. Hjärtat slår som det ska igen.

Att vara modig

Inom filosofin är modet en dygd som baseras på att något måste gå fel innan den kan komma till användning. Modet att se bistra sanningar i vitögat, att våga agera utifrån våra värderingar, alla dessa situationer kräver att vi hävdar oss emot något som är påväg att bli fel. Även våra värderingar kan behöva bli påminda och förtydligade, så vi vet i vilka situationer vi ska uppbringa vårt mod. Ibland blir det i situationer och i möten människor som våra värderingar förstärks eller blir klara. Men inom medicinen de har också en grund i hur vi väljer att se på medicinen, som en humanistisk verksamhet eller som en strikt teknisk och vetenskaplig sådan. Naturligtvis finns även det vetenskapliga inom medicinen, men den är mer ett verktyg vi använder oss av.
De grundläggande principerna för hur vi bedriver medicin måste utgå från det humana, det moraliska. Med detta följer så mycket. Det är lätt att medicinen får ett fokus som är att göra rätt mer än att göra gott. Finns det en sklinad? Absolut. Att göra rätt kan vara medicinskt rätt, att följa PM och riktlinjer. Men är det rätt för den människan i den situationen? Gör vi gott? Det är en annan mycket svårare och djupare fråga, som jag tror kräver mycket av oss som individer att ta ansvar för. Det är inget man kan bygga riktlinjer för utan måste komma från oss som medmänniskor. Att påminnas den distinkta skilnaden mellan dessa två är viktigt i ett sjukvårdsystem som gärna blir långa travar av remisser och riktlinjer. Att svära sig ansvarsfri för att man ju gjort rätt är att göra det hela lite för enkelt för sig själv, vi har alla kapaciteten att tänka längre än så och bör handla därefter. En kommentar under "Rätt till vård"-konferansen i Stockholm påminner mig om det. "Alltförstor lydnad är till skada, både för individen och samhället." När vi bara lyder slutar vi att själva värdera våra handlingar, historien har alltförmånga skräckinjagande exempel på vad människan är kapabel till i de situationerna. Så ha tillit, som medmänniska, som professionell inom vården, var vi än må befinna oss, ha med en dos civilkurage i bakfickan redo att plockas fram när den behövs.

Follow-up

Jag mår bra, efter det senaste långa famlande inlägget har jag stabiliserat mig lite. Träffat fantastiska handledare, varav en som tillochmed sa att hon tycker att vi kandidater är så duktiga. Vi läser ju bara termin 6, men kan så mycket redan. Små saker som det bygger trots allt tillbaka självförtroendet bit för bit. Som doktoranden skrev, jag tror att många möter den där förlamande känslan av otillräcklighet någongång under sin utbildning även om det inte nämns. Även om det är högt i tak känns det ibland som att det här med att visa svaghet inte riktigt är tillåtet. Det känns för egen del inte riktigt lika överväldigande längre och bra mycket mer hanterbart, det gäller som vanligt att få tillbaka perspektivet en aning.

Jag tar mig en ledig kväll och förgyller den med ett TED talk.

http://www.ted.com/talks/lang/eng/dan_buettner_how_to_live_to_be_100.html

Även den en bra påminnelse om hur livet kan se annorlunda ut och vilka värderingar vår egen lilla låda är byggd av.

tisdag 7 december 2010

Livrädd

Detta är ett svårt inlägg att skriva. Faktiskt. Just nu är det tungt att läsa. Tungt att gå upp på morgonen och hitta rätt klinik för veckan. Tungt att träffa ny personal, nya rutiner. Tungt att inte förstå saker. Jag orkar inte riktigt läsa, listan blir längre och längre och jag känner inte riktigt att jag behärskar något alls. Vissa saker vet jag lite om, en gnutta här och där. Men jag har ingen koll. Jag vet inte om jag hör ett blåsljud eller ej. Jag litar definitivt inte på mig själv när det gäller att ta status. Hur känns egentligen en förstorad mjälte? Eller en ojämn tyroidea? Erfarenheten är så liten. Trots det måste man kliva in där och börja själv någonstans, presentera sig för patienten som student och fråga om det går bra att man undersöker först. Innan jag hämtar min handledare. Kunskaperna fladdrar runt i huvudet på mig, få saker kan jag säga med säkerhet. Det känns som om jag inte alls har någon kunskapsbas att stå på. Jag hade velat kunna mer från mina prekliniska år, kännt någonslags trygghet i kunskapen. Men det gör jag inte. Varje sak jag läser nu känns det som jag förstår till hälften. Trombos, DVT, waranbehandling, hämmar syntes k-vitaminberoende koagulationsfaktorer tar därför ca 2 dagar innan det börjar verka. Vilka är de k-vitaminberoende faktorerna nu igen? Det var det där med extrinsic och intrinsic och faktor tio och. Ja, så fortsätter det. Dag ut och dag in. Hur ska jag någonsin kunna behärska tillräckligt? Hur ska jag någonsin kunna axla det där ansvaret av att bli läkare? Det känns tungt, ovisst och jag är trött. De flesta verkar vifta bort det "Du har massor med tid på dig." "Ingen behärskar allt." "Du är aldrig ensam." Men faktum är, man behöver ha drifkraften att ta in ny kunskap hela tiden. Att läsa och förkovra sig. Grundutbildningen är den tid där man verkligen har tillfället att lära sig ifrån grunden och ha det med sig in i yrkeslivet. Just nu tar det emot så ofantligt, jag vet inte riktigt varför och jag vet inte vad jag ska göra för att förändra det. När den rosa Med. boken öppnas flyger tankarna lätt iväg. Helterminstentamen närmar sig med stormsteg och trots det orkar jag inte riktigt uppbringa den där paniken som behövs för att driva på mig och bli effektiv, jag är trött på tentapanik och jullov som försvinner upp i tentapluggsrök. Jag känner mig omgiven av sjukdom och jag vill helst bara blunda ett tag.

Faktum är att jag ju måste kunna det jag håller på med. Det måste jag faktiskt.
"Hur behandlar ni en ketoacidos på akuten?"
"Vätska, ev K-tillägg, täta kontroller av elstatus och P-glukos.."
Vänta nu. Är det jag som ska göra det där? Det kan inte stämma. Det måste ju vara någon annan som ska göra det. Nej, just det. Det är du som läser läkarutbildningen, det är just precis detta som är ditt jobb. Sen, när du är klar.

Jag brukar ha ganska mycket jävlar annama i mig. Samtidigt som jag försöker stäva efter att vara ödmjuk. Detta är något helt annat. Jag känner mig oförberedd. Jag har klarat alla mina tentor. Jag borde, enligt utbildningens stora auktoritära gränser för vad man ska kunna vara förberedd, tillräckligt duglig. Känner mig knappast så. Förvirrad, karaktärslös och bortkommen. Framförallt känns det som att jag inte kan tillräckligt för att ens få kalla mig kandidat. Den enda boten för det är väl att läsa mera. Känna att man får lite struktur i sina kunskaper, att man successivt kan börja lita till dem och till sig själv. Just nu känns det svårt. Jag vill helst krypa ner i en grop och hålla för öronen. Tanken slår mig att jag kanske helt enkelt inte duger till. Det är nog faktiskt så att jag tvivlar på mig själv. Känner hela tiden att jag borde kunna mer, göra mer. Att jag inte är tillräckligt. Jag får väl helt enkelt försöka hitta en nivå där jag kan vara nöjd med mig själv och det jag presterar, faktum är att jag är under den nu. Och det känns bara tungt och tröttsamt helt enkelt. Jag orkar inte riktigt prestera så som jag vill och det blir en klassisk dålig spiral av det. Så vad beror det på? Man kan säkert hitta på en hel del anledningar till det, mer eller mindre osanna. Att jag aldrig lyckas strukturera upp mitt läsande vidare bra (Gah, fortfarande, efter tre år.), att jag just nu är omgiven av så mycket sjukdom även på andra plan än i skolan att jag inte riktigt orkar. Jag orkar inte med mer sjukdom, de medicinska aspektera av sjukdom. Tänka på sjukdom. Jag vill bara se människor och livet just nu, inte det sjuka. Därför orkar jag inte riktigt alltid komma hem och läsa om DVTer, riskfaktorer för hjärtinfarkter.
Så påminner jag mig själv om att man alltid har ett val. Vill jag fortfarande bli läkare? Man kan alltid hoppa av, göra något annat. Just nu vet jag faktiskt inte. Jag vet inte vad jag vill. Det är ett tungt och hårt yrke att vara läkare. Tungt av ansvar. Det var ju också det som var anledningen att jag valde det. Att få vara nära verkligheten. Livet är inte alltid lätt, man får lära sig att leva med att det gör ont ibland. Men då vet man också att man lever. Men just nu är det för mycket sjukdom omkring mig. För mycket orättvisa, för mycket oro för människor som står mig så nära att det bara gör ont. Just nu vill jag blunda, och blunda tills det känns bättre igen. Just nu önskar jag att jag inte visste så mycket om riskfaktorer, om cancer, om prognoser och terapier. Jag önskar att jag kunde frysa tiden en stund. Så att jag hann med.

