torsdag 29 december 2011

Något jag verkligen lärt mig

En sak, en mycket viktig sak jag lärt mig nu i slutet på denna termin, kanske faktiskt just nu, under de senaste dagarna, är hur viktigt det är att skilja medicinen från livet. Att verkligen, på riktigt kunna lägga medicinen åt sidan, vissa dagar, vissa stunder. Med det menar jag inte att lyckas distrahera sig - så som jag brukar göra. Trycker undan tankarna på medicinen för att gå och träna eller göra något annat. Utan lägga den i ett helt annat fack i huvudet, i sin egen hög i bokhyllan och glömma bort den. Kanske låter det som lätt vansinne, men för mig smälter de här två världarna lätt samman.
På min fritid oroar jag mig för att någon i min familj ska bli sjuk. (Jag själv är ju, motsatsen till hypokondriker och är förmodligen i det närmaste odödlig.) Jag kan träffa människor, för att umgås och slappna av och genast börja tänka på om det är något medicinskt som fattas dem. Hos alla äldre människor, har de kanske någon hjärtsvikt? Något jag borde uppmärksamma? Jag borde ju märka sådant som doktor, hela tiden. Kunna förvarna dem. Säga åt dem att gå till doktorn. Tänk om jag skulle missa något jag kunde ha förutsett? Att det blir så här har kanske sina förklaringar. Mycket sjukdom har funnits i min familj under min utbildning och jag tror att det hjälpt till för att blanda ihop dessa världar på ett högst osunt vis. Nej. Man måste få stänga av. Se en människa utan att tänka på henne som den medicinska maskinen som kan falera.
En ganska tydlig sak, för mig, är att även om jag inte varit den bästa mest diciplinerade kandidaten så har jag alltid haft denna skolångest hängande över mig. Som att jag borde så mycket mer. Den tror jag majoriteten av alla kandidater har över sig. Denna kunde tillexempel ta sig i uttryck som att jag inte kunde plocka undan alla mina tentaanteckningar från skrivbordet - förrens jag fick veta att jag klarat tentan. Detta är som spisnojja, fast, kandidatnojja. Även om jag utåt har gjort annat, verkat vara lugn och hyffsat balanserad har det alltid varit någon inre stress av att jag borde mer. Inte bara i skolväg, men generellt i livet. Jag har skrivit lite om det här tidigare, om otillräckligheten. När jag sett en film, gjort något annat har jag alltid känt det som att jag borde ju egentligen studera, repetera eller vad sjutton jag nu borde ha gjort men jag har distraherat mig med annat. Det är inte att särskilja de två världarna, det är bara att fly undan och skapar ofta en dålig spiral av ont samvete och oro. Att riktigt särsklija dessa två saker är att göra det helt, både i tanke och handling. Att städa undan sina tentakompendier, ge dem en plats i hyllan. Att inte ta med skolböckerna för att läsa lite, vart man än ska. Att i huvudet, verkligen lägga undan tankarna på medicin, skrämmande sjukdom och död till en helt annan plats. Den medicinska kunskapen är just en kunskap, att plockas fram ibland när den är nödvändig. Den ska inte genomsyra ens hela liv, ens relationer och ständigt finnas i bakhuvudet. Nu tycker du kanske, att, herregud. Det låter ju helt vansinnigt. Varför skulle studier få ta så stor plats i livet? För att medicinstuderna verkligen inte bara är studier. Förr i livet, när jag var en lyckligt ovetande liten 20 åring med rätt blå och molnfri himmel så tänkte jag inte ofta på döden. Den var väldigt långt från mig i min vardag. Idag, den här terminen har jag omgett mig av den nästintill varje dag. En ständig påminnelse om att livet är ändligt och det är viktigt, oerhört viktigt att medicinen har sin plats, inom sjukhusets väggar. Iaf för mig.

