Min far och vildriset

Vi sitter på ett café i Sigtuna, jag och far. Vi kryssade oss fram med rullstolen mellan trähusen och turisterna längs gågatan tills vi hittade ett ställe utan trappor. Det slår mig alltid när vi är ute hur begränsad man blir, det vackra 16-tals caféet är uteslutet eftersom dörren är för smal. Jag äter isbitarna som är kvar efter läsken och ser ut på människorna. Far min berättar om livet på rehab-boeendet den här sommaren, människor och livsöden. Plötsligt fnyser han och säger att de bestämt att all mat ska vara ekologisk. Jag kontrar med att det är väl en trevlig idé. Min far ryter till och säger att han inte vill ha vildris, verkligen inte. Jag har kommit att inse exakt hur begränsad man blir i att leva som handikappad. Att inte själv kunna gå och handla, strosa runt, fundera över vad man vill äta till middag. Att alltid vara beroende av andra, alltid behöva planera allt i minsta detalj. Oftast tänker man inte på att far min faktiskt är sjuk. Han ser sig själv inte så, det finns aldrig en tillstymmelse av självömkan hos honom. Även om vi har haft våra duster är han den mest stoiska och karaktärsfyllda människa jag känner. Efter ett liv som utrikes frilansande journalist och lärare har han både varit med om och läst det ena och det andra. Ibland är det som att perspektivet är så mycket större för honom, att han inte låter sig begränsat av något sådant som att inte kunna gå. Det förvånar mig att han blir så upprörd över ekologiskt vildris. Vi sitter tysta en stund till, sedan börjar han berätta. Det är sällan man får min far att berätta om sina öden och äventyr. Plötsligt befinner vi oss i Indien på sjuttiotalet, det är missväxt och förhållandena för hundratusentals människor är miserabla. Internationell hjälp har skickats, och far min befinner sig ute på landsbyggden för att se hur den tagits omhand. Det är varmt och kvavt. Bilresan är lång. Hjälpen har fastnat i mellanhänder. Pappa tystnar en stund och tittar på mig och säger. "Ja, de åt gräs. Det gräs som nu fanns." Han tas varmt emot i byn, där han som gäst får den absolut sista maten som finns kvar hos familjen. En liten skål med vildris. "Det var första gången jag åt det." Tillägger han och tittar ut. Min far är en man med principer, ibland har det drivit mig till vansinne och ibland finner jag dem beundransvärda. Jag förstår hans avsky för vildris, men jag slås också av hur frustrerande det måste vara att inte själv kunna välja att inte äta det.
Vi har krockat ibland, min iskallt realistiska och ibland på gränsen till pessimistiska far och jag, den unga idealisten. Så är det sällan numera, han har upptäckt att jag inte är en rebellisk naiv idealist och jag har upptäckt att far min, bakom den buffliga ytan är mycket mer idealist än själv kanske skulle erkänna.
När vi går tillbaka skiner solen och jag lämnar honom i rummet med sjuksängen. Någon enstaka gång slås jag av tanken hur det varit om han inte varit sjuk, om han bara kommit inklivande med stora steg där på caféet. Men det är lönlöst att tänka så, vi accepterar situationer vi inte kan göra något åt. Om vi vill drömma oss bort och tro att saker hade varit bättre på att annat vis är det slöseri med tid. Ingen vet om de hade varit bättre eller sämre, det enda vi vet är vad vi har nu. Min far är bra på det.