tisdag 29 maj 2012

Viktiga tankar

Det är konstigt hur en ambitiös tjej börjat beskrivas som en duktig flicka. Gärna i nedlåtande ton. Hur vi får höra att vi oundvikligen kommer gå in i väggen om vi fortsätter sådär. Vara alla till lags, jobba sådär hårt. Det förstår vi väl, små flickor? Det irriterar mig så till den milda grad att jag kunde äta upp min hatt om jag ägt en. Det är en stor skillnad att drivas av sitt dåliga samvete, känna ett osynligt krav på sig att vara till lags, att bära alla andras människor olycka på sina axlar och att ha ambitioner. Att ha ambitioner, vad de än må vara om, är i grunden en positiv drivkraft. En nyfikenhet att utforska, lära oss mer och det är inte den drivkraften som gör oss utbrända eller tärda och trötta, det är oftast känslan av otillräcklighet i en situation vi inte känner att vi kan förändra. Men det är viktigt i tanke att skilja ambitionen från det dåliga samvetet eller känslan av otillräcklighet, ambitionen är din egen som du bestämmer över. Känslan av otillräcklighet kan ofta skapas av miljön du befinner dig i och ofta är det nog så att den känslan är befogad.

Det är lätt att tappa perspektivet när man läser en utbildning där kraven är höga, men ändå inte. Egentligen är det ingen som bryr sig speciellt mycket om jag dyker upp på avdelningen eller ej. Ingen som jagar mig om jag inte är tillräckligt bra på att tolka anemiprover. Allt är ditt egna, gyllene ansvar. Ibland önskar jag att mitt studieliv haft mer inslag av hur Carters dagar såg ut i början av ER, där han jagas av sin handledare som ställer höga, nästan orimliga krav på honom. Men han bryr sig, ser honom. Mina dagar kantas av att skapa relationer till mina, för dagen nya handledare, så att de ska ö.h.t börja bry sig om att undervisa mig. Vårt kliniska utbildningssystem är nästan löjeväckande dåligt. Det finns mycket saker som späder på vår osäkerhet och oro som studenter.

Jag kommer på mig själv med att känna mig tom, dagarna kommer och går. Jag har någonslags tyst ångest för att jag egentligen inte riktigt vet vad jag ska lära mig, kraven är otydliga. Det är mitt eget ansvar att lista ut det. Det tar rätt mycket tid att lista ut vad man ska kunna i ett område där man är helt grön. Samtidigt är jag trött på klagosången, hur trötta alla är, hur jobbigt allt är. Jag har tappat perspektivet, jobbar jag hårt? Jag vet inte. Det finns inga tydliga mål, ingen ger mig feedback, jag har ingen aning. Jag byter miljö varannan dag.

En kursare till mig säger att, det har ju hänt så mycket på två år men egentligen har man aldrig haft tid att reflektera över det. Det stämmer. Det finns vissa saker man inte rationellt kan lösa genom att tänka, resonera, prata sig fram. Det finns saker som bara kräver tid. Tom tid.

På lunchrasten diskuteras planerna, för framtiden. Nästa steg liksom. När man ska göra vad. Jag tänker att det som behövs inte är en ny plan, ett nytt mål att sträva mot, arbeta hårt mot. Om man bara arbetar hårt är det tillslut det enda man kan och då måste man ha sina mål, hela tiden. Kanske är det som behövs en stund av tom oplanerad tid.

Till syvvende och sist, jag är fortfarande fascinerad, av läkaryrket, av vården. Jag ser fram emot att få nörda ner mig i mitt område, förkovra mig. Inte crash-läsa hela pediatriken på fem veckor. Ha kollegor som känner mig, som kan ge mig feedback, samarbeta med mig på riktigt. Men just nu ser jag fram emot min tomma tid, min sommar av oplanerad, kravlös tid.

måndag 14 maj 2012

Lilla fröken supermänniska

Hon är fantastiskt underhållande. En vacker dag ska jag berätta för Er om henne. Men just nu ska jag sova.