tisdag 7 december 2010

Livrädd

Detta är ett svårt inlägg att skriva. Faktiskt. Just nu är det tungt att läsa. Tungt att gå upp på morgonen och hitta rätt klinik för veckan. Tungt att träffa ny personal, nya rutiner. Tungt att inte förstå saker. Jag orkar inte riktigt läsa, listan blir längre och längre och jag känner inte riktigt att jag behärskar något alls. Vissa saker vet jag lite om, en gnutta här och där. Men jag har ingen koll. Jag vet inte om jag hör ett blåsljud eller ej. Jag litar definitivt inte på mig själv när det gäller att ta status. Hur känns egentligen en förstorad mjälte? Eller en ojämn tyroidea? Erfarenheten är så liten. Trots det måste man kliva in där och börja själv någonstans, presentera sig för patienten som student och fråga om det går bra att man undersöker först. Innan jag hämtar min handledare. Kunskaperna fladdrar runt i huvudet på mig, få saker kan jag säga med säkerhet. Det känns som om jag inte alls har någon kunskapsbas att stå på. Jag hade velat kunna mer från mina prekliniska år, kännt någonslags trygghet i kunskapen. Men det gör jag inte. Varje sak jag läser nu känns det som jag förstår till hälften. Trombos, DVT, waranbehandling, hämmar syntes k-vitaminberoende koagulationsfaktorer tar därför ca 2 dagar innan det börjar verka. Vilka är de k-vitaminberoende faktorerna nu igen? Det var det där med extrinsic och intrinsic och faktor tio och. Ja, så fortsätter det. Dag ut och dag in. Hur ska jag någonsin kunna behärska tillräckligt? Hur ska jag någonsin kunna axla det där ansvaret av att bli läkare? Det känns tungt, ovisst och jag är trött. De flesta verkar vifta bort det "Du har massor med tid på dig." "Ingen behärskar allt." "Du är aldrig ensam." Men faktum är, man behöver ha drifkraften att ta in ny kunskap hela tiden. Att läsa och förkovra sig. Grundutbildningen är den tid där man verkligen har tillfället att lära sig ifrån grunden och ha det med sig in i yrkeslivet. Just nu tar det emot så ofantligt, jag vet inte riktigt varför och jag vet inte vad jag ska göra för att förändra det. När den rosa Med. boken öppnas flyger tankarna lätt iväg. Helterminstentamen närmar sig med stormsteg och trots det orkar jag inte riktigt uppbringa den där paniken som behövs för att driva på mig och bli effektiv, jag är trött på tentapanik och jullov som försvinner upp i tentapluggsrök. Jag känner mig omgiven av sjukdom och jag vill helst bara blunda ett tag.

Faktum är att jag ju måste kunna det jag håller på med. Det måste jag faktiskt.
"Hur behandlar ni en ketoacidos på akuten?"
"Vätska, ev K-tillägg, täta kontroller av elstatus och P-glukos.."
Vänta nu. Är det jag som ska göra det där? Det kan inte stämma. Det måste ju vara någon annan som ska göra det. Nej, just det. Det är du som läser läkarutbildningen, det är just precis detta som är ditt jobb. Sen, när du är klar.

