söndag 17 april 2011

Mitt nya hem

Den här veckan börjar det lite kännas som att jag bor inom sjukhusets väggar. Jag vågar nog inte ens räkna ihop timmarna. Men det har varit ack så lärorikt. Och ibland, efter en lång dag som avslutas med några timmar på akuten så är känslan av att komma hem så fantastisk. Hem till en stökig lägenhet, med en sovande sambo och hela det vanliga livet. Där ingen är sjuk. Där man kan krypa ner i soffan med saft och bullar och halvtitta på något halvdåligt samtidigt som jag halvsover är mer än helt underbart. Jag är tyvärr, påtok för trött för att lyckas skriva ihop ett filosofiskt berättarinlägg om saker jag upplevt. Men jag har bockat av många första gången för egen del den här veckan, samt en hel del insikter.

- Min första per rectum. Mycket odramatiskt. Jag vet inte varför, men jag tycker inte det känns så jobbigt. Det är en så naturlig del av en undersökning att ja, ju större sak man gör av det ju jobbigare blir det tror jag. Sedan hade jag tur att jag hade världens mest oblyga och avslappnade patient. Annars är det med all sannolikhet inte lika lätt. Men man får försöka göra det självklart på något vis. Så självklart som det faktiskt är i vissa sammanhang.
- Min första egna rondning. Det är svårt. Åhoj. Ordinera vätska? Herreguuuudars. Ingen aning. Blank. Det är tur att man är handhållen. I båda händerna. Hålls upprätt av en gladlynt handledare och en erfaren syrra.
- Min första internmedicin-kirurg-kulturkrock. Det var spännande. Jag har ju bara läst internmedicin än, så jag visste inte ens att jag kunde krocka med kirurger. Men det kunde jag tydligen. Jag är inte fullt så övertygad om att man ska skära i sköra damer som är över 80. Men kanske är jag det efter kirurgikursen. Återstår att se. Cliff-hanger.
- Jag lär långsamt känna akuten från ett nytt perspektiv, som uska. Det är fantastiskt. Och det är svårt. Och jag är rädd att jag ska göra fel, jag är fumlig och långsam och, jag blir fantastiskt handledd. Så småningom kanske det går. Jag hoppas det. Jag springer förbi den vilsna T6 kandidaten i korridoren på sin första akutjour och känner mig plötsligt gammal och vis. Och minns hur det var... För mindre än sex månader sedan! Bah!
- Tisdag. Jag inser att när man spenderar månader med att kolla folk i öronen, i ögonen och slå reflexer så glömmer man hur man ordinerar waran. Eller all internmedicin överhuvudtaget.
- Tisdag em. Min första riktiga insikt om att jag snart faktiskt blir läkare själv resulterar i att jag kastar mig över epikriserna och inskrivningarna för att göra så många som möjligt, försöka bli lite bra på det innan jag faktiskt ska göra det själv.
- Tisdag kväll. Insikten om att jag nu får leva i min sjukhus-läkarstudent-bubbla fram till tentan inträder. Jag meddelar min omgivning, som turligt nog visar stor förståelse. Känns bra.

onsdag 6 april 2011

Medical Student Self Help Guide

För mig är självhjälpsböcker ett facinerande fenomen av vår nutid, lika förvånad blir jag var gång jag ser hur de breder ut sig över pocketshop och tänker tyst för mig själv att människor måste vara mycket olyckliga. Kanske raljerar jag lite, tycker mig själv stå ovan dem i någonslags osympatisk självgodhet. Det som stör mig mest med dem är nog att de säljer in en bild av att vi ska kunna lyckas alltid, vi ska kunna manipulera vår egen tanke och liv så att vi alltid är lyckliga. Trots att, endel av livet är att acceptera smärta, sorg och ibland ångest. Uppskatta nyanserna. Därför blir jag oftast arg för att jag tycker att de luras. Förminskar läsaren och säger åt dig vad du ska tänka, känna och hur du ska uppleva ditt liv. Nej, allt som oftast upprör de mer än de facinerar. Dock snubblar jag plötsligt över Patch Adams A4 sida av hjälp dig själv för medicinstuderande. Jag läser till slutet och den lämnar mig glad, som en liten värmande påminnelse. Så jag delar den tacksamt med er. Kanske tycker ni att det är flum, eller aktivism eller rena stålligheterna. Men det gör inget. Detta är ju ingen självhjälpsbok, ni bestämmer själva vad ni tänker och tycker. Faktiskt. :)

Coping With The Demands of Medical Training

Medical education can be a stressful experience. For some, the academics seem gargantuan, for others the costs are stifling. But the most disconcerting feedback is the feedback that is centered around a depression and anxiety over the kind of climate in which health care is practiced in today's society. It is hard to find a joyous service-oriented practice in hospitals. So often it appears that economics and management come before patient care. Competition seems to be more the style than cooperation among health professionals.

This guide is created for the medical student who wishes a thrilling, joyous, heartfelt medical education in exuberant anticipation of a life in service to humankind. Inherent in helping others is an intoxication of self-satisfaction in a garland of intimacy. The keys here are to assert your own motivation and to respect your wisdom... indeed to be bathed in the self-confidence that you can make your life a delightful adventure. We offer a few suggestions here to make your education a highlight of your life. Please share your feedback, suggestions, and dialogue with us and your contemporaries in creating a medical celebration.

