lördag 20 november 2010

En krock med verkligheten

Jag är fullkomligt slutkörd där jag står i kön på kaffestället. Veckan har varit lång och jag har precis hunnit hem för att raffsa ihop min packning, någotsånär lyckats förutse vad jag kan tänkas behöva under helgen i form av böcker och kompendier. Och ja, kläder. Tar man bara jeans och svarta tröjor går allt att kombinera och man behöver inte tänka så mycket. Håret är som vanligt en katastrof värdig Ronja Rövardotter endast vagt kontrollerat av två hårsnoddar och ett antal hårnålar. Sminket är halvdant efter en lång klinikdag och var kanske inte imponerande till att börja med när det haffsades på ett lager mascara samtidigt som morgonkaffet inhalerades imorse. Det värker lite i fötter och i axlar av att ha stått i många timmar under dagen och sömnbristen gör sig påmind både i ringarna under ögonen och det smått desperata kaffebehov som drivit mig till kön med all min packning. Då dyker hon upp bakom mig, brunt hår, lite längre än mig själv. Små pärlörhängen i öronen, en absolut oklanderlig sminkning, den exklusiva men sobra läderväskan i ena handen och en lång mjuk halsduk hafsigt slängd runt halsen. Jag lovar att hon aldrig försover sig, aldrig glömmer sina nycklar innan hon går ut genom dörren. Hon ler mot mig "Ja, du var visst före." Jag ler hastigt tillbaka, beställer mitt kaffe och hör henne beställa en latte när jag klämmer på locket på takeaway muggen. Jag kämpar upp väskan på axeln med ytterkläderna hängda tvärs över den och balanserar kaffet i andra handen, naturligtvis misslyckas jag till hälften och två överstrykningspennor kravlar sig ut ifrån ytterfacket på väskan och faller i golvet. Tröttheten svider i mig när hon går förbi, svarar i mobilen i sitt handsfree och skrattar åt något någon sa i andra änden. Krocken är fullkomlig. Jag som rest massor, jobbat i en värld full med exklusiva kostymer och nu bytt ut det mot något för mig sannerligen mycket mer verkligt och äkta, jag, som brukar känna mig lugn och ganska hemma i de flesta situationer känner mig plötsligt som ett vrak. Ett vrak som aldrig hinner sminka sig, inte brukar ägna mitt utseede många tankar på ett dygn. Som antingen befinner sig i pyjamasoutfit eller i träningskläder, som packar jeans och svarta tröjor för att inte behöva ägna packningen mer än 30 sekunder. När dagarna spenderas på sjukhuset glömmer jag bort att den där världen finns. Där människor är friska, handlar taxfree, shoppar nya skor, matchar sin outfit och har en perfekt sminkning varje morgon. Den världen känns nästan overklig för mig. Samtidigt önskar jag att jag hade lite mer av henne, att jag inte stod mitt i den här världen som ett UFO med håret på ände. Och i samma stund är jag glad att det är precis så det är, det är precis så jag vill att det ska vara. Jag har aldrig kännt mig hemma i världen av perfekta sminkningar och har aldrig velat bli hemma i den heller. Samtidigt får jag en påminnelse om att jag faktiskt kunde ta mig till frissan, köpa ett par nya stövlar, ni vet, göra sådana alldeles normala saker som borde gjorts för längesedan. Balans är bra i livet, åt många olika håll och kanter.