Jag är ännu nybörjare på detta. Men jag märker hur mycket lugnare jag blir när jag lyckas särskilja dessa världar åt. När jag lyckas att verkligen vara ledig. Plötsligt får jag tillbaka inspirationen till en massa saker, vill läsa märkliga böcker, se den där högen independentfilmer som ligger och väntar. Börjar skriva själv. Tänker, trivs och mår bra helt enkelt. Tentastressen blir ingen stress utan mer som, vad roligt, idag ska jag läsa en massa ortopedi så får vi väl se hur långt jag hinner. Jag blir noga att ta pauser, var 40e minut och märker hur väl koncentrationen plötsligt håller sig. Om jag ska vara alldeles ärlig känns det som att mitt liv, när jag blivit tillräckligt stressad och uppe i varv bara blir som en stor dimma av borden och måsten och otillräcklighet. Tillslut även en apati och initiativlöshet. Och en otäck, medföljande känsla av oro. Kanske kommer den här icke-hypokondrikern få sig en törn när hon ska läsa psykiatrikursen till våren. Det finns ju säkert en hel del här som inte står alldeles rätt till. ;)

måndag 28 november 2011

24 timmar av verklighet

På AKVA svarar Anna för femte gången i telefonen, samma timme. Klockan är snart 23 och nattpasset kommer att hålla på till sju. I korridoren ligger en förvirrad dam och gråter. Kastar gång på gång upp benet över sängkanten och vill ta sig ut. Anna klämmer fast luren mellan örat och axeln och hjälper henne tillbaka i säng. Hon är van. Blandar antibiotikat med en hand och återgår till telefonsamtalet. Van att göra minst tre saker på samma gång. Men idag är hon trött.

På akuten sitter en av de mest erfarna sjuksköterskorna och ringer upp ytterligare en avdelning i jakten på en såkallad vårdplats. Så att den lilla damen i rum 35 efter 6,5 timmar på akutens hårda brits äntligen kunde få komma i en säng. Kanske tillochmed få sova en stund. Han kliar sig i huvudet och ringer till kärlavdelningen, till urologen. Sedan ringer han till AKVA igen. Anna svarar. Ja, kanske kan de försöka göra plats i akutrummet på avdelningen. Stuva om patienterna lite. Om hon inte kräver någon syrgas kan hon ligga i mitten i en fyrsal föreslår Anna. Jacob tittar ner i den gamla damens papper. Saturerar sig 92% på 4l syrgas. Den behöver hon nog.

Jag sträcker ut nacken, åt båda håll. Timmar av suturer och tiden över OP-bordet tidigare på dagen har satt sina spår. Det svider lite i axlarna. Listan över patienter på kirurgakuten har inte minskat nämnvärt sedan jag började jouren för 6 timmar sedan. Jag fyller i vätskelistan. Pratar med kirurgjouren om patienten. Ung kille, ihållande smärta i epigastriet, dunkömhet under höger arcus, frossar och har temp på 39,4 grader. Måste läggas in med IV antibiotika. Jag går bort till Jakob som just lagt på luren, han ler trött mot mig. Jag tror att han spenderar merparten av sin tid i telefon den natten, jagandes platser på sjukhuset. Patienterna ligger i sina rum och väntar och väntar.

Jag tar mig hem med sista bussen, vilket nästan kändes som formalia när jag åter står framför mitt skåp och byter om fem timmar senare. Jag sjunker ihop i mitt vita fluff av landstingspyjamas, rock och åtskilliga papper på akutkirurgernas morgonmöte. Klart och tydligt berättar klinikchefen om ledningsmötet och besparingarna. Sjukhuset går back, och har gått back de senaste åren. Nu är kniven mot halsen, anställningsstopp (Det är det nästan alltid), det är så många nollor i sparbeloppet att det nästan blir omöjligt att förstå. Alternativen att spara pengar snabbt inom sjukvården är inte många. Man kan inte stänga en akutmottagning. Lägga ner urologen. Men man kan skära bort 25% av vårdplatserna. Man kan också korta vårdtiderna med i genomsnitt ett dygn, för samtliga patienter. På en akutkirurgisk avdelning, som AKVA där Anna jobbar betyder det att vårdtiden blir 1,3 dygn istället för 2,3.

Vi sätter oss ner för att tala om döden. Med damen och hennes anhöriga. I varsin stol vid hennes säng sitter vi. Det som alla vet, men som aldrig blir riktigt verkligt förrän någon talar om det. Säger det högt i ett rum. Att inte mer finns att göra. Tårarna rinner. Genom fönstret ser man ut, in i fikarummet på avdelningen på den andra sidan. Ett gult hus mot en grå himmel. Händer hålls och vi sitter där i tystnaden, låter det ta sin tid. Undersköterskan biter ihop och sväljer hårt samtidigt som hon plockar bort den tomma påsen med antibiotika. När vi kommer ut kramar hon om Simon och säger att han är bra. Han ler försiktigt och tackar hastigt.

