onsdag 31 mars 2010

Skifte och regn

Idag regnar det i Malmö, inte mig emot. Tiden vid skrivbordet gör sig som bäst när det smattrar på fönstret bredvid. Jag brukade ha en helt annan karriär innan jag började läsa till läkare, ett liv i IT-branchen fyllt med möten, svarta pärmar, kunder. En vän till mig skickar över en IDG artikel där de följt en god vän och kollega till mig under en hel dag. Jag skrattar och känner igenom både honom och mig själv i kaoset som beskrivs mellan 06.00 och 01.00 under en arbetsdag som konsult. Många har frågat mig om jag inte saknar det, om jag aldrig känt mig osäker över mitt val. Om jag inte saknar pengarna och det glada livet. Sanningen är att jag aldrig gjort det, det kändes alltid som att det var något temporärt, inget jag skulle göra för evigt. Jag visste att det inte var där jag ville vara. Det slår mig nu hur mycket livet trots allt förändrats sedan dessa dagar. Trots allt var det intensiva dagar fulla med fantastiska människor, mycket skratt som rusade på i 880 km/h mellan 7 och 22 om dagarna. Men just det älskade jag faktiskt, det intensiva, snabba besluten, adrenalinkickarna och otroliga mängden människor man omgav sig med. Jag tror man slet ut en mobil på 6 månader på den tiden. Det är sant att livet som student är mycket annorlunda. Man går från att vara en individ i sitt arbete, där man använder både sin kunskap och så mycket mer, sin personlighet, andra talanger eller icke-talanger man må besitta, till att bli ett kodord på ett papper efter en tenta. Jag tror det är något som kommer att förändras till de kliniska terminerna. Mycket kommer nog förändras. Jag hoppas att jag kommer att trivas, känna att även om jag inte är bäst på att memorera varenda receptor så är jag kanske duktig på andra saker. Som att prata med människor. Jag vet inte än, för jag har ju inte varit där och provat på det. Men jag hoppas det. Livet förändras igen. Jag älskar det. Det är ju så härligt när det gör det.

måndag 15 mars 2010

Duktiga flickan syndromet - revisited


Det pratas trots allt en hel del om det, på ett ganska ytligt plan, unga flickor som kräver maxprestationer av sig själva. Som mår dåligt när det inte räcker hela vägen, eller som mår dåligt trots att det i ytliga värden mätt räcker hela vägen men på kompromiss av allt annat. Fenomenet framställs ha sin grund i att unga tjejer styrs av yttre krav, krav andra ställer på dem runtomkring. Precis som om de (vi?) var någonslags offer för samhällets/föräldrarna/andra människors krav. Jag tror snarare det är en inställning om att vilja bli lycklig och för att bli lycklig ska man just lyckas. Vad det egentligen är att lyckas, det är en abstrakt bild vi fått uppmålad för oss utifrån, ofta uppmätt i just prestationer. För att lyckas ska man också lyckas med allt. Det innebär hela det stora paketet av höga betyg, alltid vara trevlig, social, ha 400 vänner på facebook, vara engagerad, omtyckt och respekterad. Vi blir den människan vi tror att vi måste vara för att lyckas. Känslorna bakom stängs av, de spelar ju ändå ingen roll eftersom du är dina prestationer. Om det är det enda som räknas. Så hur definerar vi, du själv, vad det är att lyckas? Om vi hårdrar det hela en aning så finns vi en förvillande kort tid. Och vad är det som är viktigt då? Om 40 år, vad kommer du se tillbaka till? Är det att göra något för världen? Ha satt ett spår? Eller att ha levt, skrattat, gråtit? Hjälpt någon? Stått någon nära? Hade du något du ville, som du inte gjorde? Eller, ville du ingenting? Levde du för att bevisa något för någon annan? Eller för att få ett tack?

Duktig flicka syndromet
Etiologi: Varierande, ibland idiopatisk, ibland heriditär i form av högt krävande föräldrar som målat upp en bild om att lycka är att prestera. Ibland en hård samhällsindoktinering där du inte är något om du inte presterat något.
Symptom: I början hårda prestationskrav, i form av höga betyg. En inställning om att vara ett misslyckande utan detta. Senare även ett behov av att bli omtyckt och respekterad av alla. Oförmåga att leva upp till detta leder till hård självkritik och en motreaktion att behöva prestera bättre. I slutfasen även utplåning av de egna känslorna och viljan.

Citat ur svensk dagspress, 2008. "Glöm inte tjejer! Du duger som du är." Duger?! Tror ni att duger räcker? Aldrig. Vem anser förresten att vem duger? Vem avgör om du är bättre eller sämre? Det du är, är det enda du har. Och det enda som faktiskt räknas.

Så vad är det då att vara lycklig? Ha! Den du. Jag tror, att när vi börjar gräva under ytan är det mer lika för oss människor än vi tror. I vår del av världen är självförverkligandet starkt, att prestera, följa sina drömmar. Det är nog en del av det, att vilja något, vad det än må vara. Jag brukar terrorisera mina vänner med följande fråga emellanåt; "Nämn fem saker som gör dig lycklig?" Ibland är det nästan en lättnad, att få känna efter. Och komma på det igen. Och ofta är svaren förvillande lika. Att få uppleva saker, gärna med andra. Att känna närhet till andra människor. Att få göra det vi vill. Om det är att bli läkare, jurister, spela gitarr må vara osagt. Mary Ellen Mark dyker upp i huvudet.