onsdag 17 november 2010

24 timmar internmedicin

06:50 Herregud, det kan inte vara möjligt. *fäktar vilt efter väckarklockan*
07:15 Stön, mobilen. Måste verkligen upp nu. Har märkligt ont i ena axeln. Somnat ovanpå klinisk kemi. Fantastiskt onödigt, överambitiöst att försöka läsa kapitlet om blodgaser kl 01:00.
07:30 Måste måste upp nu, bussen går om 15 minuter. Kaffe framför spegeln i badrummet, hårkatastrofen till en slarvig tofs. Ner med matlåda, gaffel, block, pennor, namnskylt. Nycklar, telefon, passerkort. Check.
07:37 Rusar tillbaka in, åkkortet. Så. Ut i regnet. Frukostmacka på bussen.
08:08 Upp till kandidatavdelningen, in i skåpet, nya vita kläder, passerkort, namnskylt, pennor, block, EKG linjal, Stetoskop.
08:13 Rusar tvärs över sjukhusområdet, i regnet. Visst var det våning 4a, den där röntgenronden. Kastar mig ner i en stol och ser mer ut som en hög vita lakan. Förstora byxor igen. Och bussarong med för den delen. Bild efter bild. "En småcellig det där då, primärtumören." Småcellig? Okej, borde vara en lungcancer då. Försöker urskilja den nodulära förändringen i parenkymet som röntgenläkaren refererar till. En grå massa med vita stråk, jo, kanske.. Shwoop, ny bild. Ny patient, född 44, tyroidea, pleuravätska, bifynd abcesser i levern. Okej, HA! Den ser jag. Fint. Undrar om.. Shwoosh, ny bild. Föd 71, en pneumothorax höger. Jaha, um, jo, det är kanske lite mörkare där till höger. Okej, det är jag med på. Undrar hur han fick den då? Får man alltid ont av en pneumothorax? Hur skiljer man den från ex muskelrelaterad smärta om den är ideopatisk, eller den där förbaskade lungembolin? Lungembolier.. Hela världens favoritdifferentialdiagnos. Shwoosh, ny bild, PET-Scan, tumörerna lyser klart upp. Spridd, förmodligen till kotpelare, lever. Vems är patienten? Jag blundar för två sekunder.
09:10Jag tror jag gick rätt nu, genom ingången, upp en trappa, genom dörren till vänster, upp för fyra trappor till. Jo, där! Ha! Avdelning 3. Ny igen. Man är alltid ny som kandidat. Undrar åt vilket håll köket är, går förbi patientrummen, långa korridorer som följer varandra. Ler mot de jag möter. Fel håll, här är förrådet. Ronden börjar NU. Vänder hastigt, satsar på den andra korridoren. Den rosa. Fångar en undersköterska i korridoren, "Ursäkta, läkarexpen?" Han ler vänligt och pekar. Aha! Funnet. "Hej, jag skulle gå här idag." "Hej, välkommen. Presentationsrunda x8."
09:15 Sittrond. Hur mår hon? Mmm, om vi skulle öka hennes matrifenplåster. Jaa, mm. Hon skulle behöva ett drän. Vidare till nästa patient, DM, NS, listan görs lång. KOL. Saturerar sig dåligt, jaha. Hm, blodgaserna där ja. p02 är ju ändå normalt, saturationen trots det lite låg. Det får jag inte riktigt ihop. Kanske, måste nog läsa på det där igen. Jaha, nästa patient, och nästa, och nästa. Och, vänta nu, Ipramol. Vad är nu det? Fass i mobilen. Aha, kombinationspreparat beta2-agnonister och sterioder, antar jag, hinner inte läsa klart texten.
11:00 Patientrond. I mitten. Tusan, jag har glömt ena pappret inne på expen. Nu har jag tappat bort mig. Vilken patient var vilken? Det är ju fruktansvärt. Vem var KOL excecerbationen och vilken var pneumonin? Den här avdelningen har inga nummer på sina sängar. Tusan. Eller, egentligen är det ju bra. Jag avskyr när patienterna blir "Fyran två" eller "KOLaren i fyran två", men arch det hade varit till hjälp nu. Visst var det Inga-maj som var KOLen? Hon ser skör ut, undrande blick. Säger att hon blir så väl omhändertagen, ler varmt mot mig. Jag står som vanligt i svansen av kandidater bakom läkaren. Hoppas det var hon med KOLen.. "Vi får se hur cytostatikan tar.." NEJ! Det var hon, med cancern, som var spridd. Jag önskar att jag inte hade sett hennes bilder imorse. Tusan. Nästa säng. Och nästa. Jag önskar att jag inte tappat halva listan.
12:10 Matåldan och jag sjunker ner i soffan en stund med trevliga kursare. Ett gott skratt. Vi är nog alla lite trötta.
13:00 Tillbaka på avdelningen. "Jaha, varför är den här patienten så anfådd och cyanotisk då?" Handledaren, trevlig och engagerad, som lägger tid på undervisning tittar på mig. Jag stirrar ner i labbsvarslistan. Nu är det det där igen. p02 är högt och saturationen är iof ganska okej. Varför somnade jag i klinisk kemi igår?! Tänk nu, tänk. "Det är enkelt." säger han och väntar. Jag får inte ihop det. "Titta på HBt." Såklart! Argh! Anemi, kraftig sådan. Det visste jag ju. Egentligen. Bra, då kanske jag kommer ihåg det nu.
14:40 Epikriser. Mer epikriser.
15:00 "Nu sticker det till lite." Missar, kommer upp lite venöst blod i blodgassprutan. Tusan också. Kärlen är tunna. Damen ler mot mig. "Ja, jag brukar inte vara så lätt jag inte."
16:00 Pleuradränet åker ut nästan av sig själv, utmärkt. Plåster. Patienten ser lättad ut att vara av med det.
17:00 Biblioteket, hämta boken. Allergi skulle jag läsa idag ja. Just. Och blodgaserna, och behandling av KOL. Extentorna borde jag också börja titta på.
18:00 Jour på akuten. "Medicinlarm 1", håller mig längs väggen när medicinteamet joggar förbi.
19:00 Suicidförsök nr 2, kommer med ambulans. Ser blek och medtagen ut. Stesolid, en burk. Jag letar igenom journalen.
20:00 "Vi får ringa koagulationsjouren. Jag är 99% säker på att det inte är en lungemboli, men jag kan ju inte säga att det INTE är det." Vi går tillbaka till patienten, kraftig smärta vid palpation under höger arcus, speciellt vid inandning. Jaha, lungemboli. Hon ammar. CT-throax? Jo, kanske. Det var det där med stråldosen. Jag letar efter saftflaskan i väskan, inklämd under kompendiet i akutmedicin och internmedicinboken.
20:30 Jag hör inga blåsljud, dock är jag inte så bra på det än. Det kan ju vara något där. Hon tittar upp på mig och frågar "Hur långt har du kvar då?" Jaa, jag är ju halvvägs, så, någonstans börjar jag ju komma. Jag stoppar om hennes fötter igen. Inga pitingödem. Skönt.
21:00 Byter om, drar på mig stövlarna. Kastar de stora byxorna i tvätten. Känner försäkerhetsskull efter mobilen i jackfickan, argsh. Tillbaka in. Dyker ner i korgen med smutstvätt, fint. Det var ju tur att jag kom på det. Fångar upp både mobil och namnskylt, räddade från en säker död i tvätteriet. Phew.
22:00 Sjunker ihop i soffan hemma, njuter av att det är tyst. Borde kolla upp de där blodgaserna, men kan inte förmå mig. Det finns faktiskt en dag imorgon med. Öronen känns nästan bedövade.
06:50 HERREGUD! Vilket oljud. Famlar efter mobilen.