Påvägen ut passerar jag dem. De går, arm i arm med en filt i ena handen, han med en påse romerska bågar i den andra. Ut för att ta lite luft. Då hugger det tag i mig. Det vackra, ömsinta. Hur de går där, i den slitna sjukhuskorridoren. Med försiktiga steg, medan Anna rusar förbi dem med famnen full av paket. Simon, överläkaren, småspringer med rocken flygande runt kroppen. Och jag. I full fart påväg till min lunchlåda. I hissen sväljer jag hårt, allting kryper in under skinnet på mig. Livet, sorgen, döden. Det vackra i en filt och romerska bågar. Jag strövar genom kulverten istället för att småspringa. Och bilden av dem, påväg ut, har för evigt etsat sig fast i mig. Som en påminnelse om vad allt vi sysslar med egentligen handlar om.

måndag 31 oktober 2011

Ett tack

Vi lägger pleuradrän. Övar våra suturer. Avslutar med en laparotomi. (Öppnande av buken). Grisen är intuberad och sövd. Inklädd i gröna sterila dukar så att bara buk och thorax syns. Sedan får den en överdos narkosmedel och dör. Jag och fina kursaren säger hejdå och tackar den efteråt. De andra tyckte kanske vi var lite stålliga. Kanske blir jag psykiatriker. Som tackar den intuberade grisen för hjälpen. Ibland är det en märklig utbildning detta.

söndag 30 oktober 2011

Doften sitter kvar...

I näsan, långt efter att man klätt om och kommit hem från operationssalen. Ibland, dagar som dessa så är det så fantastiskt. När man får gå med en engagerad och trevlig jour, vara med ett gäng OP syrror som är alldeles fantastiska. Då lär man sig så mycket, fantastiskt mycket på en dag. Inte bara i ren fakta eller oparationsprocedurer. Utan om allt annat runtomkring, i handgreppen, hur det går till på operation, hur man tänker. Och det är häftigt att vara med när den som opererar är så van och trygg. Det är facinerade att se, hur han med lugna tag bryter loss benet runt den känsliga ryggmärgen, bit för bit, tills duran kommer fram och trycket på nerverna lättar. Det blöder endel och jag suger försiktigt över duran, tro mig, man har stor respekt för den. 2,5 timme står vi där, det känns som en halvtimme. När jag äntligen sätter mig ner inser jag att både blocksockret och blodtrycket är i botten men jag har knappt märkt av det. Jag kan inte låta bli att facineras. Och jag inser nog först när jag kommer hem exakt hur mycket. :)

onsdag 26 oktober 2011

Plötsligt händer det

Internmedicinkonsulten dyker upp på ortopeden och jag blir genuint lycklig över att få diskutera anemiprover och möjlig sepsis. Det fullkomligen glittrar i ögonen på mig igen och jag inser då att, med all säkerhet är det inte kirurg jag ska bli. Det är medicinare. Jag har nog egentligen alltid känt det på mig. Men nu vet jag. Och egentligen är det så självklart. Självklart att jag ska bo ibland stora böcker, långa diskussioner och grubblande över labbprover och eviga medicinlistor. Jag hör inte hemma i kirurgivärlden, slice, dice, pillra och fixa. Det har aldrig varit min grej, att vara pysslig. Sticka eller snickra. Nej. Jag har ju alltid varit en boknörd. En filosofinörd. En tankenörd. Så är det. Och det var roligt och skönt att inse, valen blir lättare. Medicinnörd. Fab! Iof är jag också akutnörd. Kanske är det det perfekta hemmet för någon som är så rastlös som jag... Återstår att se. Lovely, lovely!