"We are more alike then we are unalike."

fredag 12 mars 2010

Om att möta döden, det sista väntrummet.

Två våningar under vår föreläsningssal finns tre stora kylrum. Varje år förs ca 3000 döda igenom hissen ner från gatuplanet och in i något av de tre rummen. Inlindade i vita skynken ligger de där, i väntan på att bli förda genom kulverten bort till kapellet och ner i kistan. Förda till nästa väntrum. Kylrummet fyllt med kistor, tillhörigheter på några, lappar med namn och begravningsdatum.
Döden är en så nära del av livet, även om vi i vår del av världen sällan ser eller möter den. Inte före den kommer oss riktigt nära, i form av anhöriga eller vänner. Men varje dag stannar den svarta skåpbilen under taket och för med sig människor ner genom hissen. Och varje dag rusar vi förbi, men kaffemuggen i högsta hugg, upp till våningen ovanför.
En kursare till mig börjar bli orolig där vi står i det vita kylrummet fyllt av kistor, skiftar vikten mellan fötterna och håller hårt i väskan. Jag behöver inte säga något, vi går ut genom den tunga metalldörren, ner för trappan, genom kulverten fylld av bårar av rostfritt stål och kommer äntligen ut i vårsolen.
Hur vi reagerar när vi möter döden varierar. Även på dagsform. Ibland ser vi inte kistorna, ibland ser vi vänner eller föräldrar på bårarna runt om oss. Ibland kryper det obarmhärtiga faktum som är döden in under huden på oss och får händerna att skaka. I soljuset springer de förbi, de levande. Den vanliga världen. Vi går ett varv under träden och beblandar oss med dem igen. Först känns det nästan overkligt, som om vi inte riktigt fanns på riktigt. Ett djupt andetag och några raska steg så vi har skakat av oss döden igen. Men insikten finns där alltjämt, skörheten, obarmhärtigheten och lyxen att få leva. Himlen verkar blåare än när jag cyklade hit imorse, trädens konturer skarpare. Världen framstår som kristallklar, jag ser den nästan som om jag själv inte vore endel av den. Jag står brevid och ser dem rusa förbi, med kaffemuffar, mobiltelefoner, cyklar. Barn i för stora overaller. Jag ler och kastar mig ut ibland dem igen. De levande.

Om insikter

Ibland når man verkligen en gräns. Jag gjorde det plötsligt i lördags. Ser tillbaka här på bloggen och i efterhand är det lätt att se, hur inläggen blivit ett utdraget klagande om en för lång todolista. Vad hände med insikterna, livet på vägen? Varför rusar man? Det kan irritera mig en aning att upptäcka var jag befann mig, nergrävd i måsten. Hur hamnade jag där? När blev allt prestationsinriktat? Plötsligt släpper jag det, det som faller faller. Jorden snurrar faktiskt imorgon trots det. Nu måste jag bara få ligga här och göra precis vad jag faktiskt vill, inte det jag måste.
Det finns människor som skulle döma ut andra för en missad tenta, eller en framflyttad tentaskrivning. Att inte prestera är ett misslyckande. Även om det inte uttalas i ord finns det där, i miljön man befinner sig i. Mellan raderna är det det som räknas, du blir dina prestationer. Nejtusan, så vill jag inte leva. Jag är engagerad i min utbildning och mitt framtida yrke, jag kommer alltid sträva efter att göra det så bra jag någonsin kan. Men detta är faktiskt bara en del av livet. Alla andra ting runtomkring som sätter verkligheten i perspektiv. Att bara få vara. Utan prestationskrav. Att njuta av alla andra saker i livet. Visst låter det vansinnigt? Det är väl inte något man glömmer? Men det är lättare hänt än jag trodde, att man rusar iväg och gräver ner sig i måsten. Tillslut vågar man inte stanna upp för det betyder att man måste tänka.
Jag landar lite och påminner mig själv om att det inte är ett misslyckande. Ett misslyckande vore att vakna om 20 år och inte ha levt och blivit bara mina prestationer. Så tomt det vore.

fredag 5 mars 2010

Avtrubbad?

Det ligger ett otal opublicerade inlägg här på bloggen. Om tankar, insikter, upplevelser. Men inget av det är klart och tydligt skrivet. Eller genomtänkt. Kanske för att tiden inte riktigt räckt till. Det skämmer mig att tro att jag blivit avtrubbad, men på något sätt blir man mer van vid situationerna man möter och tryggare i den märkliga världen som faktiskt är vården. Kanske är det på en viss bekostnad av att man inte längre reagerar lika starkt. Synen är inte lika oförstörd som den var när man klev in utifrån. På ett sätt är det naturligtvis bra, man behöver börja känna sig hemma i miljön för att bli trygg med det arbete som man ska göra. Jag hoppas att jag fortfarande skulle reagera lika hårt om jag möter något jag inte håller med om. Att jag inte blivit avtrubbad. Den tanken skämmer mig verkligen.