lördag 20 november 2010

En krock med verkligheten

Jag är fullkomligt slutkörd där jag står i kön på kaffestället. Veckan har varit lång och jag har precis hunnit hem för att raffsa ihop min packning, någotsånär lyckats förutse vad jag kan tänkas behöva under helgen i form av böcker och kompendier. Och ja, kläder. Tar man bara jeans och svarta tröjor går allt att kombinera och man behöver inte tänka så mycket. Håret är som vanligt en katastrof värdig Ronja Rövardotter endast vagt kontrollerat av två hårsnoddar och ett antal hårnålar. Sminket är halvdant efter en lång klinikdag och var kanske inte imponerande till att börja med när det haffsades på ett lager mascara samtidigt som morgonkaffet inhalerades imorse. Det värker lite i fötter och i axlar av att ha stått i många timmar under dagen och sömnbristen gör sig påmind både i ringarna under ögonen och det smått desperata kaffebehov som drivit mig till kön med all min packning. Då dyker hon upp bakom mig, brunt hår, lite längre än mig själv. Små pärlörhängen i öronen, en absolut oklanderlig sminkning, den exklusiva men sobra läderväskan i ena handen och en lång mjuk halsduk hafsigt slängd runt halsen. Jag lovar att hon aldrig försover sig, aldrig glömmer sina nycklar innan hon går ut genom dörren. Hon ler mot mig "Ja, du var visst före." Jag ler hastigt tillbaka, beställer mitt kaffe och hör henne beställa en latte när jag klämmer på locket på takeaway muggen. Jag kämpar upp väskan på axeln med ytterkläderna hängda tvärs över den och balanserar kaffet i andra handen, naturligtvis misslyckas jag till hälften och två överstrykningspennor kravlar sig ut ifrån ytterfacket på väskan och faller i golvet. Tröttheten svider i mig när hon går förbi, svarar i mobilen i sitt handsfree och skrattar åt något någon sa i andra änden. Krocken är fullkomlig. Jag som rest massor, jobbat i en värld full med exklusiva kostymer och nu bytt ut det mot något för mig sannerligen mycket mer verkligt och äkta, jag, som brukar känna mig lugn och ganska hemma i de flesta situationer känner mig plötsligt som ett vrak. Ett vrak som aldrig hinner sminka sig, inte brukar ägna mitt utseede många tankar på ett dygn. Som antingen befinner sig i pyjamasoutfit eller i träningskläder, som packar jeans och svarta tröjor för att inte behöva ägna packningen mer än 30 sekunder. När dagarna spenderas på sjukhuset glömmer jag bort att den där världen finns. Där människor är friska, handlar taxfree, shoppar nya skor, matchar sin outfit och har en perfekt sminkning varje morgon. Den världen känns nästan overklig för mig. Samtidigt önskar jag att jag hade lite mer av henne, att jag inte stod mitt i den här världen som ett UFO med håret på ände. Och i samma stund är jag glad att det är precis så det är, det är precis så jag vill att det ska vara. Jag har aldrig kännt mig hemma i världen av perfekta sminkningar och har aldrig velat bli hemma i den heller. Samtidigt får jag en påminnelse om att jag faktiskt kunde ta mig till frissan, köpa ett par nya stövlar, ni vet, göra sådana alldeles normala saker som borde gjorts för längesedan. Balans är bra i livet, åt många olika håll och kanter.

