Något jag verkligen lärt mig

En sak, en mycket viktig sak jag lärt mig nu i slutet på denna termin, kanske faktiskt just nu, under de senaste dagarna, är hur viktigt det är att skilja medicinen från livet. Att verkligen, på riktigt kunna lägga medicinen åt sidan, vissa dagar, vissa stunder. Med det menar jag inte att lyckas distrahera sig - så som jag brukar göra. Trycker undan tankarna på medicinen för att gå och träna eller göra något annat. Utan lägga den i ett helt annat fack i huvudet, i sin egen hög i bokhyllan och glömma bort den. Kanske låter det som lätt vansinne, men för mig smälter de här två världarna lätt samman.
På min fritid oroar jag mig för att någon i min familj ska bli sjuk. (Jag själv är ju, motsatsen till hypokondriker och är förmodligen i det närmaste odödlig.) Jag kan träffa människor, för att umgås och slappna av och genast börja tänka på om det är något medicinskt som fattas dem. Hos alla äldre människor, har de kanske någon hjärtsvikt? Något jag borde uppmärksamma? Jag borde ju märka sådant som doktor, hela tiden. Kunna förvarna dem. Säga åt dem att gå till doktorn. Tänk om jag skulle missa något jag kunde ha förutsett? Att det blir så här har kanske sina förklaringar. Mycket sjukdom har funnits i min familj under min utbildning och jag tror att det hjälpt till för att blanda ihop dessa världar på ett högst osunt vis. Nej. Man måste få stänga av. Se en människa utan att tänka på henne som den medicinska maskinen som kan falera.
En ganska tydlig sak, för mig, är att även om jag inte varit den bästa mest diciplinerade kandidaten så har jag alltid haft denna skolångest hängande över mig. Som att jag borde så mycket mer. Den tror jag majoriteten av alla kandidater har över sig. Denna kunde tillexempel ta sig i uttryck som att jag inte kunde plocka undan alla mina tentaanteckningar från skrivbordet - förrens jag fick veta att jag klarat tentan. Detta är som spisnojja, fast, kandidatnojja. Även om jag utåt har gjort annat, verkat vara lugn och hyffsat balanserad har det alltid varit någon inre stress av att jag borde mer. Inte bara i skolväg, men generellt i livet. Jag har skrivit lite om det här tidigare, om otillräckligheten. När jag sett en film, gjort något annat har jag alltid känt det som att jag borde ju egentligen studera, repetera eller vad sjutton jag nu borde ha gjort men jag har distraherat mig med annat. Det är inte att särskilja de två världarna, det är bara att fly undan och skapar ofta en dålig spiral av ont samvete och oro. Att riktigt särsklija dessa två saker är att göra det helt, både i tanke och handling. Att städa undan sina tentakompendier, ge dem en plats i hyllan. Att inte ta med skolböckerna för att läsa lite, vart man än ska. Att i huvudet, verkligen lägga undan tankarna på medicin, skrämmande sjukdom och död till en helt annan plats. Den medicinska kunskapen är just en kunskap, att plockas fram ibland när den är nödvändig. Den ska inte genomsyra ens hela liv, ens relationer och ständigt finnas i bakhuvudet. Nu tycker du kanske, att, herregud. Det låter ju helt vansinnigt. Varför skulle studier få ta så stor plats i livet? För att medicinstuderna verkligen inte bara är studier. Förr i livet, när jag var en lyckligt ovetande liten 20 åring med rätt blå och molnfri himmel så tänkte jag inte ofta på döden. Den var väldigt långt från mig i min vardag. Idag, den här terminen har jag omgett mig av den nästintill varje dag. En ständig påminnelse om att livet är ändligt och det är viktigt, oerhört viktigt att medicinen har sin plats, inom sjukhusets väggar. Iaf för mig.

