lördag 21 maj 2011

Jag med!

Det är en perfekt försommarkväll. Vid busshållpatsen i kvällssolen står de uppklädda och väntar. Några hand i hand. Den stora prickiga klänningen flyger i vinden och de bara benen vittnar om stundande sommarlov, kvällar med grillning, vänner, ett glas vitt. I alla åldrar står de där, p åväg ut från stan. Lite strålande, som att de dammat av sig vintern och plötsligt blivit rosiga om kinderna igen. Som att livet är lite lättsammare, sinnet lite ljusare. Det medelålders paret skämtar glatt med mig och jag undar vart de är på väg. Ut för att sitta i en trädgård någonstans? I den där samligen står jag. Med ryggsäcken på ryggen, matpåsen och kaffetermosen i hand. Egentligen höll jag inte ut tillräckligt länge på biblioteket idag, jag borde suttit till iaf 21 men tröttheten tog över, värkande axlar gjorde sitt och plötsligt gav jag upp mitt i epilepsikapitlet och gick ut i kvällssolen.
Flickan i den prickiga klänningen skrattar brevid mig och kramar om killen i solglasögon och shorts vid sin sida. De ser upprymda ut, förväntansfulla. Och jag.. Ja. JAG VILL OCKSÅ GÅ PÅ KALAS! HALLÅ! JAG MED! Jag vill sitta i en trädgård i goda vänners lag, dricka lite vin och njuta av kvällsbrisen. Men jag har spenderat dagen med att pressa in neurologiska åkommor i huvudet. Igår googlade jag så fruktansvärt mycket hemska, HEMSKA bilder på nekrotiserande faciiit och annat otäckt att jag faktiskt var tvungen att pausa och googla kattungar+funnycats+ihascheezburger i 20 minuter för att återställa mig. Sen.. När det blir sommar, och tentan är över. Då ska jag med hala fram min prickiga klänning och gå på kalas. Faktiskt.

torsdag 19 maj 2011

Den bloggande sjukhusvärlden

Jag har tänkt mycket över det här med den bloggande sjukhusvärlden. Hur den blir hårt kritiserad. Vissa saker är tydliga och självklara, man ska som patient aldrig riskera att bli uthängd eller känna igen sig själv i en blogg på nätet. Men ibland uppfattar jag det som att det som mest tabu är när man blir personlig. Det är en stor skillnad på att ha en professionell roll och att tala om hur en medicin må vara bättre än den andra, behandlingsval vid AKS eller vad det än må vara och att delge det personliga, för självklart påverkas man av den miljö man befinner sig i, de patienter man träffar, den otillräcklighet eller frustration man själv kan känna. Över arbetssituation, patienter man inte når, eller glädjen i de möten som slutar lyckligt. För mig är det viktigt att försöka vara medveten om vad mina egna känslor är i de situationer jag möter, för de finns ju där. Det är jobbigt att ställa jobbiga frågor till en patient, det är lätt att man själv distanserar sig eller vänder sig bort just för att man själv känner obehaget i maggropen, när det är just då man måste vara som mest närvarande. I den situationen handlar det aldrig om mig, det handlar om patienten, det är ett gyllene rättesnöre att ha med sig. Men självklart känner man, upplever saker och förändras. Ibland lämnar jag sjukhuset full av vemod, med en stor klump i halsen. Ibland blir jag förvånad när jag möter den vanliga världen utanför påvägen hem, som att jag hade glömt den ett tag, tittar på människorna med barnslig lycka. De som är friska, lever sina liv. Bekymmerslöst. Ibland lämnar jag sjukhuset full av liv, upprymd och tillfreds.
Vi kan lära oss mycket av varandra, både att dela med oss av det medicinska, fallen vi möter och de personliga erfarenheter vi får bära med oss. Det skapar en transparens, kanske är det det som skrämmer ibland. Mellan sjukhusvärlden och resten av samhället. Det är bra.

