torsdag 19 maj 2011

Den bloggande sjukhusvärlden

Jag har tänkt mycket över det här med den bloggande sjukhusvärlden. Hur den blir hårt kritiserad. Vissa saker är tydliga och självklara, man ska som patient aldrig riskera att bli uthängd eller känna igen sig själv i en blogg på nätet. Men ibland uppfattar jag det som att det som mest tabu är när man blir personlig. Det är en stor skillnad på att ha en professionell roll och att tala om hur en medicin må vara bättre än den andra, behandlingsval vid AKS eller vad det än må vara och att delge det personliga, för självklart påverkas man av den miljö man befinner sig i, de patienter man träffar, den otillräcklighet eller frustration man själv kan känna. Över arbetssituation, patienter man inte når, eller glädjen i de möten som slutar lyckligt. För mig är det viktigt att försöka vara medveten om vad mina egna känslor är i de situationer jag möter, för de finns ju där. Det är jobbigt att ställa jobbiga frågor till en patient, det är lätt att man själv distanserar sig eller vänder sig bort just för att man själv känner obehaget i maggropen, när det är just då man måste vara som mest närvarande. I den situationen handlar det aldrig om mig, det handlar om patienten, det är ett gyllene rättesnöre att ha med sig. Men självklart känner man, upplever saker och förändras. Ibland lämnar jag sjukhuset full av vemod, med en stor klump i halsen. Ibland blir jag förvånad när jag möter den vanliga världen utanför påvägen hem, som att jag hade glömt den ett tag, tittar på människorna med barnslig lycka. De som är friska, lever sina liv. Bekymmerslöst. Ibland lämnar jag sjukhuset full av liv, upprymd och tillfreds.
Vi kan lära oss mycket av varandra, både att dela med oss av det medicinska, fallen vi möter och de personliga erfarenheter vi får bära med oss. Det skapar en transparens, kanske är det det som skrämmer ibland. Mellan sjukhusvärlden och resten av samhället. Det är bra.

1 kommentar:

Doktoranden sa...

För att citera ansiktsboken - jag gillar. Men det vet du redan.