Jag är ännu nybörjare på detta. Men jag märker hur mycket lugnare jag blir när jag lyckas särskilja dessa världar åt. När jag lyckas att verkligen vara ledig. Plötsligt får jag tillbaka inspirationen till en massa saker, vill läsa märkliga böcker, se den där högen independentfilmer som ligger och väntar. Börjar skriva själv. Tänker, trivs och mår bra helt enkelt. Tentastressen blir ingen stress utan mer som, vad roligt, idag ska jag läsa en massa ortopedi så får vi väl se hur långt jag hinner. Jag blir noga att ta pauser, var 40e minut och märker hur väl koncentrationen plötsligt håller sig. Om jag ska vara alldeles ärlig känns det som att mitt liv, när jag blivit tillräckligt stressad och uppe i varv bara blir som en stor dimma av borden och måsten och otillräcklighet. Tillslut även en apati och initiativlöshet. Och en otäck, medföljande känsla av oro. Kanske kommer den här icke-hypokondrikern få sig en törn när hon ska läsa psykiatrikursen till våren. Det finns ju säkert en hel del här som inte står alldeles rätt till. ;)

24 timmar av verklighet

På AKVA svarar Anna för femte gången i telefonen, samma timme. Klockan är snart 23 och nattpasset kommer att hålla på till sju. I korridoren ligger en förvirrad dam och gråter. Kastar gång på gång upp benet över sängkanten och vill ta sig ut. Anna klämmer fast luren mellan örat och axeln och hjälper henne tillbaka i säng. Hon är van. Blandar antibiotikat med en hand och återgår till telefonsamtalet. Van att göra minst tre saker på samma gång. Men idag är hon trött.

På akuten sitter en av de mest erfarna sjuksköterskorna och ringer upp ytterligare en avdelning i jakten på en såkallad vårdplats. Så att den lilla damen i rum 35 efter 6,5 timmar på akutens hårda brits äntligen kunde få komma i en säng. Kanske tillochmed få sova en stund. Han kliar sig i huvudet och ringer till kärlavdelningen, till urologen. Sedan ringer han till AKVA igen. Anna svarar. Ja, kanske kan de försöka göra plats i akutrummet på avdelningen. Stuva om patienterna lite. Om hon inte kräver någon syrgas kan hon ligga i mitten i en fyrsal föreslår Anna. Jacob tittar ner i den gamla damens papper. Saturerar sig 92% på 4l syrgas. Den behöver hon nog.

Jag sträcker ut nacken, åt båda håll. Timmar av suturer och tiden över OP-bordet tidigare på dagen har satt sina spår. Det svider lite i axlarna. Listan över patienter på kirurgakuten har inte minskat nämnvärt sedan jag började jouren för 6 timmar sedan. Jag fyller i vätskelistan. Pratar med kirurgjouren om patienten. Ung kille, ihållande smärta i epigastriet, dunkömhet under höger arcus, frossar och har temp på 39,4 grader. Måste läggas in med IV antibiotika. Jag går bort till Jakob som just lagt på luren, han ler trött mot mig. Jag tror att han spenderar merparten av sin tid i telefon den natten, jagandes platser på sjukhuset. Patienterna ligger i sina rum och väntar och väntar.

Jag tar mig hem med sista bussen, vilket nästan kändes som formalia när jag åter står framför mitt skåp och byter om fem timmar senare. Jag sjunker ihop i mitt vita fluff av landstingspyjamas, rock och åtskilliga papper på akutkirurgernas morgonmöte. Klart och tydligt berättar klinikchefen om ledningsmötet och besparingarna. Sjukhuset går back, och har gått back de senaste åren. Nu är kniven mot halsen, anställningsstopp (Det är det nästan alltid), det är så många nollor i sparbeloppet att det nästan blir omöjligt att förstå. Alternativen att spara pengar snabbt inom sjukvården är inte många. Man kan inte stänga en akutmottagning. Lägga ner urologen. Men man kan skära bort 25% av vårdplatserna. Man kan också korta vårdtiderna med i genomsnitt ett dygn, för samtliga patienter. På en akutkirurgisk avdelning, som AKVA där Anna jobbar betyder det att vårdtiden blir 1,3 dygn istället för 2,3.