onsdag 17 november 2010

24 timmar internmedicin

06:50 Herregud, det kan inte vara möjligt. *fäktar vilt efter väckarklockan*
07:15 Stön, mobilen. Måste verkligen upp nu. Har märkligt ont i ena axeln. Somnat ovanpå klinisk kemi. Fantastiskt onödigt, överambitiöst att försöka läsa kapitlet om blodgaser kl 01:00.
07:30 Måste måste upp nu, bussen går om 15 minuter. Kaffe framför spegeln i badrummet, hårkatastrofen till en slarvig tofs. Ner med matlåda, gaffel, block, pennor, namnskylt. Nycklar, telefon, passerkort. Check.
07:37 Rusar tillbaka in, åkkortet. Så. Ut i regnet. Frukostmacka på bussen.
08:08 Upp till kandidatavdelningen, in i skåpet, nya vita kläder, passerkort, namnskylt, pennor, block, EKG linjal, Stetoskop.
08:13 Rusar tvärs över sjukhusområdet, i regnet. Visst var det våning 4a, den där röntgenronden. Kastar mig ner i en stol och ser mer ut som en hög vita lakan. Förstora byxor igen. Och bussarong med för den delen. Bild efter bild. "En småcellig det där då, primärtumören." Småcellig? Okej, borde vara en lungcancer då. Försöker urskilja den nodulära förändringen i parenkymet som röntgenläkaren refererar till. En grå massa med vita stråk, jo, kanske.. Shwoop, ny bild. Ny patient, född 44, tyroidea, pleuravätska, bifynd abcesser i levern. Okej, HA! Den ser jag. Fint. Undrar om.. Shwoosh, ny bild. Föd 71, en pneumothorax höger. Jaha, um, jo, det är kanske lite mörkare där till höger. Okej, det är jag med på. Undrar hur han fick den då? Får man alltid ont av en pneumothorax? Hur skiljer man den från ex muskelrelaterad smärta om den är ideopatisk, eller den där förbaskade lungembolin? Lungembolier.. Hela världens favoritdifferentialdiagnos. Shwoosh, ny bild, PET-Scan, tumörerna lyser klart upp. Spridd, förmodligen till kotpelare, lever. Vems är patienten? Jag blundar för två sekunder.
09:10Jag tror jag gick rätt nu, genom ingången, upp en trappa, genom dörren till vänster, upp för fyra trappor till. Jo, där! Ha! Avdelning 3. Ny igen. Man är alltid ny som kandidat. Undrar åt vilket håll köket är, går förbi patientrummen, långa korridorer som följer varandra. Ler mot de jag möter. Fel håll, här är förrådet. Ronden börjar NU. Vänder hastigt, satsar på den andra korridoren. Den rosa. Fångar en undersköterska i korridoren, "Ursäkta, läkarexpen?" Han ler vänligt och pekar. Aha! Funnet. "Hej, jag skulle gå här idag." "Hej, välkommen. Presentationsrunda x8."
09:15 Sittrond. Hur mår hon? Mmm, om vi skulle öka hennes matrifenplåster. Jaa, mm. Hon skulle behöva ett drän. Vidare till nästa patient, DM, NS, listan görs lång. KOL. Saturerar sig dåligt, jaha. Hm, blodgaserna där ja. p02 är ju ändå normalt, saturationen trots det lite låg. Det får jag inte riktigt ihop. Kanske, måste nog läsa på det där igen. Jaha, nästa patient, och nästa, och nästa. Och, vänta nu, Ipramol. Vad är nu det? Fass i mobilen. Aha, kombinationspreparat beta2-agnonister och sterioder, antar jag, hinner inte läsa klart texten.
11:00 Patientrond. I mitten. Tusan, jag har glömt ena pappret inne på expen. Nu har jag tappat bort mig. Vilken patient var vilken? Det är ju fruktansvärt. Vem var KOL excecerbationen och vilken var pneumonin? Den här avdelningen har inga nummer på sina sängar. Tusan. Eller, egentligen är det ju bra. Jag avskyr när patienterna blir "Fyran två" eller "KOLaren i fyran två", men arch det hade varit till hjälp nu. Visst var det Inga-maj som var KOLen? Hon ser skör ut, undrande blick. Säger att hon blir så väl omhändertagen, ler varmt mot mig. Jag står som vanligt i svansen av kandidater bakom läkaren. Hoppas det var hon med KOLen.. "Vi får se hur cytostatikan tar.." NEJ! Det var hon, med cancern, som var spridd. Jag önskar att jag inte hade sett hennes bilder imorse. Tusan. Nästa säng. Och nästa. Jag önskar att jag inte tappat halva listan.
12:10 Matåldan och jag sjunker ner i soffan en stund med trevliga kursare. Ett gott skratt. Vi är nog alla lite trötta.
13:00 Tillbaka på avdelningen. "Jaha, varför är den här patienten så anfådd och cyanotisk då?" Handledaren, trevlig och engagerad, som lägger tid på undervisning tittar på mig. Jag stirrar ner i labbsvarslistan. Nu är det det där igen. p02 är högt och saturationen är iof ganska okej. Varför somnade jag i klinisk kemi igår?! Tänk nu, tänk. "Det är enkelt." säger han och väntar. Jag får inte ihop det. "Titta på HBt." Såklart! Argh! Anemi, kraftig sådan. Det visste jag ju. Egentligen. Bra, då kanske jag kommer ihåg det nu.
14:40 Epikriser. Mer epikriser.
15:00 "Nu sticker det till lite." Missar, kommer upp lite venöst blod i blodgassprutan. Tusan också. Kärlen är tunna. Damen ler mot mig. "Ja, jag brukar inte vara så lätt jag inte."
16:00 Pleuradränet åker ut nästan av sig själv, utmärkt. Plåster. Patienten ser lättad ut att vara av med det.
17:00 Biblioteket, hämta boken. Allergi skulle jag läsa idag ja. Just. Och blodgaserna, och behandling av KOL. Extentorna borde jag också börja titta på.
18:00 Jour på akuten. "Medicinlarm 1", håller mig längs väggen när medicinteamet joggar förbi.
19:00 Suicidförsök nr 2, kommer med ambulans. Ser blek och medtagen ut. Stesolid, en burk. Jag letar igenom journalen.
20:00 "Vi får ringa koagulationsjouren. Jag är 99% säker på att det inte är en lungemboli, men jag kan ju inte säga att det INTE är det." Vi går tillbaka till patienten, kraftig smärta vid palpation under höger arcus, speciellt vid inandning. Jaha, lungemboli. Hon ammar. CT-throax? Jo, kanske. Det var det där med stråldosen. Jag letar efter saftflaskan i väskan, inklämd under kompendiet i akutmedicin och internmedicinboken.
20:30 Jag hör inga blåsljud, dock är jag inte så bra på det än. Det kan ju vara något där. Hon tittar upp på mig och frågar "Hur långt har du kvar då?" Jaa, jag är ju halvvägs, så, någonstans börjar jag ju komma. Jag stoppar om hennes fötter igen. Inga pitingödem. Skönt.
21:00 Byter om, drar på mig stövlarna. Kastar de stora byxorna i tvätten. Känner försäkerhetsskull efter mobilen i jackfickan, argsh. Tillbaka in. Dyker ner i korgen med smutstvätt, fint. Det var ju tur att jag kom på det. Fångar upp både mobil och namnskylt, räddade från en säker död i tvätteriet. Phew.
22:00 Sjunker ihop i soffan hemma, njuter av att det är tyst. Borde kolla upp de där blodgaserna, men kan inte förmå mig. Det finns faktiskt en dag imorgon med. Öronen känns nästan bedövade.
06:50 HERREGUD! Vilket oljud. Famlar efter mobilen.

torsdag 11 november 2010

Karmacoma

Ibland är det som om medicinen skänker en perspektiv på ens eget liv. I människorna man möter, platserna man får se, öden och upplevelser så efrar man så mycket genom andra att det ibland ger mig ett helt annat lugn än tidigare i livet. Jag kommer hem och sätter mig i soffan, i tystnaden och känner mig tacksamt lyckligt lottad över så mycket saker. Plötsligt ställer jag inte lika stora hetsiga krav på mitt eget liv, slutar leta efter perfektionen. Det är svårt att sätta i ord. Det är bara ett perspektiv som medicinen ibland för med sig, iaf för min del. Jag vet inte vad vi strävar efter ibland. Vad för saker som egentligen är så viktiga för oss, eller som upprör oss så. Fläckar i soffan? Att saffranen är slut i butiken, att mobilen har slut på batterier? Det mesta är oväsentligt. Den här idén om att vi ska kunna göra perfekta val i livet som sedan ska göra oss lyckliga är lite farlig, kanske slutar vi aldrig sträva. Kanske är gräset alltid grönare någonannanstans. Och var hittar man egentligen perfekta gräsmattor? På golfbanor. Jag vill iaf inte ha en golfbana, jag föredrar mitt gräs lite rödgult, gärna med en släng av ogräs. Precis sådär som verkligheten i allmänhet. Nyanserat, ocensurerat inte tillgjort och articifiellt.
Jag är tacksam för allt jag får lära mig, alla människor jag får möta, uppleva allt jag får uppleva. Får den ständiga påminnelsen om att livet är förgängligt, att allt dör och påminnelsen om vad som är viktigt. Ibland är det tufft, ibland gör det ont, ibland blir jag arg, ibland känner jag mig urusel, otillräcklig. Men så är det ju, illusionen av att vi ska vara lyckliga jämt är nästan en plåga. Så fungerar vi inte som människor, och inte livet i allmänhet. Precis som gräsmattan med ogräset i.

torsdag 28 oktober 2010

En dålig kandidat

Idag kände jag mig som en sådan, tröttheten värker i kroppen och huvudet känns som potatismos. Vissa dagar orkar man inte vara alert och på hugget, försöka få ut så mycket som möjligt av dagen och rusa efter sin handledare och vänta på tillfällen att ställa frågor. Avdelningen jag är på är högspecialiserad och enorm, det tar tid att överhuvudtaget lyckas hitta till rondrummet, och än längre tid att försöka förstå hur avdelningen fungerar och vad som görs med patienterna. Ronderna är stora och alltid styrda av överläkarna, dvs, det finns ST-läkare, underläkare och sist vi kandidater som går på den stora avdelningen och försöker lära oss. På det hela är det alltid givande med avdelningsarbetet, men de riktigt högspecialiserade avdelningarna är svårare.
Förresten tror jag att jag blivit yrkesskadad, jag tyckte precis att tjejerna i skoaffären pratade om PVKer och att killen jag gick förbi som pratade i mobilen undrade över ett PK. Kanske behöver jag vila? =)

onsdag 20 oktober 2010

Absurditeten

Vi tränas i att se det som är farligt, det som vi kan behandla och förhindra.

Hon har det besvärligt omkring sig, vi vet det. Och det finns inget vi kan göra, ingenstans kan vi remittera henne för hennes alkoholproblem som hon själv vill ta itu med. Nu är hon på sjukhus, här tar vi hand om hennes brutna ben. Fast vi ju vet att det som egentligen är svårt, det som gör att hon ramlar och slår sig, det som gör att hon gråter om kvällarna när sjukhuslampan släckts, inte är ett brutet ben. Men nu ska hon få gå hem. Hennes ben är ju så gott som bra och vi kan inte göra mer för henne. Trots att hon är en människa i nöd. Men ingenstans kan vi skicka henne, vårddygnen kostar och sjukhuset är mer än fullbelagt. Patienter strömmar in från andra sjukhus i regionen som är lika överfulla de. Jag biter ihop av frustration, det är inte första gången jag ser det. Varför i hela friden finns det ingen organisation utanför sjukhuset som kan hjälpa henne? Varför finns det ingen jag kan ringa till som doktor, som kan hjälpa mig att ta hand om henne?