lördag 1 oktober 2011

Små grönklädda segrar

De två syrrorna håller patienten under varsin arm, tålmodigt väntar de medan jag med darrande händer för in den långa nålen mellan kotorna. Först segt, sedan lätt och stopp, benkontakt. Jag riktar om, samma sak. Min handledare guidar mig minutiöst. Tillslut tar jag ut nålen och palperar igen. L2, L3. Där sticker jag. Mitt emellan. Nålen går lätt in halvvägs, sedan blir det segt. Bra, ligamentet. Jag trycker vidare och motståndet släpper. Där, spinalvätska! Med än mer darrande fingrar för jag ut mandrängen helt, kopplar på sprutan och aspirerar försiktigt upp lite ryggmärgsvätska för att sedan spruta in bedövningen. Jag drar med lättnad ur nålen och lägger en kompress över stickstället. Jag tackar de två syrrorna för tålamodet och de svarar med ett bra jobbat! Min handledare slår en sterilklädd highfive över bänken och gratulerar. Jag är nästan förvånad över att det gick, pustar ut av lättnad kan inte låtabli att dra lite på läpparna. Ibland, i mitten av monsturöst långa dagar, jourer, otaliga timmar i opsalen eller på akuten får man passa på att glädjas av en liten seger. En lyckad intubering, en spinaltappning. Alla dessa skräckinjagande ingrepp som långsamt förlorar lite av sin dramatiska skräck när fingrarna en gång känt känslan. De ska alltid hanteras med stor respekt, men jag är glad att jag fått känna hur det känns. Att jag inte står på akuten i en liten stad och ska göra min första LP på en misstänkt meningit. Alla saker vi lär oss måste vi någongång göra för första gången. Att jag skulle vara bättre rustad som AT läkare än som student på termin 8 är mer än osant. Att få lära sig under ytterst kontrollerade former, med minutiös handledning är det bästa för oss och det säkraste för patienterna. Både de nuvarande och de kommande i framtiden.

söndag 21 augusti 2011

Att vara sjuk

Jag har, det gör ont i mig bara att skriva det, mycket sjukdom omkring mig just nu. Hos mina allra närmaste. Hur vi hanterar att vi blir sjuka, och hur vi reagerar när vi bara handfallna kan stå bredvid är olika. Vill man veta allt om sin sjukdom? Alla sina prognoser, vilka ingrepp som sker och exakt hur? Jag trodde kanske det, men jag inser att, kanske är det inte alltid så. Kanske är det viktigaste att få fokusera på annat, på livet. Än att ge sjukdomen för mycket plats. För min del, som står bredvid, tar oron mycket plats. Ibland fyller den mig helt till bristningsgränsen och jag blir nästan handlingsförlamad, rädd för att släppa oron. På något vis rädd att om jag släpper den står jag handfallen om något händer, oförberedd. Som att jag skulle kunna förändra något i situationen bara genom att klamra mig fast vid min oro. Det är klart att det är tungt. Det är tungt att se sina nära vara sjuka, det gör ont. Men, häromdagen insåg jag något, något jag kanske tänkt men som inte varit riktigt klart. Han säger det närmast i förbifarten. "Ju mer tid jag spenderar på att tänka på sjukdom, prata om den. Ju mer tid får den ta av mig, mitt liv. Därför gör jag det inte." Det är så självklart. Det är klart, det är skillnad på att stoppa huvudet i sanden och förneka insikt. Men detta är inte det. Detta är bara ett konstaterande, ett accepterande av ett faktum vi själva inte kan påverka. Och kanske är det detsamma med min oro - ju mer tid jag spenderar med att oroa mig, vara livrädd, tänka på en oviss framtid - ju mer liv får sjukdomen ta, även av mig och av mitt liv. Och kanske, som en konsekvens, även tära på min relation till andra. Tanken stärker mig när oron hugger tag i mig, att med lite jävlarannamma kunna säga för mig själv att den där sjukdomen, den ska inte få äta mer liv eller tid av varken mig eller någon annan än det är absolut nödvändigt. Allt jag kan försöka göra, däremellan, är att leva. Prioritera det som är viktigt och kunna njuta av det.

