Små grönklädda segrar

De två syrrorna håller patienten under varsin arm, tålmodigt väntar de medan jag med darrande händer för in den långa nålen mellan kotorna. Först segt, sedan lätt och stopp, benkontakt. Jag riktar om, samma sak. Min handledare guidar mig minutiöst. Tillslut tar jag ut nålen och palperar igen. L2, L3. Där sticker jag. Mitt emellan. Nålen går lätt in halvvägs, sedan blir det segt. Bra, ligamentet. Jag trycker vidare och motståndet släpper. Där, spinalvätska! Med än mer darrande fingrar för jag ut mandrängen helt, kopplar på sprutan och aspirerar försiktigt upp lite ryggmärgsvätska för att sedan spruta in bedövningen. Jag drar med lättnad ur nålen och lägger en kompress över stickstället. Jag tackar de två syrrorna för tålamodet och de svarar med ett bra jobbat! Min handledare slår en sterilklädd highfive över bänken och gratulerar. Jag är nästan förvånad över att det gick, pustar ut av lättnad kan inte låtabli att dra lite på läpparna. Ibland, i mitten av monsturöst långa dagar, jourer, otaliga timmar i opsalen eller på akuten får man passa på att glädjas av en liten seger. En lyckad intubering, en spinaltappning. Alla dessa skräckinjagande ingrepp som långsamt förlorar lite av sin dramatiska skräck när fingrarna en gång känt känslan. De ska alltid hanteras med stor respekt, men jag är glad att jag fått känna hur det känns. Att jag inte står på akuten i en liten stad och ska göra min första LP på en misstänkt meningit. Alla saker vi lär oss måste vi någongång göra för första gången. Att jag skulle vara bättre rustad som AT läkare än som student på termin 8 är mer än osant. Att få lära sig under ytterst kontrollerade former, med minutiös handledning är det bästa för oss och det säkraste för patienterna. Både de nuvarande och de kommande i framtiden.