Plötsligt stannar hennes hjärta. Vita rockar och akutväskor samlas runt henne, hon får en slang i halsen för att få luft. Jag ser hur hennes tunna mage kastas upp och ner då luften pressas in i henne, på ett helt onaturligt sätt. Hastigt förs hon iväg, iväg till ett annat sjukhus, till specialister på just detta, i ilfart. Där har man resurserna att ta hand om henne, rädda så mycket som möjligt av hennes hjärta. För det kan vi ju, vi vet vad vi ska göra. Hur vi ska få hennes hjärta att slå igen, hur vi får hennes lungor att fyllas med luft tills hon själv kan andas igen. Men det här att hon gråter sig till sömns, att livet runt om henne är så svårt, att hon vet att hon dricker för mycket men inte vet vad hon ska ta sig till för att sluta. Där finns det plötsligt inget. Ut från sjukhuset skickar vi henne på kryckor. Tillbaka till den verklighet hon kom ifrån. Kanske ser vi henne igen, när hon faller nästa gång. Kanske röntgar vi då hennes hjärta, lagar hennes arm och skickar ut henne igen.
Det är en växande frustration, samtidigt som jag vet att jag som som blivande doktor ibland måste fokusera, se det medicinska, vara duktig på det så att jag kan hjälpa på bästa sätt. Men jag önskar att det fanns någon som kunde hjälpa mig hjälpa, när vi vet att vi inte räcker till.

Mannen framför mig väger säkert 200 kilo. Han har hela livet levt så, inte lagat så mycket egen mat. Jobbar hemifrån, rör sig inte så mycket. Nu, efter hjärtinfarkten är han rädd. Läkaren förklarar, det här med vikten och rökandet. Ja, allt det där som vi vet är farligt, ja, det är ju faktiskt farligt och det borde man sluta med. Han borde ju väga under 80, för att vara i normalviktsintervallet. 8 minuter tar samtalet, sekundärprevention kallas det. Vi vet att det är det mest effektiva för att förhindra nya kardiovaskulära sjukdomar. Vi vet också att det är ibland det svåraste vi kan be någon att göra, livsstilsförändra. Så är han ute igen, i vanliga världen. Och jag undrar igen, hur i hela friden ska han veta vad han ska göra? Hur han ska förändra sitt liv? Igen känns det som att vi kastar ut någon i ett stort svart hål, samtidigt som vi knappt förstår vilka otroliga saker vi faktiskt kräver av dem. Igen finns det ingen som kan ta emot på andra sidan, som kan stötta och visa och förklara. Och så blir vi arga och frusterade när de kommer tillbaka efter 6 månder och har gått upp 10 kilo. Det verkar finnas en aversion mot dessa patienter i sjukvården emellanåt, de som inte kan ta hand om sig själva. Jag själv blir frustrerad över att vi är så inriktade på att behandla sjukdom, att vi slutar jobba för bra hälsa.

Nu säger du kanske, men det finns ju massor? Det finns endel, lite gran. Men det är långtifrån tillräckligt. Det gäller också att fånga människor när de är motiverade, det går inte att hjälpa någon som inte är intresserad av att bli hjälpt. Då är det svårt om man kommer ut från sjukhuset och sedan får vänta 3 månader på en kuratortid och 6 månader på tid till en dietist. Så blir det ett 30 minutersbesök på varje ställe, och man kommer hem med en bunt färgglada broshyrer med äpplen på. Det blir nästan skrattretande. Man behöver mer hjälp än så.

Och så är det tyst

Efter 14 timmar på sjukhuset slår tystnaden emot mig som en vägg när jag kliver innanför dörren. Man glömmer hur mycket ljud som finns runt en ständigt, pipandet, människorna, maskinerna. Jag är snart halvvägs nu, genom utbildningen och halvvägs genom min första kliniska termin. Dagarna är långa, fullmatade. Jag har mött människor som vet att de snart ska dö, människor som varit ledsna, oroliga, sjuka, förvirrade. Som inte vill leva längre, och andra som vill göra allt för att överleva en tid till. Som har gett upp, resignerat. Som är trötta på sjukvården, som inte har fått hjälp. Jag har sett de svåra besluten som måste fattas. Sett modiga läkare som vågar fatta dem. Jag har sett intoxer, hjärtstopp, KOL, Lungembolier, extrimitetsskador, depressioner, yrsel, stroke, infektioner, hjärtsvikt, njursvikt, diabetes, demens, parkinsson, lungcancer, anuerysm... Framförallt har jag mött människor, orättvisa öden och människor med drömmar. Jag har hittat idoler i undersköterskan som så varmt tar hand om den gamla dementa damen. I läkaren som alltid så självklart berättar den bittra sanningen, men på ett så mjukt och självklart sätt att patienterna blir alldeles lugna. Jag har förebilder jag aldrig själv skulle vilja hamna i närheten av, där bitterhet och hävdelsebehov verkar ta över.

Just nu har jag skrivarblock, jag upplever så mycket. Så många vackra, skrämmande och tankvärda situationer och möten. Men just nu vill de inte komma ner på papper. Kanske kommer de fram om ett tag.

fredag 24 september 2010

Sällskap

De följer mig hem, patienterna. På bussresan från landsorten hör jag deras röster, minns jag deras labbprover, funderar jag över förklaringar, behandlingar, återupplever den frågande oron i blickarna jag mött. Det slår mig hastigt hur orimlig sjukhusvärlden kan vara, ny underläkare med ansvar för 12 patienter, alla mer eller mindre svårt sjuka. Besluten som fattas och hur de fattas. De ynka minutrarna som ronden lämnar över till varje patient, hur förklaringarna som ibland susar rätt över huvudet på patienterna. Jag passar på som student att smyga in till dem efteråt ibland. Fråga om det är något jag kan hjälpa till att förklara, sitta ner en stund och lyssna på oron och drömmarna. Ofta kan jag inte ge några svar. Men jag kan lyssna. Och förklara. Och finnas där en stund. En lyx som få personalkategorier i vården har tiden till.
En människa måste ses i sitt sammanhang, medicinen i sig har inget eget existensberättigande. Det finns som ett verktyg för att få människor att fungera så väl som möjligt i livet. När patientarbetet blir utifrån journaler, labbprover, diagnoser och PM finns sällan utrymme för just det. Kanske ska vi inte alltid utreda till förbannelse, är det för vår eller patientens skull vi gör det? Att kunna ta ett steg tillbaka och inte behandla, inte utreda i evinnerlighet. Inte göra ALLT, därför att göra ALLT kanske faktiskt inte är det bästa för patienten, för var hon befinner sig i sitt liv och sammanhang. Att våga ta beslutet om att inte handla måste vara det svåraste, och kräver en eftertänksam, trygg och erfaren doktor. Mil ifrån där jag befinner mig med fickorna fulla av anteckningar (mest frågetecken), medicinlistor, böcker. Damen som närmar sig 80 ser betydligt piggare ut än hennes journal förtäljer. Vi sitter på hennes enkelsal på sjukhuset, eftermiddagssolen värmer hösten utanför och en halvläst bok ligger uppslagen på bordet mellan oss. Vi pratar endel om hennes sjukdom, om vad som ska hända. Hon ska ut och resa, det är det viktigaste. Det är som sig bör, livet först, sjukdomen sedan. Så ofta vi glömmer det i sjukvården.
Jag somnar på bussen, utmattad efter tidiga mornar, intryck, möten. De flöjer mig till dörren, ända tills jag packar träningsväskan och ger mig iväg. Då suddas de ut för ett tag och sjukhuset och döden försvinner ur mitt huvud. Ersätts av livet och vardagen. Brödbaket och träningen. Precis som sig bör. Jag stormtrivs.

lördag 31 juli 2010

En lättnad.

