onsdag 23 juli 2008

Om läkarutbildningen

Sedan jag började blogga har det dykt upp en hel del besökare här, jätteroligt! Så efter önskemål kommer här ett litet inlägg om läkarutbildningen.
Läkarutbildningen skiljer sig åt en hel del beroende på studieort, idag jobbar alla orter utom Göteborg med någon form av PBL - problembaserat lärande. I Lund där jag läser har man använt PBL en längre tid. För min egen del trivs jag jättebra med PBL, det är roligt, man får interagera med andra och befästa sina kunskaper på ett bra sätt. Den första terminen i Lund har helt ärligt, inte varit speciellt betungande. Man har god tid på sig och fouks ligger på att få en övergripande förståelse, inte alla detaljkunskaper. Det var nog ingen av oss i klassen som spenderade 40h/vecka på studier under första terminen - även kursledaren påpekade detta och sa att det är upplagt lite så med vilje. Dock har jag pratat med studenter på de kliniska terminerna, från termin 6, där många av dem verkar spendera ca 50h/vecka på sitt skolarbete. Så jag förväntar mig verkligen att det blir tuffare längre fram. Det verkar också skilja sig endel mellan studieorterna.

Det är många i min klass som är lite äldre och har gjort annat, man har verkligen alla möjligheter om man vill, finns en hel del härliga bevis på det i min klass. Det verkar finnas en föreställning om att läsa på läkarutbildningen är jättetufft och tar upp hela ens liv, och, det är en hel del saker att hålla i minnet men studieteknik lär man sig. Jag tror den stora delen handlar om att faktiskt utbilda sig till yrket, lära sig hantera svåra situationer, bemöta människor med sjukdom eller som befinner sig i kris. Att göra det tror jag kräver mycket av en själv. Risken är nog snarare att det kan kännas så överväldigande att det är väldigt lätt att dras in i det och alltid jobba. Vi får se vad jag säger om fyra år eller så.
För mig har det inte handlat så mycket om att "klara tentan", det jag lär mig nu ska jag ju faktiskt använda. Vilket, om jag ska vara helt ärlig kan vara lite svårt att se när man vänder upp och ned på biokemiboken och tänker att det kanske blir mindre kryptiskt så. Det tror jag iaf kommer bli tydligare högre upp i utbildningen. Det är också helt orimligt att man ska behärska allt, man får helt enkelt lära sig att ha tillit till sin förmåga att lära sig. För det kommer man nog få göra resten av sitt yrkesliv.

Några har undrat om det går att kombinera utbildningen med arbete, eller med barn. Mitt svar på det är nog att allt går om man vill. Och, det viktigaste av allt - läkarutbildningen är bara början, yrket kommer förmodligen kräva mycket av dig under resten av ditt liv. (Beroende på var du väljer att jobba, men, jag frågade en specialist på sjukhuset hur lång tid det tog innan hon kände sig någotsånär säker på sitt yrke. Svaret jag fick var efter 10 år som specialist. Det tål att minnas.) Jag tror att man kommer behöva ha en balans i livet, många av de jag möter på min utbildning är högpresterande människor som kan jobba 25h av dygnets 24 utan att blinka, men det håller inte ett helt liv. Inte för någon. Jag tror det är bra att hitta en balans mellan skola och resten av livet redan under grundutbildningen, annars är det lätt att fastna i ett "Jag ska bara bli klar först." "Jag ska bara göra min AT." "Jag ska bara göra min ST" och vänta nu, hej och hå, så hade det gått 15 år. Nej, utbildningen är inte övermäktig, och det är absolut inte omöjligt att kombinera den med något. Jag skulle tillochmed rekomendera det, ska man arbeta med det resten av livet och trivas så tror jag som med allt annat, vem man än är och gör, så gäller det att trivas. Och en stor del av det är att ha en balans mellan skola, yrke och allt annat väsentligt.

Kram på er som hört av er och lycka till!

Ps. Magnus, du undrade om sommarjobb med, lovar att skriva en update om det nästa gång... =) Ds.

fredag 11 juli 2008

Tankar...