Vi sätter oss ner för att tala om döden. Med damen och hennes anhöriga. I varsin stol vid hennes säng sitter vi. Det som alla vet, men som aldrig blir riktigt verkligt förrän någon talar om det. Säger det högt i ett rum. Att inte mer finns att göra. Tårarna rinner. Genom fönstret ser man ut, in i fikarummet på avdelningen på den andra sidan. Ett gult hus mot en grå himmel. Händer hålls och vi sitter där i tystnaden, låter det ta sin tid. Undersköterskan biter ihop och sväljer hårt samtidigt som hon plockar bort den tomma påsen med antibiotika. När vi kommer ut kramar hon om Simon och säger att han är bra. Han ler försiktigt och tackar hastigt.

Påvägen ut passerar jag dem. De går, arm i arm med en filt i ena handen, han med en påse romerska bågar i den andra. Ut för att ta lite luft. Då hugger det tag i mig. Det vackra, ömsinta. Hur de går där, i den slitna sjukhuskorridoren. Med försiktiga steg, medan Anna rusar förbi dem med famnen full av paket. Simon, överläkaren, småspringer med rocken flygande runt kroppen. Och jag. I full fart påväg till min lunchlåda. I hissen sväljer jag hårt, allting kryper in under skinnet på mig. Livet, sorgen, döden. Det vackra i en filt och romerska bågar. Jag strövar genom kulverten istället för att småspringa. Och bilden av dem, påväg ut, har för evigt etsat sig fast i mig. Som en påminnelse om vad allt vi sysslar med egentligen handlar om.

Ett tack

Vi lägger pleuradrän. Övar våra suturer. Avslutar med en laparotomi. (Öppnande av buken). Grisen är intuberad och sövd. Inklädd i gröna sterila dukar så att bara buk och thorax syns. Sedan får den en överdos narkosmedel och dör. Jag och fina kursaren säger hejdå och tackar den efteråt. De andra tyckte kanske vi var lite stålliga. Kanske blir jag psykiatriker. Som tackar den intuberade grisen för hjälpen. Ibland är det en märklig utbildning detta.

Doften sitter kvar...

I näsan, långt efter att man klätt om och kommit hem från operationssalen. Ibland, dagar som dessa så är det så fantastiskt. När man får gå med en engagerad och trevlig jour, vara med ett gäng OP syrror som är alldeles fantastiska. Då lär man sig så mycket, fantastiskt mycket på en dag. Inte bara i ren fakta eller oparationsprocedurer. Utan om allt annat runtomkring, i handgreppen, hur det går till på operation, hur man tänker. Och det är häftigt att vara med när den som opererar är så van och trygg. Det är facinerade att se, hur han med lugna tag bryter loss benet runt den känsliga ryggmärgen, bit för bit, tills duran kommer fram och trycket på nerverna lättar. Det blöder endel och jag suger försiktigt över duran, tro mig, man har stor respekt för den. 2,5 timme står vi där, det känns som en halvtimme. När jag äntligen sätter mig ner inser jag att både blocksockret och blodtrycket är i botten men jag har knappt märkt av det. Jag kan inte låta bli att facineras. Och jag inser nog först när jag kommer hem exakt hur mycket. :)

Plötsligt händer det

Internmedicinkonsulten dyker upp på ortopeden och jag blir genuint lycklig över att få diskutera anemiprover och möjlig sepsis. Det fullkomligen glittrar i ögonen på mig igen och jag inser då att, med all säkerhet är det inte kirurg jag ska bli. Det är medicinare. Jag har nog egentligen alltid känt det på mig. Men nu vet jag. Och egentligen är det så självklart. Självklart att jag ska bo ibland stora böcker, långa diskussioner och grubblande över labbprover och eviga medicinlistor. Jag hör inte hemma i kirurgivärlden, slice, dice, pillra och fixa. Det har aldrig varit min grej, att vara pysslig. Sticka eller snickra. Nej. Jag har ju alltid varit en boknörd. En filosofinörd. En tankenörd. Så är det. Och det var roligt och skönt att inse, valen blir lättare. Medicinnörd. Fab! Iof är jag också akutnörd. Kanske är det det perfekta hemmet för någon som är så rastlös som jag... Återstår att se. Lovely, lovely!

Små grönklädda segrar

De två syrrorna håller patienten under varsin arm, tålmodigt väntar de medan jag med darrande händer för in den långa nålen mellan kotorna. Först segt, sedan lätt och stopp, benkontakt. Jag riktar om, samma sak. Min handledare guidar mig minutiöst. Tillslut tar jag ut nålen och palperar igen. L2, L3. Där sticker jag. Mitt emellan. Nålen går lätt in halvvägs, sedan blir det segt. Bra, ligamentet. Jag trycker vidare och motståndet släpper. Där, spinalvätska! Med än mer darrande fingrar för jag ut mandrängen helt, kopplar på sprutan och aspirerar försiktigt upp lite ryggmärgsvätska för att sedan spruta in bedövningen. Jag drar med lättnad ur nålen och lägger en kompress över stickstället. Jag tackar de två syrrorna för tålamodet och de svarar med ett bra jobbat! Min handledare slår en sterilklädd highfive över bänken och gratulerar. Jag är nästan förvånad över att det gick, pustar ut av lättnad kan inte låtabli att dra lite på läpparna. Ibland, i mitten av monsturöst långa dagar, jourer, otaliga timmar i opsalen eller på akuten får man passa på att glädjas av en liten seger. En lyckad intubering, en spinaltappning. Alla dessa skräckinjagande ingrepp som långsamt förlorar lite av sin dramatiska skräck när fingrarna en gång känt känslan. De ska alltid hanteras med stor respekt, men jag är glad att jag fått känna hur det känns. Att jag inte står på akuten i en liten stad och ska göra min första LP på en misstänkt meningit. Alla saker vi lär oss måste vi någongång göra för första gången. Att jag skulle vara bättre rustad som AT läkare än som student på termin 8 är mer än osant. Att få lära sig under ytterst kontrollerade former, med minutiös handledning är det bästa för oss och det säkraste för patienterna. Både de nuvarande och de kommande i framtiden.

Att vara sjuk

Jag har, det gör ont i mig bara att skriva det, mycket sjukdom omkring mig just nu. Hos mina allra närmaste. Hur vi hanterar att vi blir sjuka, och hur vi reagerar när vi bara handfallna kan stå bredvid är olika. Vill man veta allt om sin sjukdom? Alla sina prognoser, vilka ingrepp som sker och exakt hur? Jag trodde kanske det, men jag inser att, kanske är det inte alltid så. Kanske är det viktigaste att få fokusera på annat, på livet. Än att ge sjukdomen för mycket plats. För min del, som står bredvid, tar oron mycket plats. Ibland fyller den mig helt till bristningsgränsen och jag blir nästan handlingsförlamad, rädd för att släppa oron. På något vis rädd att om jag släpper den står jag handfallen om något händer, oförberedd. Som att jag skulle kunna förändra något i situationen bara genom att klamra mig fast vid min oro. Det är klart att det är tungt. Det är tungt att se sina nära vara sjuka, det gör ont. Men, häromdagen insåg jag något, något jag kanske tänkt men som inte varit riktigt klart. Han säger det närmast i förbifarten. "Ju mer tid jag spenderar på att tänka på sjukdom, prata om den. Ju mer tid får den ta av mig, mitt liv. Därför gör jag det inte." Det är så självklart. Det är klart, det är skillnad på att stoppa huvudet i sanden och förneka insikt. Men detta är inte det. Detta är bara ett konstaterande, ett accepterande av ett faktum vi själva inte kan påverka. Och kanske är det detsamma med min oro - ju mer tid jag spenderar med att oroa mig, vara livrädd, tänka på en oviss framtid - ju mer liv får sjukdomen ta, även av mig och av mitt liv. Och kanske, som en konsekvens, även tära på min relation till andra. Tanken stärker mig när oron hugger tag i mig, att med lite jävlarannamma kunna säga för mig själv att den där sjukdomen, den ska inte få äta mer liv eller tid av varken mig eller någon annan än det är absolut nödvändigt. Allt jag kan försöka göra, däremellan, är att leva. Prioritera det som är viktigt och kunna njuta av det.