Ibland slås man av kristallklara insikter, jag gjorde det här om dagen. Ibland kämpar vi, fast vi kanske inte riktigt vet vad vi kämpar för. Jag har aldrig velat jobba inom WHO eller FN. Doktorera eller få en titel. Jag vill lära mig mer om världen genom att möta människor, så enkelt är det. Att ta del av människoödena, överallt i världen. Om möjligt kunna hjälpa den som har det svårt. Om möjligt sträva efter rättvisa, hålla de värderingar jag tror på i det lilla likväl som det stora. Jag har varit ambivalent en tid, på något vis har det känts som om jag borde kämpa. Jag borde göra mer, göra något extraarbete i global hälsa. På något sätt, konkret försöka jobba för alla dessa saker jag tror på. Frustrationen har varit stor, och valen har blivit överdramatiserade. Jag varit rädd att om jag lutar mig tillbaka och slappnar av så, förlorar jag det där som jag är. Den där drivkraften, den där förbaskade överdrivna tron i att jag ska kunna göra något. Att jag ska bli bekväm, luta mig tillbaka och finna mig i ett hus i förorten om 10 år, prata renoveringar och ST-lön. Att jag ska sluta vara den där kämpande människan med drömmar. Den skräcken har nästan paralyserat mig och jag har känt det som att jag måste kämpa, alltid. För att inte tappa henne. Kanske har den prestationsinriktade miljön som den akademiska världen är också satt sina spår. Som att jag måste kämpa dag och natt för att jag någonsin ska nå de där drömmarna.
Plötsligt inser jag något, så klart och tydligt. Det jag vill göra, och det jag är, det bär jag med mig alltid. Och det har alltid handlat om just det, att möta människor och människoöden. Oavsett om det är här, på akuten i storstan eller på landsbyggden i Nigeria. De grundläggande värderingarna, tron på rättvisan, lika värde att sträva efter att försöka göra gott bär vi med oss vad vi än gör. Det är DÄR jag vill vara, i den vanliga världen, ibland människorna och all vår olikhet. Att ta mig ut i världen och arbeta kommer jag göra, förhoppningsvis under helt opretantiösa promisser. Att hålla mitt intresse för omvärlden i liv är lika självklart som att andas. Jag behöver inte kämpa mig blå, jag behöver inte välja att ge upp allt annat för att kasta mig ut i världen, göra extraarbeten i global hälsa, försöka förstå allt. När jag väl möter något som går emot det jag tror på, när människor far illa och jag tror att jag kan göra något åt saken, då kan jag kämpa mig blå och det kommer jag alltid att göra. Jag vill inte vara inom WHO, jag vill inte bli någon fancy shmancy överläkare eller doktorera i global hälsa. Jag vill vara ute i den vanliga världen, ibland alla vanliga människor försöka se den som glöms, den som är svag. Kanske kan jag någongång när jag blir gammal och vis, skriva en bok. Jag har aldrig haft illusionen om att rädda världen. Men jag tror att det finns mycket bra saker att kämpa för och det tänker jag aldrig ge upp.
Man blir ofta ifrågasatt, lite klappad på huvudet. Smått nedlåtande. "Jaja, lilla gumman." Kanske är det därför jag alltid känner att jag måste kämpa. Att jag alltid måste försvara mig, visa att det går. Att jag fortfarande kämpar. Att alla de där människorna som klappar mig på huvudet har fel. Jag litar på att jag kommer fortsätta vara den jag är, i stort och smått. Och att genom de intressen och de värderingar jag har kommer jag hamna på de ställen i världen och i livet där jag vill vara. Jag slutar överdramatisera. Insikten låter kanske mer än banal, men för mig är den en otrolig lättnad. Jag är redan allt jag är, jag vet vad jag tycker och tror på. Och jag kommer att fortsätta hävda och leva genom de värderingarna resten av livet.

Min far och vildriset

Vi sitter på ett café i Sigtuna, jag och far. Vi kryssade oss fram med rullstolen mellan trähusen och turisterna längs gågatan tills vi hittade ett ställe utan trappor. Det slår mig alltid när vi är ute hur begränsad man blir, det vackra 16-tals caféet är uteslutet eftersom dörren är för smal. Jag äter isbitarna som är kvar efter läsken och ser ut på människorna. Far min berättar om livet på rehab-boeendet den här sommaren, människor och livsöden. Plötsligt fnyser han och säger att de bestämt att all mat ska vara ekologisk. Jag kontrar med att det är väl en trevlig idé. Min far ryter till och säger att han inte vill ha vildris, verkligen inte. Jag har kommit att inse exakt hur begränsad man blir i att leva som handikappad. Att inte själv kunna gå och handla, strosa runt, fundera över vad man vill äta till middag. Att alltid vara beroende av andra, alltid behöva planera allt i minsta detalj. Oftast tänker man inte på att far min faktiskt är sjuk. Han ser sig själv inte så, det finns aldrig en tillstymmelse av självömkan hos honom. Även om vi har haft våra duster är han den mest stoiska och karaktärsfyllda människa jag känner. Efter ett liv som utrikes frilansande journalist och lärare har han både varit med om och läst det ena och det andra. Ibland är det som att perspektivet är så mycket större för honom, att han inte låter sig begränsat av något sådant som att inte kunna gå. Det förvånar mig att han blir så upprörd över ekologiskt vildris. Vi sitter tysta en stund till, sedan börjar han berätta. Det är sällan man får min far att berätta om sina öden och äventyr. Plötsligt befinner vi oss i Indien på sjuttiotalet, det är missväxt och förhållandena för hundratusentals människor är miserabla. Internationell hjälp har skickats, och far min befinner sig ute på landsbyggden för att se hur den tagits omhand. Det är varmt och kvavt. Bilresan är lång. Hjälpen har fastnat i mellanhänder. Pappa tystnar en stund och tittar på mig och säger. "Ja, de åt gräs. Det gräs som nu fanns." Han tas varmt emot i byn, där han som gäst får den absolut sista maten som finns kvar hos familjen. En liten skål med vildris. "Det var första gången jag åt det." Tillägger han och tittar ut. Min far är en man med principer, ibland har det drivit mig till vansinne och ibland finner jag dem beundransvärda. Jag förstår hans avsky för vildris, men jag slås också av hur frustrerande det måste vara att inte själv kunna välja att inte äta det.
Vi har krockat ibland, min iskallt realistiska och ibland på gränsen till pessimistiska far och jag, den unga idealisten. Så är det sällan numera, han har upptäckt att jag inte är en rebellisk naiv idealist och jag har upptäckt att far min, bakom den buffliga ytan är mycket mer idealist än själv kanske skulle erkänna.
När vi går tillbaka skiner solen och jag lämnar honom i rummet med sjuksängen. Någon enstaka gång slås jag av tanken hur det varit om han inte varit sjuk, om han bara kommit inklivande med stora steg där på caféet. Men det är lönlöst att tänka så, vi accepterar situationer vi inte kan göra något åt. Om vi vill drömma oss bort och tro att saker hade varit bättre på att annat vis är det slöseri med tid. Ingen vet om de hade varit bättre eller sämre, det enda vi vet är vad vi har nu. Min far är bra på det.

onsdag 30 juni 2010

In flight

Jag är trots allt inte så förtjust i att flyga, vilket är märkligt eftersom jag ändå gjort det endel. Det är nästan som om det går för fort. Att man inte riktigt hinner med, ställa om sig till där man hamnar. Idag haglar blixtarna haglar över flygfältet, regnet öser ner och minskar knappt märkbart temperaturen från den 32 graderna. Efter en lång väntan rusar vi iväg längs banan, regnet vinande utanför och upp i luften. Jag biter ihop och blundar. Vi lyfter i mörkret, med staden glänsande under oss. Planet darrar genom de kompakta molnen och plötsligt är vi ovanför dem. Synen är magisk, tunna moln driver som tunna stråk förbi månen och den stora stormen pågår under den, molnen lyses upp av blixtar om och om igen medan vi rör oss ovanför dem. Synen är dramatisk och storslagen. Det slår mig igen, plötsligt. Den där känslan av sällsamhet, hur magisk och vidunderlig världen faktiskt är.

tisdag 1 juni 2010

Preklin, check!


