onsdag 19 januari 2011

Den första

Det blir många första gången i livet, första skoldagen, första kärleken, första gången man möter döden, första gången man elkonverterar. Alla gånger lär man sig något, utvecklas. Så även av min av första kuggade tenta. Konstigt nog känns det alldeles utmärkt, nästan som en frihet, inte längre fast i den där duktighetsbubblan. Ha! Det känns skönt för jag kan inte längre använda mitt fläckfria tenta-reckord som någonslags hävdelsebevis för att jag kommer bli en duktig doktor, luta mig tillbaka på det och tänka "Ja, men jag gjorde faktiskt allt de bad mig. Jag var faktiskt duktig." Vi vet alla att det inte är så. Gedigen kompetens är en självklarhet hos en praktiserande läkare, men hur denna kunskap förvaltas och omsätts kräver något av oss som människor. Det kräver att vi alltid bryr oss, alltid är ödmjuka och alerta, aldrig tror att vi kan luta oss tillbaka och vara lugna och trygga eftersom vi ju satt alla tentor på läkarutbildningen, eller vad vi annars må använda för att hävda vårt tillbakalutade existensberättigande. Nej, jag skämms inte ett smack för det. Även om jag vet att det finns de på utbildningen och säkert ute i världen också som ser det annorlunda, ser det som ett misslyckande och som något som blivande läkare inte ska göra. Och pressen är verkligen stor här på utbildningen, vi har en tendens att vara grupp A personer, personer med drivkraft och som aldrig misslyckas. Kanske lägger för många av oss alldeles för stor del av vår identitet och självbild i just detta, att alltid prestera och alltid lyckas. Men motgångar sker i livet, det är inte hela världen. Det gäller att hålla perspektivet för vad som är viktigt. För mig är det viktigt att bli en så bra läkare som möjligt när jag kommer ut och då känns det bra att kraven är höga, det ska de vara. Jag skriver hellre om en tenta, läser lite till och känner mig trygg med mina kunskaper än känner att jag slipper undan för lätt. Nu är det såklart praktiskt inte så roligt att ha en helterminstenta efter sig, speciellt inte när man efter tre dagars jullov kastar sig in i nästa termin där tempot är än högre. Så, varför kuggade jag? Var jag lat och ointresserad? Nej, inte speciellt. Men jag var ganska trött. Jag tyckte mer om att hänga på avdelningarna och akuten och få träffa patienter, se hur man arbetade än att läsa den stora rosa internmedicinboken. Den första kliniska terminen var tung, det var mycket tid i skolan och jag förstod inte riktigt hur jag skulle läsa heller. Det är annorlunda från hur man bankar in de prekliniska terminerna i huvudet. I slutet av terminen orkade jag inte heller uppbringa den där tentahetsten över julen, som förmodligen kunde tagit mig i hamn även om jag inte läst tillräckligt under terminen. Men jag ville spendera tid med min familj, umgås med dem eftersom jag ser dem så sällan. Medvetet val och inget jag ångrar. Det finns faktiskt andra saker i livet som är viktiga för mig utöver den här utbildningen. Så, jag firar tentamissen med ett glas rött och glädjer mig att jag fått energi till nästa termin, både genom att jag fått lite perspektiv på min tillvaro och en spark i änden. Det behöver jag emellanåt.

På expedition

Jag spenderade min sista vecka av internmedicinplaceringen i andra änden av landet, bokstavligen. Kallt, vitt och mörkt var det. Och ohyggligt lärorikt. Det gav ett mycket större perspektiv i vad det innebär att praktisera medicin än som ges på universitetssjukhusen, där patienterna lätt blir diagnoser med remisser i handen. På ett litet sjukhus måste man tänka själv, fullfölja många behandlingar som kanske annars hade remitterats vidare. Där fanns också en sådandär riktig allmänkirurig, dessa som nästan är ett utdöende släkte, som kan operera det mesta och det blir hyffsat. Jag har tänkt mycket på det. Det där att det blir hyffsat. Att vården alltid handlar om att hjälpa människan tillbaka i livet. Vissa saker är tillräckligt bra för att fungera och då kanske man ska nöja sig med det. Om någon koloskoperar en gång i veckan blir de kanske inte riktigt lika vassa som de som gör det hela dagarna på universitetssjukhuset, men denna läkare som koloskoperar en gång i veckan har en ofantlig fördel. Oftast är man bredare i sin medicinska kunskap, man kanske känner patienten och har en större helhet. Denna helhelt som är så ofantligt viktig, som gör att vi inte bara behandlar remisser, eller efter PM utan att vi faktiskt väger in patientens liv i utövandet av medicinen. Detta finns i högre grad bevarad på landsbyggden. För mig som student är det tacksamt, det är lättare för mig att följa hela processen, förstå varför man fattar vissa beslut. Utöver det, som alltid, så är det spännande att komma till ett nytt ställe, få ställa sig på akuten och plötsligt ja, lära känna samhället från ett helt annat perspektiv. Inte bara som besökare utan faktiskt få ta del av människornas liv och öden. Spännade är det, medicinen och världen. :)

Den vita rockens vara eller icke vara

Plötsligt är debatten ingång igen, ibland måste jag hålla mig från att läsa kommentarerna på dagensmedicin.se då jag bara får lite ont i själen. Jag facineras lite över hur ett plagg kan väcka så mycket upprörda känslor. För egen del använder jag den ytterst sällan, mest för att jag tycker att den är opraktisk och inte riktigt har ett behov av den. En fördel jag faktiskt upplevt i den är att ens roll snabbt blir känd när man rör sig i vårdvärlden. Det finns dock ett enkelt sätt att lösa detta, som också brukar anses brukligt nämligen att hälsa på patienten och berätta vem du är. I de allra flesta fall fungerar detta utmärkt. Självklart ska personal inte använda kläder eller ha andra rutiner som påverkar spridningen av vårdrelaterade infektioner negativt och självklart är läkare inget undantag från detta bara för att de är läkare. Men i relation till risken för smittospridning urartar plötsligt debatten och rocken blir den stora vargen, tyvärr är sjukhusspridda infektioner ett enormt problem i sjukvården och arbete för att minska dessa är av yttersta vikt, då är det synd att debatten blir om ett gammalt plagg istället för många av de andra faktorer som spelar in, överbeläggningar, rutiner vid såromläggning, städning som är upphandlad osv. De sakerna får inte alls lika mycket utrymme i debatten. Sedan är rocken så märkt av en kultur, av en gammal hierarki att den såklart blir en symbol för så mycket annat. Synd. Och emellanåt synnerligen tröttsamt. Ungefär lika tröttsamt som att man ibland, då man kliver in på avdelningar måste kämpa emot en bild som personalen kan ha. Av dryga näsvisa läkarstudenter som tror att de är något. Jag är synnerligen trött på att alltid behöva bevisa att jag inte tror att jag är bättre än någon annan. Att jag är försiktig, där för att lära, nybörjare och fumlig och är glad för alla råd någon kan ge mig. Att jag försöker vara ödmjuk och respektfull mot de jag möter, oavsett var i världen jag befinner mig och vem jag möter. Ibland är det som att rocken blir en symbol för all denna gamla hierarki, kanske blir debatten därav så infekterad.