onsdag 17 november 2010

24 timmar internmedicin

06:50 Herregud, det kan inte vara möjligt. *fäktar vilt efter väckarklockan*
07:15 Stön, mobilen. Måste verkligen upp nu. Har märkligt ont i ena axeln. Somnat ovanpå klinisk kemi. Fantastiskt onödigt, överambitiöst att försöka läsa kapitlet om blodgaser kl 01:00.
07:30 Måste måste upp nu, bussen går om 15 minuter. Kaffe framför spegeln i badrummet, hårkatastrofen till en slarvig tofs. Ner med matlåda, gaffel, block, pennor, namnskylt. Nycklar, telefon, passerkort. Check.
07:37 Rusar tillbaka in, åkkortet. Så. Ut i regnet. Frukostmacka på bussen.
08:08 Upp till kandidatavdelningen, in i skåpet, nya vita kläder, passerkort, namnskylt, pennor, block, EKG linjal, Stetoskop.
08:13 Rusar tvärs över sjukhusområdet, i regnet. Visst var det våning 4a, den där röntgenronden. Kastar mig ner i en stol och ser mer ut som en hög vita lakan. Förstora byxor igen. Och bussarong med för den delen. Bild efter bild. "En småcellig det där då, primärtumören." Småcellig? Okej, borde vara en lungcancer då. Försöker urskilja den nodulära förändringen i parenkymet som röntgenläkaren refererar till. En grå massa med vita stråk, jo, kanske.. Shwoop, ny bild. Ny patient, född 44, tyroidea, pleuravätska, bifynd abcesser i levern. Okej, HA! Den ser jag. Fint. Undrar om.. Shwoosh, ny bild. Föd 71, en pneumothorax höger. Jaha, um, jo, det är kanske lite mörkare där till höger. Okej, det är jag med på. Undrar hur han fick den då? Får man alltid ont av en pneumothorax? Hur skiljer man den från ex muskelrelaterad smärta om den är ideopatisk, eller den där förbaskade lungembolin? Lungembolier.. Hela världens favoritdifferentialdiagnos. Shwoosh, ny bild, PET-Scan, tumörerna lyser klart upp. Spridd, förmodligen till kotpelare, lever. Vems är patienten? Jag blundar för två sekunder.
09:10Jag tror jag gick rätt nu, genom ingången, upp en trappa, genom dörren till vänster, upp för fyra trappor till. Jo, där! Ha! Avdelning 3. Ny igen. Man är alltid ny som kandidat. Undrar åt vilket håll köket är, går förbi patientrummen, långa korridorer som följer varandra. Ler mot de jag möter. Fel håll, här är förrådet. Ronden börjar NU. Vänder hastigt, satsar på den andra korridoren. Den rosa. Fångar en undersköterska i korridoren, "Ursäkta, läkarexpen?" Han ler vänligt och pekar. Aha! Funnet. "Hej, jag skulle gå här idag." "Hej, välkommen. Presentationsrunda x8."
09:15 Sittrond. Hur mår hon? Mmm, om vi skulle öka hennes matrifenplåster. Jaa, mm. Hon skulle behöva ett drän. Vidare till nästa patient, DM, NS, listan görs lång. KOL. Saturerar sig dåligt, jaha. Hm, blodgaserna där ja. p02 är ju ändå normalt, saturationen trots det lite låg. Det får jag inte riktigt ihop. Kanske, måste nog läsa på det där igen. Jaha, nästa patient, och nästa, och nästa. Och, vänta nu, Ipramol. Vad är nu det? Fass i mobilen. Aha, kombinationspreparat beta2-agnonister och sterioder, antar jag, hinner inte läsa klart texten.
11:00 Patientrond. I mitten. Tusan, jag har glömt ena pappret inne på expen. Nu har jag tappat bort mig. Vilken patient var vilken? Det är ju fruktansvärt. Vem var KOL excecerbationen och vilken var pneumonin? Den här avdelningen har inga nummer på sina sängar. Tusan. Eller, egentligen är det ju bra. Jag avskyr när patienterna blir "Fyran två" eller "KOLaren i fyran två", men arch det hade varit till hjälp nu. Visst var det Inga-maj som var KOLen? Hon ser skör ut, undrande blick. Säger att hon blir så väl omhändertagen, ler varmt mot mig. Jag står som vanligt i svansen av kandidater bakom läkaren. Hoppas det var hon med KOLen.. "Vi får se hur cytostatikan tar.." NEJ! Det var hon, med cancern, som var spridd. Jag önskar att jag inte hade sett hennes bilder imorse. Tusan. Nästa säng. Och nästa. Jag önskar att jag inte tappat halva listan.