tisdag 16 augusti 2011

Det här med att leva

Min vän spärrar förskräckt upp ögonen när jag säger att jag inte tror på något mer efter döden, att allt vi är är en massa kemiska reaktioner och när det är över så är det över. Upprört frågar han mig hur jag kan vara så osentimental, att tanken är skräckinjagande. Och visst är den det, jag minns när jag själv tänkte den första gången. Hur den nästan högg mig i magen, den där insikten. Den har med tiden ersatts av ett lugn och en trygghet. Allt vi har är här och nu, tiden vi lever är en ynnest, här för att nyttjas och njutas av, till fullo. Att allt har sin ände, sitt slut, sin era, är något som gör ont men som vi inte kan förändra utan får lära oss leva med och acceptera. Det är klart att det gör ont i mig, det ska göra ont i oss ibland, det är en del i att vara människa och leva. "Du är en sådan typisk.. medicinare!" utbrister min vän. "Se allt sådär, i molekyler." Jag skrattar och svarar honom att, ja visst gör jag det. Men det är inte det som gör oss till människor. Ju mer medicin jag läser, ju viktigare blir humanioran för mig. Den speglar mänskligheten och livet. Vi lever ju inte för att ta hand om våra kalknivåer, se till att vårt blodtryck alltid är perfekt och att vi äter alla alla våra vitaminer. Vår kropp är ett redskap för att kunna göra allt det andra, njuta, umgås, skriva, känna, leva. För min del betyder det att ge plats för allt det som inspirerar mig i livet, människor, litteratur, teater, resor, film. Allt.

söndag 14 augusti 2011

Det där med bord.

Kirurgen ger det till ortopeden.
Ortopeden till medicinen. För det är där allt hamnar när man inte riktigt vet.
Medicinedoktorn är förfärad över att patienten varit många timmar på akuten utan PROVER! Prover.. Kirurgen ser förbryllad ut, det är ju sådant man tar för att undersöka levern. Max. Ortopeden ser än mer förbryllad ut, det är ju något man tar för inför operation. För att se om man kan göra den. Ett eller noll liksom.
14 timmar senare är patienten ännu kvar på akuten. Det som kanske hade en psykisk komponent i början har säkerligen förvärrats emedan patienten väntat ensam i sitt rum. Kanske slutar det med ytterliggare en remiss till psyk. För till det bordet är det ju en remiss tillochmed. Till en annan byggnad.
Det finns sannerligen förbättringspotential i akutsjukvården, på många områden.

måndag 1 augusti 2011

Life by night

Kanske är ni nyfikna, kära bloggläsare, på vad som sker på akuten är om natten?

- Åttitalister som kommer in för att de blivit rivna av katten, kräkts en gång eller har feber.
- Personalintriger. Waow. Tårar, skitsnack och kaffekoppar.
- Det professionella. När det gäller det så gäller det. Alla kan sitt till 110%. Det går fort. Sorlet tystnar och alla arbetar fokuserat.
- De gamla. Som kommer från boende när döden är nära. Kanske för att vi inte vågar släppa.
- Det som skär i hjärtat, de unga, olyckorna, brännskadorna, damen som legat ute hela natten och inte blivit funnen på mången timme.
- Hjärtinfarkten, tian, stroken.
- De många, många intoxerna. I alla åldrar.
- De unga, med den tomma blicken och armarna fulla av skärsår.
- 90-talisterna med mer än 2 promille som ligger och ylar ett par timmar innan de somnar och blir RLS 7.
- Etylikerna som trillat och sys ihop. Eller staplas för den delen.
- Panikångesten som får stesolid och åker till psykakut.
- De otaliga benbrotten, brutna armarna och axlarna som farit ur led.
- Godispåsar, trötta jourer och långa listor på patienter som väntat för länge.
- Kattbett. Otaliga. Speciellt en natt. Fullmåne?
- Buksmärtorna som får en cocktail och går hem.

Det är lättare nu. Jag är inte riktigt lika vilse längre. För varje natt känner jag mig lite mer hemma ibland nålarna, blodet, valfria exrementer, ringer-acetat, katetrar och aktivt kol. Jag har lärt mig så fruktansvärt mycket på en liten månad, så mycket mer handgripligt än jag någonsin skulle kunna lära mig som kandis. Blivit tryggare med så mycket. Jag har genomgått skräcken att vara ensam med en patient som plötsligt blir riktigt sjuk, det hårda i att bli utskälld, genomlevt landstingsfrustrationen, sett hur hårt alla sliter, hur hårt underläkarna kan hamna i kläm, känt värmen när man gjort något bra, paniken när man tror att man gjort något fel, rädslan i att göra saker första gången. Jobbat med fantastiska uskor och syrror som har lärt mig så mycket mer än att koppla ringer. Framförallt har jag träffat otaliga, otaliga patienter, som varit oroliga, arga, glada, tacksamma - och jag har insett att man aldrig är ensam.

