måndag 31 oktober 2011

Ett tack

Vi lägger pleuradrän. Övar våra suturer. Avslutar med en laparotomi. (Öppnande av buken). Grisen är intuberad och sövd. Inklädd i gröna sterila dukar så att bara buk och thorax syns. Sedan får den en överdos narkosmedel och dör. Jag och fina kursaren säger hejdå och tackar den efteråt. De andra tyckte kanske vi var lite stålliga. Kanske blir jag psykiatriker. Som tackar den intuberade grisen för hjälpen. Ibland är det en märklig utbildning detta.

söndag 30 oktober 2011

Doften sitter kvar...

I näsan, långt efter att man klätt om och kommit hem från operationssalen. Ibland, dagar som dessa så är det så fantastiskt. När man får gå med en engagerad och trevlig jour, vara med ett gäng OP syrror som är alldeles fantastiska. Då lär man sig så mycket, fantastiskt mycket på en dag. Inte bara i ren fakta eller oparationsprocedurer. Utan om allt annat runtomkring, i handgreppen, hur det går till på operation, hur man tänker. Och det är häftigt att vara med när den som opererar är så van och trygg. Det är facinerade att se, hur han med lugna tag bryter loss benet runt den känsliga ryggmärgen, bit för bit, tills duran kommer fram och trycket på nerverna lättar. Det blöder endel och jag suger försiktigt över duran, tro mig, man har stor respekt för den. 2,5 timme står vi där, det känns som en halvtimme. När jag äntligen sätter mig ner inser jag att både blocksockret och blodtrycket är i botten men jag har knappt märkt av det. Jag kan inte låta bli att facineras. Och jag inser nog först när jag kommer hem exakt hur mycket. :)

onsdag 26 oktober 2011

Plötsligt händer det

Internmedicinkonsulten dyker upp på ortopeden och jag blir genuint lycklig över att få diskutera anemiprover och möjlig sepsis. Det fullkomligen glittrar i ögonen på mig igen och jag inser då att, med all säkerhet är det inte kirurg jag ska bli. Det är medicinare. Jag har nog egentligen alltid känt det på mig. Men nu vet jag. Och egentligen är det så självklart. Självklart att jag ska bo ibland stora böcker, långa diskussioner och grubblande över labbprover och eviga medicinlistor. Jag hör inte hemma i kirurgivärlden, slice, dice, pillra och fixa. Det har aldrig varit min grej, att vara pysslig. Sticka eller snickra. Nej. Jag har ju alltid varit en boknörd. En filosofinörd. En tankenörd. Så är det. Och det var roligt och skönt att inse, valen blir lättare. Medicinnörd. Fab! Iof är jag också akutnörd. Kanske är det det perfekta hemmet för någon som är så rastlös som jag... Återstår att se. Lovely, lovely!

lördag 1 oktober 2011

Små grönklädda segrar

De två syrrorna håller patienten under varsin arm, tålmodigt väntar de medan jag med darrande händer för in den långa nålen mellan kotorna. Först segt, sedan lätt och stopp, benkontakt. Jag riktar om, samma sak. Min handledare guidar mig minutiöst. Tillslut tar jag ut nålen och palperar igen. L2, L3. Där sticker jag. Mitt emellan. Nålen går lätt in halvvägs, sedan blir det segt. Bra, ligamentet. Jag trycker vidare och motståndet släpper. Där, spinalvätska! Med än mer darrande fingrar för jag ut mandrängen helt, kopplar på sprutan och aspirerar försiktigt upp lite ryggmärgsvätska för att sedan spruta in bedövningen. Jag drar med lättnad ur nålen och lägger en kompress över stickstället. Jag tackar de två syrrorna för tålamodet och de svarar med ett bra jobbat! Min handledare slår en sterilklädd highfive över bänken och gratulerar. Jag är nästan förvånad över att det gick, pustar ut av lättnad kan inte låtabli att dra lite på läpparna. Ibland, i mitten av monsturöst långa dagar, jourer, otaliga timmar i opsalen eller på akuten får man passa på att glädjas av en liten seger. En lyckad intubering, en spinaltappning. Alla dessa skräckinjagande ingrepp som långsamt förlorar lite av sin dramatiska skräck när fingrarna en gång känt känslan. De ska alltid hanteras med stor respekt, men jag är glad att jag fått känna hur det känns. Att jag inte står på akuten i en liten stad och ska göra min första LP på en misstänkt meningit. Alla saker vi lär oss måste vi någongång göra för första gången. Att jag skulle vara bättre rustad som AT läkare än som student på termin 8 är mer än osant. Att få lära sig under ytterst kontrollerade former, med minutiös handledning är det bästa för oss och det säkraste för patienterna. Både de nuvarande och de kommande i framtiden.