12:10 Matåldan och jag sjunker ner i soffan en stund med trevliga kursare. Ett gott skratt. Vi är nog alla lite trötta.
13:00 Tillbaka på avdelningen. "Jaha, varför är den här patienten så anfådd och cyanotisk då?" Handledaren, trevlig och engagerad, som lägger tid på undervisning tittar på mig. Jag stirrar ner i labbsvarslistan. Nu är det det där igen. p02 är högt och saturationen är iof ganska okej. Varför somnade jag i klinisk kemi igår?! Tänk nu, tänk. "Det är enkelt." säger han och väntar. Jag får inte ihop det. "Titta på HBt." Såklart! Argh! Anemi, kraftig sådan. Det visste jag ju. Egentligen. Bra, då kanske jag kommer ihåg det nu.
14:40 Epikriser. Mer epikriser.
15:00 "Nu sticker det till lite." Missar, kommer upp lite venöst blod i blodgassprutan. Tusan också. Kärlen är tunna. Damen ler mot mig. "Ja, jag brukar inte vara så lätt jag inte."
16:00 Pleuradränet åker ut nästan av sig själv, utmärkt. Plåster. Patienten ser lättad ut att vara av med det.
17:00 Biblioteket, hämta boken. Allergi skulle jag läsa idag ja. Just. Och blodgaserna, och behandling av KOL. Extentorna borde jag också börja titta på.
18:00 Jour på akuten. "Medicinlarm 1", håller mig längs väggen när medicinteamet joggar förbi.
19:00 Suicidförsök nr 2, kommer med ambulans. Ser blek och medtagen ut. Stesolid, en burk. Jag letar igenom journalen.
20:00 "Vi får ringa koagulationsjouren. Jag är 99% säker på att det inte är en lungemboli, men jag kan ju inte säga att det INTE är det." Vi går tillbaka till patienten, kraftig smärta vid palpation under höger arcus, speciellt vid inandning. Jaha, lungemboli. Hon ammar. CT-throax? Jo, kanske. Det var det där med stråldosen. Jag letar efter saftflaskan i väskan, inklämd under kompendiet i akutmedicin och internmedicinboken.
20:30 Jag hör inga blåsljud, dock är jag inte så bra på det än. Det kan ju vara något där. Hon tittar upp på mig och frågar "Hur långt har du kvar då?" Jaa, jag är ju halvvägs, så, någonstans börjar jag ju komma. Jag stoppar om hennes fötter igen. Inga pitingödem. Skönt.
21:00 Byter om, drar på mig stövlarna. Kastar de stora byxorna i tvätten. Känner försäkerhetsskull efter mobilen i jackfickan, argsh. Tillbaka in. Dyker ner i korgen med smutstvätt, fint. Det var ju tur att jag kom på det. Fångar upp både mobil och namnskylt, räddade från en säker död i tvätteriet. Phew.
22:00 Sjunker ihop i soffan hemma, njuter av att det är tyst. Borde kolla upp de där blodgaserna, men kan inte förmå mig. Det finns faktiskt en dag imorgon med. Öronen känns nästan bedövade.
06:50 HERREGUD! Vilket oljud. Famlar efter mobilen.

6 kommentarer:

Doktoranden sa...

Ja fifan, det där var så sant skrivet som något!

(ler löjligt igenkännande)

Anonym sa...

Jag ryser nästan! (hatar egentligen det uttrycket men det är sant!)
Jag vill inte dit precis samtidigt som jag inte kan vänta...

Andreas sa...

Där känner jag igen mig! Fast jag försöker göra jourerna på helgerna istället. Sexdagarsvecka är bättre än sextontimmarsdagar för mig.

Jessica sa...

Lite galen är man nog men.... Vill ha, vill ha, vill ha!!

Diarium sa...

Doktoranden/Andreas: Härligt at höra att igenkänningsfaktorn finns. Ibland undrar man om man är ensam i sin förvirring. ;)
drnever/Jessica: Oh, ni kommer dit. Förhoppningsvis kommer ni väl förberedda och råkar aldrig slänga mobilen i tvätten. :D

Fredrik sa...

hm. jo. fast lite avundas jag att inte behöva gå upp ett par gånger på natten å koka välling, få upp två barn på morgonen, få i ordning dem och iväg till dagis - innan det är dags att hasta till sjukhuset ... njut av lugnet ...