torsdag 29 december 2011

Något jag verkligen lärt mig

En sak, en mycket viktig sak jag lärt mig nu i slutet på denna termin, kanske faktiskt just nu, under de senaste dagarna, är hur viktigt det är att skilja medicinen från livet. Att verkligen, på riktigt kunna lägga medicinen åt sidan, vissa dagar, vissa stunder. Med det menar jag inte att lyckas distrahera sig - så som jag brukar göra. Trycker undan tankarna på medicinen för att gå och träna eller göra något annat. Utan lägga den i ett helt annat fack i huvudet, i sin egen hög i bokhyllan och glömma bort den. Kanske låter det som lätt vansinne, men för mig smälter de här två världarna lätt samman.
På min fritid oroar jag mig för att någon i min familj ska bli sjuk. (Jag själv är ju, motsatsen till hypokondriker och är förmodligen i det närmaste odödlig.) Jag kan träffa människor, för att umgås och slappna av och genast börja tänka på om det är något medicinskt som fattas dem. Hos alla äldre människor, har de kanske någon hjärtsvikt? Något jag borde uppmärksamma? Jag borde ju märka sådant som doktor, hela tiden. Kunna förvarna dem. Säga åt dem att gå till doktorn. Tänk om jag skulle missa något jag kunde ha förutsett? Att det blir så här har kanske sina förklaringar. Mycket sjukdom har funnits i min familj under min utbildning och jag tror att det hjälpt till för att blanda ihop dessa världar på ett högst osunt vis. Nej. Man måste få stänga av. Se en människa utan att tänka på henne som den medicinska maskinen som kan falera.
En ganska tydlig sak, för mig, är att även om jag inte varit den bästa mest diciplinerade kandidaten så har jag alltid haft denna skolångest hängande över mig. Som att jag borde så mycket mer. Den tror jag majoriteten av alla kandidater har över sig. Denna kunde tillexempel ta sig i uttryck som att jag inte kunde plocka undan alla mina tentaanteckningar från skrivbordet - förrens jag fick veta att jag klarat tentan. Detta är som spisnojja, fast, kandidatnojja. Även om jag utåt har gjort annat, verkat vara lugn och hyffsat balanserad har det alltid varit någon inre stress av att jag borde mer. Inte bara i skolväg, men generellt i livet. Jag har skrivit lite om det här tidigare, om otillräckligheten. När jag sett en film, gjort något annat har jag alltid känt det som att jag borde ju egentligen studera, repetera eller vad sjutton jag nu borde ha gjort men jag har distraherat mig med annat. Det är inte att särskilja de två världarna, det är bara att fly undan och skapar ofta en dålig spiral av ont samvete och oro. Att riktigt särsklija dessa två saker är att göra det helt, både i tanke och handling. Att städa undan sina tentakompendier, ge dem en plats i hyllan. Att inte ta med skolböckerna för att läsa lite, vart man än ska. Att i huvudet, verkligen lägga undan tankarna på medicin, skrämmande sjukdom och död till en helt annan plats. Den medicinska kunskapen är just en kunskap, att plockas fram ibland när den är nödvändig. Den ska inte genomsyra ens hela liv, ens relationer och ständigt finnas i bakhuvudet. Nu tycker du kanske, att, herregud. Det låter ju helt vansinnigt. Varför skulle studier få ta så stor plats i livet? För att medicinstuderna verkligen inte bara är studier. Förr i livet, när jag var en lyckligt ovetande liten 20 åring med rätt blå och molnfri himmel så tänkte jag inte ofta på döden. Den var väldigt långt från mig i min vardag. Idag, den här terminen har jag omgett mig av den nästintill varje dag. En ständig påminnelse om att livet är ändligt och det är viktigt, oerhört viktigt att medicinen har sin plats, inom sjukhusets väggar. Iaf för mig.

Jag är ännu nybörjare på detta. Men jag märker hur mycket lugnare jag blir när jag lyckas särskilja dessa världar åt. När jag lyckas att verkligen vara ledig. Plötsligt får jag tillbaka inspirationen till en massa saker, vill läsa märkliga böcker, se den där högen independentfilmer som ligger och väntar. Börjar skriva själv. Tänker, trivs och mår bra helt enkelt. Tentastressen blir ingen stress utan mer som, vad roligt, idag ska jag läsa en massa ortopedi så får vi väl se hur långt jag hinner. Jag blir noga att ta pauser, var 40e minut och märker hur väl koncentrationen plötsligt håller sig. Om jag ska vara alldeles ärlig känns det som att mitt liv, när jag blivit tillräckligt stressad och uppe i varv bara blir som en stor dimma av borden och måsten och otillräcklighet. Tillslut även en apati och initiativlöshet. Och en otäck, medföljande känsla av oro. Kanske kommer den här icke-hypokondrikern få sig en törn när hon ska läsa psykiatrikursen till våren. Det finns ju säkert en hel del här som inte står alldeles rätt till. ;)