För en tid sedan läste jag en intressant artikelserie i DN om en ung ST-läkare. Länk
Tiden innan jag påbörjade min utbildning och naturligtvis även nu försöker jag förkovra mig i information om läkaryrket och yrkesrollen. Vad är en bra läkare, och hur blir man en sådan? Det är sådana underbara idealistiska mål man får och bör sträva efter på termin 1 tycker jag, förhoppningsvis hela sin yrkesutövning. Ju mer jag läser får jag en bild av dagens yrkesroll inom den svenska sjukvården, en bild som tydligare återspeglar en miljö med hårda sidor, kantad av ett kulturarv som kan vara svårt att förändra.
Vissa drag verkar man finna gemensamt hos många nyblivna läkarstudenter, de är många flitiga och tjästvilliga människor med ett fantastiskt duktighetskomplex. Rädslan för att säga, jag vet inte, kan inte, förstår inte är något som knappt existerar i denna värld. Redan inskolade i detta ifrån tidigare skolerfarenheter, späds detta på ytterligare när alla dessa personer sätts i samma klass. För min egen del har jag växt upp i ett genomhumanistiskt hem där uppmaningarna löd "Var en god människa." "Människa över auktoritet." "Det finns andra sätt att lära sig utöver skolan." Att mäta framgång i annat än betyg och bekräftelse från ett skolsystem. Inte så sagt att jag på något sätt är befriad från detta duktighetskomplex, men jag gör mitt bästa för att hålla dessa värderingar i bakhuvudet och mäta mina duktighetsframgångar efter denna skala istället. Resultatet betyder något, inte bekräftelsen. Så är det faktiskt, det kan vara en hård insikt att möta när man kämpat sig blind för att vara duktig, bli bekräftad. Man har inte tjänat på att ta konflikter, det är inte det som gjort att man kommit dit man gjort. Kanske är det tillochmed så att man kommit dit för att man _inte_ tagit konflikter. Har man haft stor tilltro till systemet och dessutom varit framgångsrik inom det, varför då ifrågasätta det?

