lördag 5 april 2014

Rimlighet

Jag är en ganska nyexaminerad läkare på akuten. Det betyder att jag är helt beroende av stöttning från äldre erfarna kollegor. Som jag kan bolla med, ibland be dem kasta ett öga på patienten för att se så att jag inte är helt ute och cyklar i min bedömning. Allt vi gör är någon slags bedömning. En sammanvägning av mängder med olika faktorer där vi försöker avgöra, är den här personen svårt sjuk? Kan de gå hem, behöver de behandling? Måste de läggas in, och var? Kan de bli ännu mer sjuka de närmaste dygnet, vilken övervakning behöver de? Samtidigt är sjukhuset fullt, till bristningsgränsen. Vi är kroniskt underbemannande i alla yrkeskategorier. Sjuksköterskan på avdelningen som kan ansvara ensam för 12 patienter under en natt, som hela tiden måste försöka förvissa sig om att patienterna vi tar hand om inte blir sämre, att man inte missat något, dela ut mediciner, förbereda dropp, infusioner, förberedelser inför operation, röntgenundersökningar, provtagningar. Uppe på medicinavdelningen sitter en annan nyutexaminerad läkare och ansvarar för 12 patienter. Ofta med ganska komplexa sjukdomshistorier. Även där måste man tänka igen, har vi missat något? Får vi effekt av behandlingen? Behöver vi utreda något närmare? Behöver de följas upp efter att de skrivs ut? Samtal med oroliga anhöriga. Patienter, människor, är inte linjära, följer inga exakta förlopp. Bedömningen måste utvärderas hela tiden, om och om igen. Vi jobbar över, igen och igen. Och aldrig räcker vi till.
Jag jobbar kväll på kirurgakuten. Det är alltid för jävligt, för på kvällen har vi bara en kirurg. En kirurg som tar alla traumalarm (Vilket är en hel del på en fredagkväll på ett universitetssjukhus), som tar hand om alla skallskador, alla svårare sjuka kirurgiska patienter på akuten och alla andra, de som är prio 3 och sitter och väntar. Det är barn som slagit i huvudet, barn med ont i magen, 80-talister med ont i magen, njurstensanfallet som skriver av smärta. Och en doktor. Hela natten. Från 18-08.30. Mitt i natten kommer det in en trafikolycka, det tar någon timme. Och patienterna väntar och väntar. Då tar man ingen fikapaus. Faktum är att man knappt kissar för det glömmer man bort. Ibland stänger man in sig på toaletten för att man måste, bara för någon minut få sitta i tystnad. Borta från alla pip, ljud, ringande larm och telefoner. Och så fortsätter natten.

Vet du vad jag behöver för att kunna göra ett bra jobb? Jag behöver tid. Jag behöver kunna gå iväg i 30 minuter och ta det lugnt, dricka en kopp kaffe och äta en smörgås. Jag behöver en kollega till. Sjuksökterskan med 12 patienter skulle behöva en kollega till. Då hade vi hamnat i någon slags rimlighet, då hade vi fått en chans att ta hand om de människor vi har under våra vingar. Vi är alldeles, alldeles för få, överallt. Varje misstag blir ödestigert för det finns inget utrymme för flexibilitet. Vi jobbar inte bara på bristningsgränsen, vi jobbar en bit över den. En bit över där det ständigt blir patientfarligt. Och gränsen där vi slutat ta pauser, slutat fika den är så långt borta att vi knappt minns den. Det finns noll buffert i systemet. Om två patienter blir dåliga på en gång så dör den ena för vi kan inte klona oss. Vi fattar beslut lite lite lösa grunder för att det inte finns tillräckligt med tid för att tänka efter. Och vi går hem och känner oss förfärliga, dåliga, otillräckliga och livrädda för att vi skulle ha tagit livet av någon. Det har blivit vår nya gräns, i kaoset av 28 patienter, en sjuksköterska, en undersköterska och en läkare och massor med larm stapplar vi oss hemåt när det börjar ljusna och hoppas förtvivlat att vi iaf inte tagit livet av någon. När blev det rimligt?