Det där andra

Jag längtar efter en fantastisk måltid och ett glas rött.
En ledig dag av tystnad och en riktigt bra skönlitterär bok.
En tur till ett museum.
En kväll på favoritbiografen som visar alternativfilm och har röda stolar.
En resa, ut i naturen och upp i fjällen. Eller vart som egentligen där man har vidunderlig utsikt.

Snart så, snart. Tills dess kryper jag till sängs med internmedicinboken, där facinationen är tillbaka igen. Det är härligt. Jag läser sådant jag egentligen inte behöver läsa för den här tentan. Men jag läser det ändå, för det är spännande. Och det är härligt när det är spännande, då kommer inspirationen tillbaka.

En knapptryckning och ett hjärtslag

Kroppen förvrids, bäckenet pressas upp ifrån sängen i en spänd båge under bråkdelen av en sekund för att sedan falla tillbaka ner med en tung duns. Jag märker det knappt, faktum är att jag inte ens sett patienten mer än i ögonvrån och hört ljudet någontstans långt borta. Jag har fingret kvar på defribillatorn och koncentrerar mig på den gröna lilla linjen. Och där är den, P-våg, sinusrytm. Hjärtat slår som det ska igen.

Att vara modig

Inom filosofin är modet en dygd som baseras på att något måste gå fel innan den kan komma till användning. Modet att se bistra sanningar i vitögat, att våga agera utifrån våra värderingar, alla dessa situationer kräver att vi hävdar oss emot något som är påväg att bli fel. Även våra värderingar kan behöva bli påminda och förtydligade, så vi vet i vilka situationer vi ska uppbringa vårt mod. Ibland blir det i situationer och i möten människor som våra värderingar förstärks eller blir klara. Men inom medicinen de har också en grund i hur vi väljer att se på medicinen, som en humanistisk verksamhet eller som en strikt teknisk och vetenskaplig sådan. Naturligtvis finns även det vetenskapliga inom medicinen, men den är mer ett verktyg vi använder oss av.
De grundläggande principerna för hur vi bedriver medicin måste utgå från det humana, det moraliska. Med detta följer så mycket. Det är lätt att medicinen får ett fokus som är att göra rätt mer än att göra gott. Finns det en sklinad? Absolut. Att göra rätt kan vara medicinskt rätt, att följa PM och riktlinjer. Men är det rätt för den människan i den situationen? Gör vi gott? Det är en annan mycket svårare och djupare fråga, som jag tror kräver mycket av oss som individer att ta ansvar för. Det är inget man kan bygga riktlinjer för utan måste komma från oss som medmänniskor. Att påminnas den distinkta skilnaden mellan dessa två är viktigt i ett sjukvårdsystem som gärna blir långa travar av remisser och riktlinjer. Att svära sig ansvarsfri för att man ju gjort rätt är att göra det hela lite för enkelt för sig själv, vi har alla kapaciteten att tänka längre än så och bör handla därefter. En kommentar under "Rätt till vård"-konferansen i Stockholm påminner mig om det. "Alltförstor lydnad är till skada, både för individen och samhället." När vi bara lyder slutar vi att själva värdera våra handlingar, historien har alltförmånga skräckinjagande exempel på vad människan är kapabel till i de situationerna. Så ha tillit, som medmänniska, som professionell inom vården, var vi än må befinna oss, ha med en dos civilkurage i bakfickan redo att plockas fram när den behövs.

Follow-up

Jag mår bra, efter det senaste långa famlande inlägget har jag stabiliserat mig lite. Träffat fantastiska handledare, varav en som tillochmed sa att hon tycker att vi kandidater är så duktiga. Vi läser ju bara termin 6, men kan så mycket redan. Små saker som det bygger trots allt tillbaka självförtroendet bit för bit. Som doktoranden skrev, jag tror att många möter den där förlamande känslan av otillräcklighet någongång under sin utbildning även om det inte nämns. Även om det är högt i tak känns det ibland som att det här med att visa svaghet inte riktigt är tillåtet. Det känns för egen del inte riktigt lika överväldigande längre och bra mycket mer hanterbart, det gäller som vanligt att få tillbaka perspektivet en aning.

Jag tar mig en ledig kväll och förgyller den med ett TED talk.

http://www.ted.com/talks/lang/eng/dan_buettner_how_to_live_to_be_100.html

Även den en bra påminnelse om hur livet kan se annorlunda ut och vilka värderingar vår egen lilla låda är byggd av.