Ett råd på vägen

Det här med att bli bra på att arbeta inom vården, med människor.
"Läs mycket böcker, se mycket film, lyssna på mycket musik."

Sant, så sant.

torsdag 30 juni 2011

Nätter av väntan

Blicken jag får är smått desperat när jag säger att hon måste vänta längre, att jag just nu inte kan göra något åt att hon har ont. Det ringer igen på nästa klocka, de är upprörda, väntat i många timmar. Jag förstår det gör jag. Jag blir lika frustrerad.
Det ringer och ringer och ringer. Jag springer mellan patienterna, mest för att lugna och förklara för dem att de inte är bortglömda även om de varit på akuten i 8 timmar. Anhöriga står i dörröppningen och dess vakande blickar följer mig i allt jag gör, ringer röntgen, tar blodprover, pratar med sjuksköterskan. De följer mig när jag äntligen sätter mig ner för att dricka en halv kopp kaffe och kasta i mig en mealbar. Det känns hopplöst, riktigt hopplöst. Jag kan inte annat än beklaga, beklaga väntetid, beklaga att de inte får äta, att jag förstår deras oro. Låta dem ventilera av sig. Men det tar mycket energi att ta all den frustration som fullkomligen rinner ur några av patienterna. Jag fylls till bristningsgränsen och vet knappt hur jag ska hantera det. Mitt i denna röra vet jag inte heller riktigt hur alla rutiner är, jag måste hitta någon att fråga. På natten är vi få och patientflödet är ibland lika stort som under kvällen långt in på natten. Som undersköterska jobbar jag med en sjuksköterska och tillsammans bollar vi 9 rum samt upp till 6 väntrumsplatser. Oftast är det samtidigt ca 12 patienter där det kan vara allt - toalettbesök, urin och blododlingar, assistans vid stygn, såromläggningar, rektoskopering, ta kontroller, EKGn, lugna, förklara, prata med anhöriga, sätta kateter, ordna med transport till röntgen, boka röntgentider, sitta i kaoset av att försöka hitta en vårdplats i det helt överbelagda sjukhuset, rapportera över och ordna transport till avdelning. Varje gång ett rum töms fylls det genast upp av en patient som väntat en god stund. Jag är massivt trött. Trött för att frustrationen är stor, trött för att jag fortfarande inte kan och känner mig trygg med hur allt fungerar. När klockan blivit sju ser jag min halvätna mealbar och den fulla kaffekoppen på bordet och inser att jag knappt ätit något under det 10 timmar långa passet. Hem, för att sova. Vila huvudet, koppla bort.
Inte allt är såhär mörkt. Men idag var det tungt. Idag är jag trött.

lördag 21 maj 2011

Jag med!

Det är en perfekt försommarkväll. Vid busshållpatsen i kvällssolen står de uppklädda och väntar. Några hand i hand. Den stora prickiga klänningen flyger i vinden och de bara benen vittnar om stundande sommarlov, kvällar med grillning, vänner, ett glas vitt. I alla åldrar står de där, p åväg ut från stan. Lite strålande, som att de dammat av sig vintern och plötsligt blivit rosiga om kinderna igen. Som att livet är lite lättsammare, sinnet lite ljusare. Det medelålders paret skämtar glatt med mig och jag undar vart de är på väg. Ut för att sitta i en trädgård någonstans? I den där samligen står jag. Med ryggsäcken på ryggen, matpåsen och kaffetermosen i hand. Egentligen höll jag inte ut tillräckligt länge på biblioteket idag, jag borde suttit till iaf 21 men tröttheten tog över, värkande axlar gjorde sitt och plötsligt gav jag upp mitt i epilepsikapitlet och gick ut i kvällssolen.
Flickan i den prickiga klänningen skrattar brevid mig och kramar om killen i solglasögon och shorts vid sin sida. De ser upprymda ut, förväntansfulla. Och jag.. Ja. JAG VILL OCKSÅ GÅ PÅ KALAS! HALLÅ! JAG MED! Jag vill sitta i en trädgård i goda vänners lag, dricka lite vin och njuta av kvällsbrisen. Men jag har spenderat dagen med att pressa in neurologiska åkommor i huvudet. Igår googlade jag så fruktansvärt mycket hemska, HEMSKA bilder på nekrotiserande faciiit och annat otäckt att jag faktiskt var tvungen att pausa och googla kattungar+funnycats+ihascheezburger i 20 minuter för att återställa mig. Sen.. När det blir sommar, och tentan är över. Då ska jag med hala fram min prickiga klänning och gå på kalas. Faktiskt.