Att alltid ta sig tid

Ibland är det svårt, när patienterna hopas på rad, alla är trötta av den långa väntan som är akutens kännetecken. Då är det lätt att börja rusa iväg och känna att allt måste gå snabbt snabbt. Men du kan inte göra mer än att ta hand om den patient du träffar just nu. Där måste man alltid ta sig tiden. Till att lyssna, tänka, kontrollera, förklara. Medicinen måste alltid utövas med försiktighet, ödmjukhet och lugn så att vi lyssnar ordentligt på hjärtat, på lungorna, på patientens historia. Ger oss själva en chans att tänka efter, ställa rätt frågor. Det låter självklart, men när 30 patienter står på rad, sjuksköterskan vill veta vad som ska göras, patienten är urled av väntan, just i de situationer är det både som viktigast och som svårast att ta sig tiden. Jag kommer behöva påminna mig själv om det, ofta.

söndag 15 maj 2011

Tvivel

Jag läser detta på dn. http://www.dn.se/nyheter/sverige/hard-kamp-for-en-sjuksang-i-sverige
Bilden är bekant, mer än bekant.
Jag sitter omgiven av högarna av böcker och kompendier och läser till tentan.
Jobbar mina dagar på akuten.
För första gången tvivlar jag, på riktigt. Klarar jag verkligen av det här? Kan man verkligen göra gott?
Jag vet inte. Det känns övermäktigt, med all kunskap och vad man ska göra sedan. Som att man blir en kugge i ett enormt maskineri, där saker hanteras på löpande band där humaniteten ibland försvunnit. Det låter som hårda tunga ord. Kanske är det bara en insikt om hur sjukvården faktiskt fungerar och dess begränsningar som jag just nu lär mig. Men jag vill inte att det ska vara så, känner mig som ett argt barn som just lär sig att inget varar för evigt, att hamstrar dör och att världen inte alltid är rättvis. Jag har alltid tänkt mig att man kan göra mycket i det där mötet med människor, lite oberoende av hur systemet runt om ser ut. Att man får försöka, så gott man kan, att inte bli påverkad av att förutsättningarna inte alltid är de bästa. Men, idag hopar sig faktiskt tvivlen. Och kanske är det gott. Man måste få tvivla också ibland.

Fredagar...

Hon sitter ihopsjunken i en stol, en filt om axlarna och en runt de bara fötterna. Det vita, lätt ruffsiga huvudet vänder sig hastigt och tittar efter mig när jag går förbi. Det hugger till i mig. Hon såg så förskräckligt liten ut, där, mitt i den nya glänsande akutmottagningen. Med den svarta handväskan i knät, kjolen som sticker fram under filten. Inte trodde hon att hon skulle hamna här, när den togs på imorse. Det inre väntrummet är fullt, människor som väntat länge länge. Sängar på rad i väntan på att få komma in i de nya undersökningsrummen. Jag rusar vidare i min jakt efter filtarna.
"Du kan inte dricka den här!" På övervaket är det fullt, pinfullt. Han stirrar upp på oss. "Nej, nä. Nähä." Och stoppar ner ölen igen.
Den gamla damen tittar så mjukt på mig medan jag kopplar upp alla små lappar som utgör hjärtövervakningen. "Man vill ju inte vara till besvär." säger hon. Jag klappar henne på axeln och säger, att det är man visst inte. Det enda som är orättvist är att man blir sjuk ibland.
Vi hjälps åt att gå på toaletten, jag ångrar mig nästan halvvägs när jag inser hur instabil denna, till åren komna dam är. Hon har varit en mästare att dölja hur hon mår, pigg och glad i sängen säger hon att inget är fel. När vi väl kommer tillbaka är hon alldeles slut och jag sätter henne på sängkanten. "Usch, jag blir så trött." säger hon, och ögonen vandrar över akuten. "Jag förstår det, säger jag. Ska vi gå på någon fest istället?" Hon spärrar upp ögonen och tittar förvånat på mig. "Feeest?" "Ja, du vet. Någon dans kanske?" Hon brister ut i ett stort skratt som går över i hosta. När hon väl lagt sig ner somnar hon nästan genast.
"Men, du kan inte dricka den där här!" "Men det här är inte öl!" Säger han, och håller upp den stora glasflaskan med vodka.
I sängen brevid är han riktigt förbannad, nålen har slitits ut och blodet runnit ner över golvet. Vi städar.
I fjärde sängen ska vi bli anmälda, på alla sätt och vis man kan bli anmäld. Väntat i tre timmar. Jag känner mig förvirrad än. Jag har inte riktigt koll på allt, hinner inte med att sätta mig in i vad som händer med alla patienter. Behöver fråga var 5e sekund om någonting. Akuten är en hård plats ibland. Jag önskar faktiskt att den inte behövdes. Inte på det här viset. Det finns nästan inga platser kvar på sjukhuset, väntrummet är fullt av trötta människor. Damen med de inlindande fötterna sitter kvar i korridoren. Det är som att vi inte räcker till.