torsdag 11 november 2010

Karmacoma

Ibland är det som om medicinen skänker en perspektiv på ens eget liv. I människorna man möter, platserna man får se, öden och upplevelser så efrar man så mycket genom andra att det ibland ger mig ett helt annat lugn än tidigare i livet. Jag kommer hem och sätter mig i soffan, i tystnaden och känner mig tacksamt lyckligt lottad över så mycket saker. Plötsligt ställer jag inte lika stora hetsiga krav på mitt eget liv, slutar leta efter perfektionen. Det är svårt att sätta i ord. Det är bara ett perspektiv som medicinen ibland för med sig, iaf för min del. Jag vet inte vad vi strävar efter ibland. Vad för saker som egentligen är så viktiga för oss, eller som upprör oss så. Fläckar i soffan? Att saffranen är slut i butiken, att mobilen har slut på batterier? Det mesta är oväsentligt. Den här idén om att vi ska kunna göra perfekta val i livet som sedan ska göra oss lyckliga är lite farlig, kanske slutar vi aldrig sträva. Kanske är gräset alltid grönare någonannanstans. Och var hittar man egentligen perfekta gräsmattor? På golfbanor. Jag vill iaf inte ha en golfbana, jag föredrar mitt gräs lite rödgult, gärna med en släng av ogräs. Precis sådär som verkligheten i allmänhet. Nyanserat, ocensurerat inte tillgjort och articifiellt.
Jag är tacksam för allt jag får lära mig, alla människor jag får möta, uppleva allt jag får uppleva. Får den ständiga påminnelsen om att livet är förgängligt, att allt dör och påminnelsen om vad som är viktigt. Ibland är det tufft, ibland gör det ont, ibland blir jag arg, ibland känner jag mig urusel, otillräcklig. Men så är det ju, illusionen av att vi ska vara lyckliga jämt är nästan en plåga. Så fungerar vi inte som människor, och inte livet i allmänhet. Precis som gräsmattan med ogräset i.