Jag hade en god vän under min uppväxttid som numera är undersköterska. Hon var den som alltid tog konflikterna, den som ställde sig upp först när något skedde hon tyckte var fel. Ofta hade hon rätt. Hon var en riktig hjälte, stod på de svagas sida och skrek dessutom högt om det. Jag blev snabbt diplomaten i dessa konflikter. Som alltid, den förtroendeingivande och resonerande som pragmatiskt försöker bemöta problemen och hitta en lösning.
Jag har aldrig velat stå på en pedistal, jag tycker det verkar fruktansvärt beklämmande på alla sätt. Jag ser helst inte heller att människor omkring mig gör det heller. Fullkomligt meningslöst och irrationellt i min mening. Det jag minst av allt ser är att någon sätter mig på en pedistal.
Första gången jag bemötte detta var under termin 1. Den första praktikdagen på ett äldreboende träffar jag min handledare, en undersköterska i min egen ålder, hon tar emot mig vänligt, men tillägger hastigt "Jag är ju så dåligt på sådanthär att handleda." Hon föser in mig i ett badrum med en äldre naken kvinna och ger mig en tvättlapp. "Jahaja, bara att sätta igång." Uppmanar hon. Förvirrad och valhänt står jag där och tittar på den äldre damen. Varför visade hon mig inte? Hade hon några bra tips, hur brukar man tvätta en gammal naken människa? Jag har ingen aning, jag kan ju anta med mitt sunda förnuft men, hur kommer det sig att hon bara lämnar mig där och går? Var det för att hennes kunskaper, ansåg hon själv var så basala att de inte var värda att nämna till mig, för de måste jag ju redan veta? Eller var hon helt enkelt bara trött på att handleda vilsna studenter, hade en dålig dag?
Vid frukostbordet kommenterar hon sedan dagens senaste kändisskvaller och tillägger "Åh, men det är förstås inget du bryr dig om." Jag är notoriskt icke-intresserad av kändisskvaller, jag har inte den blekaste aning vad som pågår i kändissfären. Men just då bannade jag nästan mig själv för att jag inte hade det. Plötsligt blev detta ett mått på vår skilnad. Med mig i närheten kunde man inte disskutera de vanliga sakerna vid frukostbordet längre. Kulmen nårs när hon tillägger "Jag vet inte vad jag ska kunna lära dig egentligen, du är ju läkarstudent." Uttalandet bemöttes med chock från min egen sida. Hur blev jag plötsligt stoppad i det här facket? Hur gick det till att hon, som jobbat inom äldrevården i 10 år anser att hon inte har något hon kan lära mig? Min tafatta respons blir ett överväldigande "Självklart har du massor att lära mig!". Om hennes arbete, yrkesroll, omvårdnaden. Jag kände mig mer förvånad och förvirrad än något annat efteråt. Hur kan det vara möjligt att människor förminskar sig själva vid blotta titeln hos en person? I stor kontrast till den något äldre undersköterskan som genast lyser upp då någon visar intresse för hennes arbete, genast visar mig och delar med sig, ger goda råd och vi har riktigt roligt. Hon tar stor stolthet i sitt arbete, och det med all rätt! Trygg i sig själv och utan behov av att rangordna. Vilken lyx att få arbeta med så lugna och trygga människor. Jag är fruktansvärt ovan och valhänt och mina händer som bär rosa märken av överstrykningspennor lyckas inte få många saker rätt på första försöket. Men hon hjälper mig och tillsammans löser vi det så att det blir så bra för patienten som möjligt.
När jag läser om unga läkares vardag, hör historier som "Klara"s ovan i DN kan jag inte hjälpa att tänka på undersköterskan som gav mig tvättlappen och gick. Kommer någon en dag lämna mig med nålen att punktera knät och gå? Hur reagerar jag då? Det verkar, sett med naiva nya ögon utifån finnas en stor befäst utpräglad kultur inom vissa delar av vården. Säkerligen med stora undantag för olika avdelningar och individer, men trots detta ett vanligt och nästan accepterat arbetsklimat från ledningsnivå och äldre kollegor. Hur hanterar man det? Man måste vara väldigt utsatt som student eller ung läkare i en sådan situation, speciellt om man har ett utbrett duktighetskomplex och vill vara alla till lags. Jag har ingen aning om hur jag skulle hantera det, jag ska försöka sträva efter att ställa mig stadigt med båda fötterna på jorden och alltid tänka utifrån patienten. Patientens välbebefinnande och vård måste ju alltid komma först, och förhoppnignsvis kan det agera en riktighetskompass när man står i en situation där relationerna plötsligt kan förvilla omdömmet. Som min vän antropologen sa, det är oändligt svårt att urskilja kulturen när man befinner sig mitt i den, då behöver man en tråd att följa.

söndag 6 juli 2008

Möjligheter

Vi lever i en värld där allt är möjligt. Nästintill allt. Att leva just nu, i vår del av världen är kantat med överflöd. Du kan välja nästan vilken sak som helst och gå ut och köpa den, skaffa vilket kreativt intresse som helst under din fritid och utöva det. Läsa, måla, skriva, tänka. Alla möjligheter. Det till trots verkar det sistnämda sällan utnyttjas. Överflödet passifierar och får oss att kämpa för något vi kanske inte behöver. Vi går dag ut och dag in, följer ett mönster, spenderar god tid att beklaga oss, kämpa för nästa kortsiktiga mål, konsumera och passivt bli matade action framför tvn.
Hur många använder egentligen alla dessa möjligheter som finns? Till vadsomhelst, hitta ett intresse och jobba med det. Delta aktivt i saker, lär dig nytt. Hitta saker du njuter av. Engagera dig i samhället eller världen. Bli frivillig. Hitta saker du tror på och kämpa för dem, eller lägg dig tillbaka och njut av det du njuter av. Skola om dig om du inte trivs med det du gör. Möjligheterna är faktiskt oändliga. Oändlig lyx att få leva i en värld där du faktiskt kan och har möjlighet att göra nästintill allt, där den största begränsningen är du själv och dina egna barriärer. Även om målen förefaller omöjliga så kan du sträva åt ett håll du själv tror på, spendera en livstid med att kämpa dig blå. Min kära mor sa alltid till mig "Du får göra precis vad du vill, sålänge du är en bra människa och mår bra." Enkelt egentligen, sträva efter att göra gott. Alltid, efter bästa förmåga. Det finns väldigt lite att klaga över, väldigt mycket att kämpa för. Enjoy it. =)