Jag brukar ha ganska mycket jävlar annama i mig. Samtidigt som jag försöker stäva efter att vara ödmjuk. Detta är något helt annat. Jag känner mig oförberedd. Jag har klarat alla mina tentor. Jag borde, enligt utbildningens stora auktoritära gränser för vad man ska kunna vara förberedd, tillräckligt duglig. Känner mig knappast så. Förvirrad, karaktärslös och bortkommen. Framförallt känns det som att jag inte kan tillräckligt för att ens få kalla mig kandidat. Den enda boten för det är väl att läsa mera. Känna att man får lite struktur i sina kunskaper, att man successivt kan börja lita till dem och till sig själv. Just nu känns det svårt. Jag vill helst krypa ner i en grop och hålla för öronen. Tanken slår mig att jag kanske helt enkelt inte duger till. Det är nog faktiskt så att jag tvivlar på mig själv. Känner hela tiden att jag borde kunna mer, göra mer. Att jag inte är tillräckligt. Jag får väl helt enkelt försöka hitta en nivå där jag kan vara nöjd med mig själv och det jag presterar, faktum är att jag är under den nu. Och det känns bara tungt och tröttsamt helt enkelt. Jag orkar inte riktigt prestera så som jag vill och det blir en klassisk dålig spiral av det. Så vad beror det på? Man kan säkert hitta på en hel del anledningar till det, mer eller mindre osanna. Att jag aldrig lyckas strukturera upp mitt läsande vidare bra (Gah, fortfarande, efter tre år.), att jag just nu är omgiven av så mycket sjukdom även på andra plan än i skolan att jag inte riktigt orkar. Jag orkar inte med mer sjukdom, de medicinska aspektera av sjukdom. Tänka på sjukdom. Jag vill bara se människor och livet just nu, inte det sjuka. Därför orkar jag inte riktigt alltid komma hem och läsa om DVTer, riskfaktorer för hjärtinfarkter.
Så påminner jag mig själv om att man alltid har ett val. Vill jag fortfarande bli läkare? Man kan alltid hoppa av, göra något annat. Just nu vet jag faktiskt inte. Jag vet inte vad jag vill. Det är ett tungt och hårt yrke att vara läkare. Tungt av ansvar. Det var ju också det som var anledningen att jag valde det. Att få vara nära verkligheten. Livet är inte alltid lätt, man får lära sig att leva med att det gör ont ibland. Men då vet man också att man lever. Men just nu är det för mycket sjukdom omkring mig. För mycket orättvisa, för mycket oro för människor som står mig så nära att det bara gör ont. Just nu vill jag blunda, och blunda tills det känns bättre igen. Just nu önskar jag att jag inte visste så mycket om riskfaktorer, om cancer, om prognoser och terapier. Jag önskar att jag kunde frysa tiden en stund. Så att jag hann med.

3 kommentarer:

Doktoranden sa...

Du har utan tvekan nått det skede i utbildningen som nästan de allra flesta kandidater råkar på vid något tillfälle men som dessvärre någon av oss knappt yttrar något om. Tvivlet på en själv, tvivlet på kunskapen, tvivlet att allting man ska lära sig är för stort och inte går att få något begrepp om.

Vet du vad?

Det kommer du inte heller. Faktiskt. Det är ingen ide att sockerlinda någonting som ändå är en brutal verklighet.
Poängen är att vi, trots känslan av alla våra tillkortakommanden, i slutändan ändå lär oss nog mycket för att fungera som bra läkare. Den som tror att de måste kunna allting bedrar sig gruvligt. Preklin är en grund, men vi behöver inte komma ihåg allt. Vi behöver veta att vi har det i bakhuvudet utan att komma ihåg detaljerna, för det får oss att förstå och se helheten som är den viktiga när det kommer till att ställa en diagnos. Och när vi ändå inte vet, vilket vi alla inte gör emellanåt, har vi alltid någon att fråga. Slappna av, andas, och lär dig för livet - inte för dagen.

Magnus sa...

Skickar en hälsning och önskar lycka till och ta hand om dig. Råkat ut för i princip samma sak i höst och har dragit i nödbromsen. Känns som en nödvändighet för att inte krascha på riktigt. Ironiskt - jag började plugga för att jobbet höll på att bränna ut mig, nu återvänder jag till samma jobb för att skolan gör det...

Så jag håller tummarna och hoppas du klarar dig igenom detta.

Diarium sa...

Tack för era fina kommentarer. Doktoranden, brutal ärlighet är alltid det som uppskattas mest. Och trots allt vet jag ju om att det är så det är, rent rationellt. Jag tror mest jag föll ner i ett litet hål av otillräcklighet, då det plötsligt kändes alldeles omöjligt. Men med lite balans är det kanske också den känslan som driver en och håller en lite ödmjuk. Vi hoppas på det. :)
Magnus: Jag håller tummarna för dig, det är så lätt att få tunnelseende ibland, man får verkligen påminna sig själv om att det inte är allt och inte tappa perspektivet. Klokt och modigt val du tog! Önskar dig all lycka till och hoppas att du får lite tid att komma på fötter.