torsdag 24 september 2009

En lång dag

Primärvård. Spännande, brett, får alla delar av människan. Nackdel? Får alla delar av människan, dvs, reda ut det sammelsurium av remisser och mediciner som kaoset vårdapparaten ibland skapar. Med människan i mitten. Kunna så fantastiskt mycket om allt.
Helt slut är jag efter en dag av mängder med väldigt varierande patienter, duktiga men stressade handledare. Underbara sköterskor som gärna visar mig när jag kommer och frågar.
Men dagen är lång, med huvudet på kudden surrar de förbi. Ansiktena.
Man är fortfarande som en valp, en extrasvans som inte kan göra någon egentlig nytta. En fantastisk handledare som till min stora förvåning (och förtvivlan?) lyssnar på mig och bestämmer sig för att skicka iväg lever/njurprover på en patient för att jag undrade försiktigt om det var en bra idé. Jag blir imponerad av ödmjukheten, skräckslagen av högarna av remisser. Handsprit, blåsljud, öppen fråga, prover, handsprit, hastigt vidare. Hypertoniutredning, misstänkt tox, depressioner, ångestsyndrom, äldre par som verkar varit tillsammans för evigt, inte tillräckligt pigga för att vara hemma längre. Vill bo tillsammans. Jag hoppas verkligen verkligen att de får det. Allt annat vore omänskligt. Brottsligt rent ut. Hastigt vidare, näsblod, öron, yrsel. Livshistorier.
Där står jag i mitten, efter 5 minuter med en okänd människa vet jag kanske mer än många i hennes närhet om vad som rör sig i hennes tankar. Röran, stressen, förvirringen. Dagens lärdom? Det bästa sättet är att stänga dörren och vara tyst. Då kommer det fram, historierna som burits hit, tänkts ut på vägen. Jag har lyxen att ta det lugnt, som student. Ska försöka utnyttja det i framtiden, ha lyxen att kunna lyssna när tiden tryter runtomkring.

torsdag 17 september 2009

Idag ska jag bli infektionsläkare!

Idag är det faktiskt så, efter en eftermiddag på infektionskliniken känner jag mig smått sålld. Faktiskt. Plötsligt är det ju det där igen, just det. Det är ju det här jag ska göra sen. Och för första gången känns det inte fullt lika skräckinjagande, rocken känns inte riktigt lika mycket som något man hittat i utklädningslådan på dagis. En härlig påminnelse om vad som är viktigt.
Fort går det påvägen hem i solskenet med ett leende på läpparna. Det som händer med bra handledare, härliga kursare... Rätt plats och rätt tid. Det kommer finnas dagar som inte känns såhär, det kommer finnas tunga skräckinjagande perioder. Men idag njuter jag av det, helt fullt ut. Idag ska jag minsan bli infektionsläkare!