fredag 12 april 2013

Pojken i Hanoi

Det är brödbiten som gör det. Den lilla, tilltufsade brödbiten i den lilla smutsiga cyanotiska handen. Först ser jag den inte riktigt, fattigdomen. När han sitter på stolen och väntar. De tunna, blågrå benen, med mörkare nästan lila partier. Den stora bröstkorgen, den snabba ytliga andningen. Jag ser honom dock, det ganska stora ansiktet med de blyga ögonen. Som först inte vågar se på mig, men som efter ett tag ler tillbaka när jag ler.

Pappan lyfter upp honom på stolen, mitt emot läkaren. Han sitter som frusen, fötterna dinglande i luften med de gula smutsiga sandalerna. Han gör inget motstånd när vi tittar på hans ben, hans fingrar och händer. Men han håller krampaktigt i den halvätna, smutsiga, brödbiten och ur ögonvrån rinner tunna tysta tårar. Han ser storögt rakt fram, ut i ingenstans, när den slitna tröjan lyfts och stetoskopet förs mot hjärtat. Han förstår inte vad som sägs, inte pappan heller. De kommer från en avlägsen by, talar inte samma språk som i storstaden. Han är nio år gamal men ser ut som två och ett halvt. Trumpinnefingrarna är stora och klumpiga. Magen är svullen av vätskan ifrån hjärtat som nu inte orkar mer och har börjat svikta. Han är född med ett cyanotiskt hjärtfel, långt bort ifrån sjukhus och vård. Nu har en läkare kommit till byn och skickat dem, med hjälp av sponsring, till det stora specialistsjukhuset i huvudstaden. 

Hur har hans liv sett ut? Barn gör det där nästan ofattbara, hittar sätt att leva, skratta under alla omständigheter. Rita i marken med pinnar, bygga torn av jord, roa sig med det som finns tillgängligt för dagen. Troligen har han aldrig kunnat springa, alltid varit svag. På sitt sätt, under sina omständigheter har han levt, i en värld så främmande för mig att jag inte ens kan föreställa mig den. Men han log, på samma sätt som ett blygt barn hemma på akuten kunde ha gjort. Det universala sättet att kommunicera på, mellan olika världar.

Det finns inget att göra, kroppen har anpassat sig efter hjärtfelet och kommer snart inte orka mer. De läggs in på det stora sjukhuset. Hur de ska få veta det vet jag inte, eftersom ingen talar deras språk. Men de försvinner hastigt ut ur rummet. Han var ett barn av 30 den eftermiddagen. Men hans öde skär in i mig, etsar sig fast. När jag nästa morgon äter min frukost ser jag plötsligt den lilla smutsiga handen med brödbiten framför mig, den som han höll på att äta med stor försiktighet innan vi avbröt honom. Då känns mitt eget bröd plötsligt tjockt i munnen, jag mår nästan illa av överflödet framför mig. Den rationella förståelsen för världens orättvisa blir inte nu bara förståelse, utan en erfarenhet, en känsla rakt in i mig. Och ett ansikte, ansiktet av den lilla pojken med brödet, som inte symboliserar världens orättvisa utan är den. Är den andra sidan av vår värld, den där människan i statistiken som lever på under 2 dollar per dag. De där som du kanske läst om, funderat över. Tänkt över ekonomiska teorier eller orsaker till världens orättvisor och snedfördelningar. Hoppfullt läst Jeffery Sacks eller sett Hans Rosling och försökt förstå, förstå de där sambanden i världen som gör att värdens resurser är så skoningslöst fördelade. Men plötsligt finns han där. På riktigt. Inte en siffra hos någon med en whiteboard. Utan en liten pojke, med ett leende, en skräckslagen blick och ett öde som kunde varit ett annat.

Inga kommentarer: