onsdag 28 april 2010

Tankeställare

Jag går förbi läkarschemat som hänger på väggen, med kaffekoppen i hand. Det är tydligt hur eskaleringen går, AT-läkarna i botten, ST-läkare, avdelningsläkare, konsultläkare, jour och bakjour. Och överst, överläkare, chefsläkare. Det slår mig hur lång tid det kommer ta att faktiskt bli bra på detta. Att kunna sina saker, komma in på sin arbetsplats och veta vilka alla är, hitta till kaffet, kunna alla rutiner och känna igen majoriteten av de patientfall som strömmar ens väg. Ni vet, kunna komma till jobbet och känna sig trygg. Veta hur man ska agera och veta precis var man ska fråga om hjälp när man behöver. En AT-läkare kommer rusande förbi mig "Var tusan är det det ringer?" säger hon med mobilen i högsta hugg i jakt på sin sjukhustelefon, den vaga signalen växer till sig när hon rotar igenom skåpet. "Ha!". Hastigt kölas den ner i fickan med medicinska PM, anteckningar och EKG linjaler. "Hej då!" ropar hon, halvvägs ute genom dörren. Ja jösses tänker jag, smuttar på kaffet och känner mig plötsligt gammal och vis. Av någon förunderlig anledning, fast jag är så färsk man kan bli.

måndag 26 april 2010

Den sista preklintentan

Är avklarad! Hur firar man det? Egentligen borde det göras med pompa och ståt, men jag känner mig mest slutkörd. Två intensiva läsningsveckor satte sina spår, hela helgen har jag varit som en urvriden liten disktrasa i soffan. Jag har insett att jag trots allt behöver lite återhämtningstid efter dessa perioder, få ligga i soffan och vara utslagen, energin kommer tillbaka efter ett tag. Imorgon blir det nog en tur till gymmet och inatt föhoppningsvis goda mängder sömn!

fredag 23 april 2010

På praktik i verkligheten

Hennes händer darrar så att hon knappt kan ta emot muggen jag håller fram åt henne. Jag sätter mig ner bredvid henne och behöver inte säga något. Orden kommer flygande mellan de hastiga andetagen, den traumatiska upplevelsen kommer ut bit för bit, hon sväljer hårt och dricker av saften. Jag lägger en hand på hennes arm och säger att hon har gjort det bra, allt hon har kunnat. Och nu är hennes anhörig här, bakom skynket, omgiven av människor. Hon ställer samma fråga om och om igen, jag ger henne samma svar. Andningen är bra, allt är bra just nu. Hon sjunker ihop i stolen och säger tack, tack. Utanför anhörigrummet rusar de förbi, patienter, sjukhuspersonal, bårar, sängar. Instinktivt kramar jag hennes arm, ber henne vila en stund, och säga till om det är något hon behöver. Hon ser mer utmattad än skärrad ut nu, men händerna darrar allt jämt.

Den äldre damen rör sig oroligt i sängen och tittar på mig med förtvivlad blick, koftan snurrar sig runt armarna. Hon har ont. Vill ha vatten, är så törstig. Jag ser hennes dotter i anhörigrummet, sittandes på ytterkanten av stolen, spikrak i ryggen och ser in till sin mor. Oron i blicken går inte att ta miste på. Precis så hade jag sett ut om det varit min mor. Jag önskar jag kunde göra något mer för henne. Sitta hos henne en stund, svara på hennes frågor. Få höra vad det är hon oroar sig över. Damen sätter sig upp och hostar. Jag hämtar vatten, kramar hennes axel och står still en stund. Hon ser lite lugnare ut och lägger sig.

Han skrattar rossligt så att hängslena hoppar. Vi hjälps åt med skjortan. Huden är varm och ögonen glansiga och pliriga. Jag hinner inte tänka så mycket då, i efterhand undrar jag vem han var. Vad han jobbat med, hade han några barn, barnbarn?

Medicinlarm 1, en minut. Rösten i högtalarna är lugn och monoton.

Rummet fylls hastigt, vita bussaronger och gymnastikskor. Jag håller mig innanför den skarpa markeringen i golvet. Studenthörnet. Ambulanspersonalen lämnar anamnes samtidigt som patienten flyttas över till sängen. Allt går undan, blodtryck, reflexer, neurologkonsult, anestesi, dubbla infarter, vidare till röntgen. Kvar på golvet ligger de blodiga kompresserna och kvar i hörnet står kandidaten. Plötsligt känner jag hur ont jag har i fötterna och inser att jag inte suttit ner på många timmar. Jag måste ha träffat ett 40-tal patienter sedan jag klev in genom dörren. Det är fruktansvärt egentligen, människor är sjuka. Ibland riktigt sjuka. Obarmhärtigt och blint är det. Och trots det står jag där och facineras. Det är som livet och verkligheten, rakt upp i ansiktet. Sjukdom, lidande, orättvisor, död. Allt det som finns där men som vi kanske glömmer när vi inte ser det. Och jag bara älskar det, jag förstår inte ens varför. Jag bara stormtrivs. Att kunna finnas där, göra något. Att träffa alla dessa människor, deras livsöden på den obarmhärtiga plats som är akuten är helt facinerande och jag känner mig förunnad och ödmjukt tacksam, att de låter mig ta del av deras historier, rädslor och hopp. På något vis de så nära och essentiella delarna i livet.

Jag cyklar hem i kvällssolen. Passerar människor hand i hand, får en skål till hälsning av a-lagaren på hörnet. Jag tillåter mig att vara upprymd, att stråla lite. På något vis är man alltid försiktig med det, alltid lite på sin vakt, väl medveten om att det kommer tunga stunder och situationer. Men just då strålar jag, och skålar tillbaka.