Firar den sista avklarade examinationen med en present! *host* nörd *host*

Det har varit ack så fint slut på termin 5, jag och fina L har kliat oss i huvudet, varit på akuten, skrivit och filosoferat på vår vindsvåning och nu är resultatet redovisat och alldeles strax inlämnat. Roligt nog fanns det intresse från verksamheten för vårt examensarbete, kanske blir det tillochmed en liten minipresentation till Rikstämman! Åh, roligt roligt!

Idag regnar det, men sedan ska det tydligen bli sommar. Fantastiska fem lediga dagar hägrar och yes! Idag flyger jag på lite moln. En gnutta. Ett tag.

fredag 21 maj 2010

En början till.

Jag smygläser schemat inför termin 6 och plötsligt är den där igen, den där kittlande känslan av nyfikenhet i maggropen. Det ska bli roligt. Och spännande. Och wow. Visst kommer det bli tufft, men det är härligt. Medicinnörderi. Det är skönt att känna den igen, det kittlande facinationen. Sure, man kommer vara i vägen. Det kommer vara handledare som inte tycker om en och vice versa, det kommer vara svåra patienter och det kommer vara bekräftande patienter. Det kommer vara labbanalyser, rosa internmedicinbok, kreatinitstegringar och röntgenronder. Möten med sorg, sjukdom, men också alla de andra stunderna av möten med medmänniskor någonstans i livet. Tidiga mornar, jourer och den där skrämmande känslan av otillräcklighet. Vilse på den nya akuten. Och det känns underbart. Jag vill grotta ner mig med internmedicinboken och lära mig allt.
Ibland får man sådana stunder när man ger sig själv ett break. Plötsligt återkommer insikten om vad det är man gör, och varför.

onsdag 28 april 2010

Tankeställare

Jag går förbi läkarschemat som hänger på väggen, med kaffekoppen i hand. Det är tydligt hur eskaleringen går, AT-läkarna i botten, ST-läkare, avdelningsläkare, konsultläkare, jour och bakjour. Och överst, överläkare, chefsläkare. Det slår mig hur lång tid det kommer ta att faktiskt bli bra på detta. Att kunna sina saker, komma in på sin arbetsplats och veta vilka alla är, hitta till kaffet, kunna alla rutiner och känna igen majoriteten av de patientfall som strömmar ens väg. Ni vet, kunna komma till jobbet och känna sig trygg. Veta hur man ska agera och veta precis var man ska fråga om hjälp när man behöver. En AT-läkare kommer rusande förbi mig "Var tusan är det det ringer?" säger hon med mobilen i högsta hugg i jakt på sin sjukhustelefon, den vaga signalen växer till sig när hon rotar igenom skåpet. "Ha!". Hastigt kölas den ner i fickan med medicinska PM, anteckningar och EKG linjaler. "Hej då!" ropar hon, halvvägs ute genom dörren. Ja jösses tänker jag, smuttar på kaffet och känner mig plötsligt gammal och vis. Av någon förunderlig anledning, fast jag är så färsk man kan bli.

måndag 26 april 2010

Den sista preklintentan

Är avklarad! Hur firar man det? Egentligen borde det göras med pompa och ståt, men jag känner mig mest slutkörd. Två intensiva läsningsveckor satte sina spår, hela helgen har jag varit som en urvriden liten disktrasa i soffan. Jag har insett att jag trots allt behöver lite återhämtningstid efter dessa perioder, få ligga i soffan och vara utslagen, energin kommer tillbaka efter ett tag. Imorgon blir det nog en tur till gymmet och inatt föhoppningsvis goda mängder sömn!

fredag 23 april 2010

På praktik i verkligheten

Hennes händer darrar så att hon knappt kan ta emot muggen jag håller fram åt henne. Jag sätter mig ner bredvid henne och behöver inte säga något. Orden kommer flygande mellan de hastiga andetagen, den traumatiska upplevelsen kommer ut bit för bit, hon sväljer hårt och dricker av saften. Jag lägger en hand på hennes arm och säger att hon har gjort det bra, allt hon har kunnat. Och nu är hennes anhörig här, bakom skynket, omgiven av människor. Hon ställer samma fråga om och om igen, jag ger henne samma svar. Andningen är bra, allt är bra just nu. Hon sjunker ihop i stolen och säger tack, tack. Utanför anhörigrummet rusar de förbi, patienter, sjukhuspersonal, bårar, sängar. Instinktivt kramar jag hennes arm, ber henne vila en stund, och säga till om det är något hon behöver. Hon ser mer utmattad än skärrad ut nu, men händerna darrar allt jämt.

Den äldre damen rör sig oroligt i sängen och tittar på mig med förtvivlad blick, koftan snurrar sig runt armarna. Hon har ont. Vill ha vatten, är så törstig. Jag ser hennes dotter i anhörigrummet, sittandes på ytterkanten av stolen, spikrak i ryggen och ser in till sin mor. Oron i blicken går inte att ta miste på. Precis så hade jag sett ut om det varit min mor. Jag önskar jag kunde göra något mer för henne. Sitta hos henne en stund, svara på hennes frågor. Få höra vad det är hon oroar sig över. Damen sätter sig upp och hostar. Jag hämtar vatten, kramar hennes axel och står still en stund. Hon ser lite lugnare ut och lägger sig.

Han skrattar rossligt så att hängslena hoppar. Vi hjälps åt med skjortan. Huden är varm och ögonen glansiga och pliriga. Jag hinner inte tänka så mycket då, i efterhand undrar jag vem han var. Vad han jobbat med, hade han några barn, barnbarn?

Medicinlarm 1, en minut. Rösten i högtalarna är lugn och monoton.

Rummet fylls hastigt, vita bussaronger och gymnastikskor. Jag håller mig innanför den skarpa markeringen i golvet. Studenthörnet. Ambulanspersonalen lämnar anamnes samtidigt som patienten flyttas över till sängen. Allt går undan, blodtryck, reflexer, neurologkonsult, anestesi, dubbla infarter, vidare till röntgen. Kvar på golvet ligger de blodiga kompresserna och kvar i hörnet står kandidaten. Plötsligt känner jag hur ont jag har i fötterna och inser att jag inte suttit ner på många timmar. Jag måste ha träffat ett 40-tal patienter sedan jag klev in genom dörren. Det är fruktansvärt egentligen, människor är sjuka. Ibland riktigt sjuka. Obarmhärtigt och blint är det. Och trots det står jag där och facineras. Det är som livet och verkligheten, rakt upp i ansiktet. Sjukdom, lidande, orättvisor, död. Allt det som finns där men som vi kanske glömmer när vi inte ser det. Och jag bara älskar det, jag förstår inte ens varför. Jag bara stormtrivs. Att kunna finnas där, göra något. Att träffa alla dessa människor, deras livsöden på den obarmhärtiga plats som är akuten är helt facinerande och jag känner mig förunnad och ödmjukt tacksam, att de låter mig ta del av deras historier, rädslor och hopp. På något vis de så nära och essentiella delarna i livet.

