torsdag 3 februari 2011

Det känns häftigt

Att gå över landstingsgolven i gymnastikskorna.
Kunna rabbla mediciner vid akut stroke.
Att börja resonera kring patienterna, skulle jag skicka henne på en MR eller inte? Vad får jag ut av det? Hur påverkar det ev behandlingsmöjligheter? Skulle jag ge den här patienten waran?
Jag drar stickan under foten och finner en positiv babinski, lyssnar på hjärtat, inga blåsljud, inga tecken till svikt. Tänker igenom för mig själv, vidare handläggning, svalgutredning, ADL. Jag känner mig lite längre, lite tryggare. Lite mer som en halv doktor. Det är skönt, siktet ställs om från att vara student till blivande läkare. Tanken är inte längre lika skrämmande, miljön inte lika främmande, jag inte lika bortkommen. Iaf för en dag. Imorgon är jag säkert lika förvillad igen. Men det går framåt, sakta men säkert. Det hjälper med placeringar där alla verkar stötta oss, låter oss göra saker själva men står brevid. Klappar oss på axeln när vi gör rätt. Hjälper oss att växa till oss lite. Jag börjar längta lite, efter att springa själv i landstingskorridorerna. Ha patienter som är mina. Sen. När jag blir stor. Såsmåningom.