Livrädd

Detta är ett svårt inlägg att skriva. Faktiskt. Just nu är det tungt att läsa. Tungt att gå upp på morgonen och hitta rätt klinik för veckan. Tungt att träffa ny personal, nya rutiner. Tungt att inte förstå saker. Jag orkar inte riktigt läsa, listan blir längre och längre och jag känner inte riktigt att jag behärskar något alls. Vissa saker vet jag lite om, en gnutta här och där. Men jag har ingen koll. Jag vet inte om jag hör ett blåsljud eller ej. Jag litar definitivt inte på mig själv när det gäller att ta status. Hur känns egentligen en förstorad mjälte? Eller en ojämn tyroidea? Erfarenheten är så liten. Trots det måste man kliva in där och börja själv någonstans, presentera sig för patienten som student och fråga om det går bra att man undersöker först. Innan jag hämtar min handledare. Kunskaperna fladdrar runt i huvudet på mig, få saker kan jag säga med säkerhet. Det känns som om jag inte alls har någon kunskapsbas att stå på. Jag hade velat kunna mer från mina prekliniska år, kännt någonslags trygghet i kunskapen. Men det gör jag inte. Varje sak jag läser nu känns det som jag förstår till hälften. Trombos, DVT, waranbehandling, hämmar syntes k-vitaminberoende koagulationsfaktorer tar därför ca 2 dagar innan det börjar verka. Vilka är de k-vitaminberoende faktorerna nu igen? Det var det där med extrinsic och intrinsic och faktor tio och. Ja, så fortsätter det. Dag ut och dag in. Hur ska jag någonsin kunna behärska tillräckligt? Hur ska jag någonsin kunna axla det där ansvaret av att bli läkare? Det känns tungt, ovisst och jag är trött. De flesta verkar vifta bort det "Du har massor med tid på dig." "Ingen behärskar allt." "Du är aldrig ensam." Men faktum är, man behöver ha drifkraften att ta in ny kunskap hela tiden. Att läsa och förkovra sig. Grundutbildningen är den tid där man verkligen har tillfället att lära sig ifrån grunden och ha det med sig in i yrkeslivet. Just nu tar det emot så ofantligt, jag vet inte riktigt varför och jag vet inte vad jag ska göra för att förändra det. När den rosa Med. boken öppnas flyger tankarna lätt iväg. Helterminstentamen närmar sig med stormsteg och trots det orkar jag inte riktigt uppbringa den där paniken som behövs för att driva på mig och bli effektiv, jag är trött på tentapanik och jullov som försvinner upp i tentapluggsrök. Jag känner mig omgiven av sjukdom och jag vill helst bara blunda ett tag.

Faktum är att jag ju måste kunna det jag håller på med. Det måste jag faktiskt.
"Hur behandlar ni en ketoacidos på akuten?"
"Vätska, ev K-tillägg, täta kontroller av elstatus och P-glukos.."
Vänta nu. Är det jag som ska göra det där? Det kan inte stämma. Det måste ju vara någon annan som ska göra det. Nej, just det. Det är du som läser läkarutbildningen, det är just precis detta som är ditt jobb. Sen, när du är klar.

Jag brukar ha ganska mycket jävlar annama i mig. Samtidigt som jag försöker stäva efter att vara ödmjuk. Detta är något helt annat. Jag känner mig oförberedd. Jag har klarat alla mina tentor. Jag borde, enligt utbildningens stora auktoritära gränser för vad man ska kunna vara förberedd, tillräckligt duglig. Känner mig knappast så. Förvirrad, karaktärslös och bortkommen. Framförallt känns det som att jag inte kan tillräckligt för att ens få kalla mig kandidat. Den enda boten för det är väl att läsa mera. Känna att man får lite struktur i sina kunskaper, att man successivt kan börja lita till dem och till sig själv. Just nu känns det svårt. Jag vill helst krypa ner i en grop och hålla för öronen. Tanken slår mig att jag kanske helt enkelt inte duger till. Det är nog faktiskt så att jag tvivlar på mig själv. Känner hela tiden att jag borde kunna mer, göra mer. Att jag inte är tillräckligt. Jag får väl helt enkelt försöka hitta en nivå där jag kan vara nöjd med mig själv och det jag presterar, faktum är att jag är under den nu. Och det känns bara tungt och tröttsamt helt enkelt. Jag orkar inte riktigt prestera så som jag vill och det blir en klassisk dålig spiral av det. Så vad beror det på? Man kan säkert hitta på en hel del anledningar till det, mer eller mindre osanna. Att jag aldrig lyckas strukturera upp mitt läsande vidare bra (Gah, fortfarande, efter tre år.), att jag just nu är omgiven av så mycket sjukdom även på andra plan än i skolan att jag inte riktigt orkar. Jag orkar inte med mer sjukdom, de medicinska aspektera av sjukdom. Tänka på sjukdom. Jag vill bara se människor och livet just nu, inte det sjuka. Därför orkar jag inte riktigt alltid komma hem och läsa om DVTer, riskfaktorer för hjärtinfarkter.
Så påminner jag mig själv om att man alltid har ett val. Vill jag fortfarande bli läkare? Man kan alltid hoppa av, göra något annat. Just nu vet jag faktiskt inte. Jag vet inte vad jag vill. Det är ett tungt och hårt yrke att vara läkare. Tungt av ansvar. Det var ju också det som var anledningen att jag valde det. Att få vara nära verkligheten. Livet är inte alltid lätt, man får lära sig att leva med att det gör ont ibland. Men då vet man också att man lever. Men just nu är det för mycket sjukdom omkring mig. För mycket orättvisa, för mycket oro för människor som står mig så nära att det bara gör ont. Just nu vill jag blunda, och blunda tills det känns bättre igen. Just nu önskar jag att jag inte visste så mycket om riskfaktorer, om cancer, om prognoser och terapier. Jag önskar att jag kunde frysa tiden en stund. Så att jag hann med.