Jag cyklar hem i kvällssolen. Passerar människor hand i hand, får en skål till hälsning av a-lagaren på hörnet. Jag tillåter mig att vara upprymd, att stråla lite. På något vis är man alltid försiktig med det, alltid lite på sin vakt, väl medveten om att det kommer tunga stunder och situationer. Men just då strålar jag, och skålar tillbaka.

onsdag 31 mars 2010

Skifte och regn

Idag regnar det i Malmö, inte mig emot. Tiden vid skrivbordet gör sig som bäst när det smattrar på fönstret bredvid. Jag brukade ha en helt annan karriär innan jag började läsa till läkare, ett liv i IT-branchen fyllt med möten, svarta pärmar, kunder. En vän till mig skickar över en IDG artikel där de följt en god vän och kollega till mig under en hel dag. Jag skrattar och känner igenom både honom och mig själv i kaoset som beskrivs mellan 06.00 och 01.00 under en arbetsdag som konsult. Många har frågat mig om jag inte saknar det, om jag aldrig känt mig osäker över mitt val. Om jag inte saknar pengarna och det glada livet. Sanningen är att jag aldrig gjort det, det kändes alltid som att det var något temporärt, inget jag skulle göra för evigt. Jag visste att det inte var där jag ville vara. Det slår mig nu hur mycket livet trots allt förändrats sedan dessa dagar. Trots allt var det intensiva dagar fulla med fantastiska människor, mycket skratt som rusade på i 880 km/h mellan 7 och 22 om dagarna. Men just det älskade jag faktiskt, det intensiva, snabba besluten, adrenalinkickarna och otroliga mängden människor man omgav sig med. Jag tror man slet ut en mobil på 6 månader på den tiden. Det är sant att livet som student är mycket annorlunda. Man går från att vara en individ i sitt arbete, där man använder både sin kunskap och så mycket mer, sin personlighet, andra talanger eller icke-talanger man må besitta, till att bli ett kodord på ett papper efter en tenta. Jag tror det är något som kommer att förändras till de kliniska terminerna. Mycket kommer nog förändras. Jag hoppas att jag kommer att trivas, känna att även om jag inte är bäst på att memorera varenda receptor så är jag kanske duktig på andra saker. Som att prata med människor. Jag vet inte än, för jag har ju inte varit där och provat på det. Men jag hoppas det. Livet förändras igen. Jag älskar det. Det är ju så härligt när det gör det.

måndag 15 mars 2010

Duktiga flickan syndromet - revisited


Det pratas trots allt en hel del om det, på ett ganska ytligt plan, unga flickor som kräver maxprestationer av sig själva. Som mår dåligt när det inte räcker hela vägen, eller som mår dåligt trots att det i ytliga värden mätt räcker hela vägen men på kompromiss av allt annat. Fenomenet framställs ha sin grund i att unga tjejer styrs av yttre krav, krav andra ställer på dem runtomkring. Precis som om de (vi?) var någonslags offer för samhällets/föräldrarna/andra människors krav. Jag tror snarare det är en inställning om att vilja bli lycklig och för att bli lycklig ska man just lyckas. Vad det egentligen är att lyckas, det är en abstrakt bild vi fått uppmålad för oss utifrån, ofta uppmätt i just prestationer. För att lyckas ska man också lyckas med allt. Det innebär hela det stora paketet av höga betyg, alltid vara trevlig, social, ha 400 vänner på facebook, vara engagerad, omtyckt och respekterad. Vi blir den människan vi tror att vi måste vara för att lyckas. Känslorna bakom stängs av, de spelar ju ändå ingen roll eftersom du är dina prestationer. Om det är det enda som räknas. Så hur definerar vi, du själv, vad det är att lyckas? Om vi hårdrar det hela en aning så finns vi en förvillande kort tid. Och vad är det som är viktigt då? Om 40 år, vad kommer du se tillbaka till? Är det att göra något för världen? Ha satt ett spår? Eller att ha levt, skrattat, gråtit? Hjälpt någon? Stått någon nära? Hade du något du ville, som du inte gjorde? Eller, ville du ingenting? Levde du för att bevisa något för någon annan? Eller för att få ett tack?

Duktig flicka syndromet
Etiologi: Varierande, ibland idiopatisk, ibland heriditär i form av högt krävande föräldrar som målat upp en bild om att lycka är att prestera. Ibland en hård samhällsindoktinering där du inte är något om du inte presterat något.
Symptom: I början hårda prestationskrav, i form av höga betyg. En inställning om att vara ett misslyckande utan detta. Senare även ett behov av att bli omtyckt och respekterad av alla. Oförmåga att leva upp till detta leder till hård självkritik och en motreaktion att behöva prestera bättre. I slutfasen även utplåning av de egna känslorna och viljan.

Citat ur svensk dagspress, 2008. "Glöm inte tjejer! Du duger som du är." Duger?! Tror ni att duger räcker? Aldrig. Vem anser förresten att vem duger? Vem avgör om du är bättre eller sämre? Det du är, är det enda du har. Och det enda som faktiskt räknas.

Så vad är det då att vara lycklig? Ha! Den du. Jag tror, att när vi börjar gräva under ytan är det mer lika för oss människor än vi tror. I vår del av världen är självförverkligandet starkt, att prestera, följa sina drömmar. Det är nog en del av det, att vilja något, vad det än må vara. Jag brukar terrorisera mina vänner med följande fråga emellanåt; "Nämn fem saker som gör dig lycklig?" Ibland är det nästan en lättnad, att få känna efter. Och komma på det igen. Och ofta är svaren förvillande lika. Att få uppleva saker, gärna med andra. Att känna närhet till andra människor. Att få göra det vi vill. Om det är att bli läkare, jurister, spela gitarr må vara osagt. Mary Ellen Mark dyker upp i huvudet.

"We are more alike then we are unalike."

fredag 12 mars 2010

Om att möta döden, det sista väntrummet.

Två våningar under vår föreläsningssal finns tre stora kylrum. Varje år förs ca 3000 döda igenom hissen ner från gatuplanet och in i något av de tre rummen. Inlindade i vita skynken ligger de där, i väntan på att bli förda genom kulverten bort till kapellet och ner i kistan. Förda till nästa väntrum. Kylrummet fyllt med kistor, tillhörigheter på några, lappar med namn och begravningsdatum.
Döden är en så nära del av livet, även om vi i vår del av världen sällan ser eller möter den. Inte före den kommer oss riktigt nära, i form av anhöriga eller vänner. Men varje dag stannar den svarta skåpbilen under taket och för med sig människor ner genom hissen. Och varje dag rusar vi förbi, men kaffemuggen i högsta hugg, upp till våningen ovanför.
En kursare till mig börjar bli orolig där vi står i det vita kylrummet fyllt av kistor, skiftar vikten mellan fötterna och håller hårt i väskan. Jag behöver inte säga något, vi går ut genom den tunga metalldörren, ner för trappan, genom kulverten fylld av bårar av rostfritt stål och kommer äntligen ut i vårsolen.
Hur vi reagerar när vi möter döden varierar. Även på dagsform. Ibland ser vi inte kistorna, ibland ser vi vänner eller föräldrar på bårarna runt om oss. Ibland kryper det obarmhärtiga faktum som är döden in under huden på oss och får händerna att skaka. I soljuset springer de förbi, de levande. Den vanliga världen. Vi går ett varv under träden och beblandar oss med dem igen. Först känns det nästan overkligt, som om vi inte riktigt fanns på riktigt. Ett djupt andetag och några raska steg så vi har skakat av oss döden igen. Men insikten finns där alltjämt, skörheten, obarmhärtigheten och lyxen att få leva. Himlen verkar blåare än när jag cyklade hit imorse, trädens konturer skarpare. Världen framstår som kristallklar, jag ser den nästan som om jag själv inte vore endel av den. Jag står brevid och ser dem rusa förbi, med kaffemuffar, mobiltelefoner, cyklar. Barn i för stora overaller. Jag ler och kastar mig ut ibland dem igen. De levande.