Don't wait until you are on the wards to practice and develop your interviewing skills... start now! Interview everyone with as great a depth as you dare. Medicine's fundamental thrill is intimacy. Find that kind of demeanor in yourself that delights others so they tell you their tales Be ecstatic for the gift that people give you in love, trust and intimacy. Find a way to let this journey together stimulate you and fill you with the excitement of a new friend.
As you explore the glorious mechanisms of your body and life, let it electrify you in wonder and curiosity. Never get complacent over the miracle of life. Live in awe. Let this be the focus of your education...not your grades, which tell you nothing about the kind of doctor you will be. (When I was in medical school, I told them never to notify me about my grades unless I failed... which became very freeing.)
Do not let the cost of education paralyze you. It is a privilege that you are so fortunate to be in school. When you finish you will pay your loans back as soon as you can. If you choose service-oriented Medicine, its gift is payback enough until funds come in. Don't let the debt trap you in a repugnant practice. Here creativity and exploration make great playmates. There is no debtor's prison. Community support can be key here.
Cultivate intimacy with the health professionals and professors you respect. Invite yourself to their homes. Establish a thriving dialogue. Ask to come into their practice. Reach out for the same intimacy with aides, orderlies and nurses as you do with doctors and patients. The word here is friendliness, wherever you go in life; it will make your day thrilling.
Please have support groups. Support in study. Support in play. Find like minds and fantasize your medical interests and futures. Practice being very deep and intimate with each other. Hold nothing back.
Please get involved in the politics of Medicine from the very beginning. Belong to the American Holistic Medical Association (AHMA), American Medical Student Association (AMSA), Office of Student Representatives (OSR) of the Association of American Medical Colleges, the American Medical Association (AMA), the American Academy of Family Physicians (AAFP), etc. Go to the meetings, especially the big ones, and talk with everyone. There is gold everywhere. Many are thinking about the same things you are. Your fantasy Medical practice may sprout in this climate.
Yes, fantasize your most outlandish Medical fantasy. Your degree in Medicine is the freedom to choose exactly how you want to practice. The only limiting factors will be your fears and imagination. Band together and soar.
Focus on Medicine as service. Medicine as a business is hurting everyone. The rewards in Medicine are in helping others and in self-discovery. Giving is an intoxication, intimacy is a by-product. Brace yourself for an avalanche of love.
This is a whopper. Have outside interests! You are not a doctor. You are a person who has studied Medicine. You are all of your other interests just as well. Nurture all of your loves. Experiment with ways of integrating your interests with you Medicine. Weave these interests into the relationships you have with your patients. Be open to learning things from them... you will love the bonds that form.
Finally, do not sacrifice your family for your Medical career. What you learn in keeping your family vibrant will serve you greatly with your patients. Please cherish your significant others, your lovers, your children, your parents, and feel the great health their love fives you. See your friends as a part of your family.
Patch Adams, M.D.
Wellness Resource Guide for Medical Students
published by AMSA.

måndag 4 april 2011

Om en själ

Själ. Idag var nog första gången jag hört det ordet på en föreläsning. Under mina snart 3,5 år på läkarutbildningen har jag aldrig hört ordet nämnas tidigare. Det slår mig hur märkligt det är. Studier om människan, hur hon fungerar, in i minsta beståndsdelar, minsta molekyler men aldrig nämns ordet själ.
Han pressar oss hårt när vi kastar oss in i casediskusionen och försöker beställa labbproverna. Tvingar oss att gå tillbaka till anamnesen, ger oss verktyg för att göra den mer utförlig, där vi hittar nya saker som gör att vårt status blir känsligare och så tillslut, får vi beställa våra älskade labbprover. De vi är så djupt indoktinerade i. "Uteslut ditt datt. Utred ditt datt." Fast vi faktiskt vet, i många fall vad som är fel. Han planerar tanken, jag själv tänkt så många gånger, vad det innebär att inte skada. Att vi ibland, i vår cirkus av labbprover och fina undersökningar, ibland gör mer skada än nytta. Det är trots allt inte labbproverna eller MR svaren som är sjuka. Det är människan.
"När ni en gång öppnat dörren till helvetet har ni ingen annanstans att ta vägen än att gå djupare in i helvetet." Årsyftar exemplet av att hitta ett lätt avvikande labbprov som sedan inleder nästa rad av utredningar och nästa och nästa. Han tvingar oss också att se att större delen av den medicin som bedrivs inte är evidensbaserad. Den är empiriskt baserad. Vi kommer långt när vi hoppar ner från våra höga hästar och ser till människan, upplevelsen av sjukdomen som människan har, vi kommer längre och mer rätt om vi utgår ifrån det. Många skulle inte hålla med honom. Men jag gör det. Våra förtvivlade försök att göra medicinen till en exakt vetenskap må vara nobla i sig, men faktum kvarstår att vi ännu inte vet och det är människan vi gör vårt yttersta för att ibland lindra, någongång bota och alltid trösta. Att lidande är endel av livet kan ingen exakt vetenskap sudda ut. Han sätter tydligare ord på så många tankar jag själv haft under hela min utbildning. Hur vi patologiserar, gör människan till en bisak i medicinens tidevarv och värld. Alldeles uppåt väggarna. Det krävs mod för att bedriva mänsklig medicin, mod att inte alltid följa PM, inte alltid utreda till förbannelse, kanske inte tala om exakt vad en CT visar för att det är helt irrelevant för patienten. Vår uppgift är att hjälpa, skydda och undervisa så att patienten själv kan fatta sina beslut. Ibland öser vi ur oss information för att vi känner att vi måste, när det handlar mer om oss själva och vårt egna samvetskval. Det krävs en doktor med mod, erfarenhet och lite lejonhjärta för att inte göra det. Han avslutar med att kasta ut alla etiska riktlinjer genom fönstret och säger följande kommer alltid att vara sant. "Ibland bota, oftast lindra, alltid trösta."
Jag lärde mig mycket på 1,5 timme, kanske mer än jag gjort under hela företående termin. Och idéen som så länge spirat långt bak i huvudet blir än starkare, jag vill bli en riktigt duktig kliniker. Jag tror att det är min grej.