Om insikter

Ibland når man verkligen en gräns. Jag gjorde det plötsligt i lördags. Ser tillbaka här på bloggen och i efterhand är det lätt att se, hur inläggen blivit ett utdraget klagande om en för lång todolista. Vad hände med insikterna, livet på vägen? Varför rusar man? Det kan irritera mig en aning att upptäcka var jag befann mig, nergrävd i måsten. Hur hamnade jag där? När blev allt prestationsinriktat? Plötsligt släpper jag det, det som faller faller. Jorden snurrar faktiskt imorgon trots det. Nu måste jag bara få ligga här och göra precis vad jag faktiskt vill, inte det jag måste.
Det finns människor som skulle döma ut andra för en missad tenta, eller en framflyttad tentaskrivning. Att inte prestera är ett misslyckande. Även om det inte uttalas i ord finns det där, i miljön man befinner sig i. Mellan raderna är det det som räknas, du blir dina prestationer. Nejtusan, så vill jag inte leva. Jag är engagerad i min utbildning och mitt framtida yrke, jag kommer alltid sträva efter att göra det så bra jag någonsin kan. Men detta är faktiskt bara en del av livet. Alla andra ting runtomkring som sätter verkligheten i perspektiv. Att bara få vara. Utan prestationskrav. Att njuta av alla andra saker i livet. Visst låter det vansinnigt? Det är väl inte något man glömmer? Men det är lättare hänt än jag trodde, att man rusar iväg och gräver ner sig i måsten. Tillslut vågar man inte stanna upp för det betyder att man måste tänka.
Jag landar lite och påminner mig själv om att det inte är ett misslyckande. Ett misslyckande vore att vakna om 20 år och inte ha levt och blivit bara mina prestationer. Så tomt det vore.

fredag 5 mars 2010

Avtrubbad?

Det ligger ett otal opublicerade inlägg här på bloggen. Om tankar, insikter, upplevelser. Men inget av det är klart och tydligt skrivet. Eller genomtänkt. Kanske för att tiden inte riktigt räckt till. Det skämmer mig att tro att jag blivit avtrubbad, men på något sätt blir man mer van vid situationerna man möter och tryggare i den märkliga världen som faktiskt är vården. Kanske är det på en viss bekostnad av att man inte längre reagerar lika starkt. Synen är inte lika oförstörd som den var när man klev in utifrån. På ett sätt är det naturligtvis bra, man behöver börja känna sig hemma i miljön för att bli trygg med det arbete som man ska göra. Jag hoppas att jag fortfarande skulle reagera lika hårt om jag möter något jag inte håller med om. Att jag inte blivit avtrubbad. Den tanken skämmer mig verkligen.

söndag 28 februari 2010

Nyinvestering


Han tittar tomt på mig, skomakaren. Det är andra gången jag kommer släpnade på min skolväska som nu mer skulle kunna börja liknas vid en ovanligt stor disktrasa. Han suckar och tar emot det avslitna axelbandet, han verkar nästan tycka synd om väskan som har en så illasinnad ägare att hon packar den förtvivlat full och sedan spottar och fräser när den går sönder för andra gången. Då bestämmer jag mig faktiskt, det är på tiden för en nyinvestering! Man släpar trots allt på de här böckerna, jag vågar inte ens tänka på hur många dagar det blir på ett år, så kanske får min trogna vän gå i pension och ersättas av denna. Lyx!

tisdag 23 februari 2010

Ljusskiftningar i tunneln

Liggandes i sängen ser jag min medicinbokhylla. Anatomi, farmakologi, neurobiologi, cellbiologi, immunologi, mikrobiologi... Det är då slår det mig. Bara ett fåtal veckor kvar av patologikursen nu, sedan börjar examensarbetet och efter det, termin 6. Det omryktade skiftet till kliniska terminer. Jösses det har gått undan, snart halvvägs. Någon kan snart anklaga mig för att vara en halv doktor.
Jag inser att jag inte kan hälften av det som står i de där böckerna längre. Låter fruktansvärt inte sant? På något sätt sållar man ändå ut det som är viktigt, det som återkommer. Hypoteserna baserade på studier på katter om specifika neurologiska banor är kanske inte det viktigaste att minnas. Man inser också mer och mer, ju mycket vi inte vet. Vi kan ibland hjälpa kroppen på traven när den läker sig själv, ibland kan vi faktiskt laga något. Men det är alltid, på ett eller annat vis, kroppen och människan själv som står för det faktiska läkandet. Det är lätt att glömma i virrvarret av fakta som finns inom medicinen. Hysterin över att inte behärska allt har rasat över mig många gånger hittils men jag tror att den här insikten kommer att hänga med mig ett tag;

Det är viktigare att komma ur sin utbildning ödmjuk inför allt man inte kan än att komma ur den i en tro att man faktiskt behärskar allt.

Jag blir lite ödmjuk inför mina anatomiböcker, minns hur underarmens muskler gneds in i huvudet. I hyllan under står Klinisk Kemi, en av stöttepelarna denna termin som talar om bakgrunden till nästan vilken labbanalys som helst. Mikrobiologiboken - influenza A, TB, Klamydia. Klinisk fysiologi med EKG tolkningar, spiriometri. Patologiboken som innehåller allt, cancer, anemier, leukemier, GI, KOL, hjärtsvikt, ikterus, nefriter. Immunologiboken, central och perifier resistens, allergier, vaccin. Farmakologin, beta-blockare, steroider... and on and on. Kanske är det trots allt endel som fastnat. Kanske man man lite mer än man tror.

torsdag 18 februari 2010

Tornado

Jag har faktiskt aldrig varit med om maken tror jag, någonsin. Inte ens i de situationer när jag jobbade fruktansvärt mycket tidigare i livet kan det mäta sig med detta. Veckorna bokstavligen störtar iväg, obduktioner, vårdcentraler, klinisk kemi, labbprover, samtalsmetodikövningar, nervstatus, anteckningar, tekoppar, ambitiösa idealister, global hälsa, projektplaner, handledning av yngrekursare, mail mail och åter mail, fakultetsjobb, styrelsemöten och sommarjobbsansökningar fullkomligen rasar runt om mig som en surrealistisk tornado, även om det är skräckinjagande så älskar jag det nog. Jag skulle inte vilja ha det på något annat vis. =)

Det har varit en slitsam period, har känt mig lite fångad i mitt eget liv och schema. Velat fly en stund, sätta mig på ett tåg och kliva av någon annanstans och bara hamna där jag hamnar. Man blir lätt drastisk när man känner sig pressad. Och även om den delen av mig som vill kasta sig iväg ut i världen och gå åt det håll som ser fint ut så är det nog som för mig som för de flesta - Fångade blir vi när vi känner att vi är maktlösa inför vår egen situation. Faktum är ju att vi sällan är det, iaf inte här i vår del av världen. Det går ofta att göra om, man kan faktiskt hoppa av läkarutbildningen om man vill, man kan göra det mesta man skulle få för sig. Lyx!
För mig räcker det med att ligga vaken kvar i sängen en morgon då klockan ringer, vägra gå upp och istället för att bege mig till skolan plocka upp den förbisedda skönlitterära boken och ligga kvar där under täcket. Mitt val, aningen obstinat. Men det räcker för att jag ska känna mig i kontroll igen, banalt kanske. Men halv ett sätter jag mig på cykeln med ett leende på läpparna och tänker. "Whoho! Roligt." Ibland är det kanske bara det som behövs. Inse att man faktiskt satt sig själv i ekorrhjulet, hoppa ur det ett slag, skaka lite på huvudet åt sig själv och hoppa in igen. Sedan får man ju som alltid ta konsekvenserna av sina handlingar som för min del helt uteblev eftersom föreläsningen jag så rebelliskt vägrade blev inställd pga sjukdom. Ibland är det som att man har världen på sin sida när man gör något rätt...

Titta, nya ansikten!

Jag upptäckte just, till min stora förvåning att min mycket lilla anspråkslösa blogg fanns med på den här sidan, där Lunds Universitet listar både forskar och lärarbloggar, men även några studentbloggar. Jätteroligt! Eftersom det varit låg frekvens på inlägg här hade jag inte heller kollat statistiken över bloggen på länge upptäckte jag nu till min stora förvåning att det tillkommit väldans många nya läsare, då kan man inte låta bli att bli glad och än mer förvånad att ni faktiskt stannar en stund för att läsa lite pladder om allt från termosar till märkliga saker som rör sig i mitt huvud. Så ett stort ödmjukt tack för det! Jag hoppas att ni trivs och att ni lämnar lite avtryck om det är något ni funderar på. =)

Kramar!