torsdag 19 maj 2011

Den bloggande sjukhusvärlden

Jag har tänkt mycket över det här med den bloggande sjukhusvärlden. Hur den blir hårt kritiserad. Vissa saker är tydliga och självklara, man ska som patient aldrig riskera att bli uthängd eller känna igen sig själv i en blogg på nätet. Men ibland uppfattar jag det som att det som mest tabu är när man blir personlig. Det är en stor skillnad på att ha en professionell roll och att tala om hur en medicin må vara bättre än den andra, behandlingsval vid AKS eller vad det än må vara och att delge det personliga, för självklart påverkas man av den miljö man befinner sig i, de patienter man träffar, den otillräcklighet eller frustration man själv kan känna. Över arbetssituation, patienter man inte når, eller glädjen i de möten som slutar lyckligt. För mig är det viktigt att försöka vara medveten om vad mina egna känslor är i de situationer jag möter, för de finns ju där. Det är jobbigt att ställa jobbiga frågor till en patient, det är lätt att man själv distanserar sig eller vänder sig bort just för att man själv känner obehaget i maggropen, när det är just då man måste vara som mest närvarande. I den situationen handlar det aldrig om mig, det handlar om patienten, det är ett gyllene rättesnöre att ha med sig. Men självklart känner man, upplever saker och förändras. Ibland lämnar jag sjukhuset full av vemod, med en stor klump i halsen. Ibland blir jag förvånad när jag möter den vanliga världen utanför påvägen hem, som att jag hade glömt den ett tag, tittar på människorna med barnslig lycka. De som är friska, lever sina liv. Bekymmerslöst. Ibland lämnar jag sjukhuset full av liv, upprymd och tillfreds.
Vi kan lära oss mycket av varandra, både att dela med oss av det medicinska, fallen vi möter och de personliga erfarenheter vi får bära med oss. Det skapar en transparens, kanske är det det som skrämmer ibland. Mellan sjukhusvärlden och resten av samhället. Det är bra.

Att alltid ta sig tid

Ibland är det svårt, när patienterna hopas på rad, alla är trötta av den långa väntan som är akutens kännetecken. Då är det lätt att börja rusa iväg och känna att allt måste gå snabbt snabbt. Men du kan inte göra mer än att ta hand om den patient du träffar just nu. Där måste man alltid ta sig tiden. Till att lyssna, tänka, kontrollera, förklara. Medicinen måste alltid utövas med försiktighet, ödmjukhet och lugn så att vi lyssnar ordentligt på hjärtat, på lungorna, på patientens historia. Ger oss själva en chans att tänka efter, ställa rätt frågor. Det låter självklart, men när 30 patienter står på rad, sjuksköterskan vill veta vad som ska göras, patienten är urled av väntan, just i de situationer är det både som viktigast och som svårast att ta sig tiden. Jag kommer behöva påminna mig själv om det, ofta.

söndag 15 maj 2011

Tvivel

Jag läser detta på dn. http://www.dn.se/nyheter/sverige/hard-kamp-for-en-sjuksang-i-sverige
Bilden är bekant, mer än bekant.
Jag sitter omgiven av högarna av böcker och kompendier och läser till tentan.
Jobbar mina dagar på akuten.
För första gången tvivlar jag, på riktigt. Klarar jag verkligen av det här? Kan man verkligen göra gott?
Jag vet inte. Det känns övermäktigt, med all kunskap och vad man ska göra sedan. Som att man blir en kugge i ett enormt maskineri, där saker hanteras på löpande band där humaniteten ibland försvunnit. Det låter som hårda tunga ord. Kanske är det bara en insikt om hur sjukvården faktiskt fungerar och dess begränsningar som jag just nu lär mig. Men jag vill inte att det ska vara så, känner mig som ett argt barn som just lär sig att inget varar för evigt, att hamstrar dör och att världen inte alltid är rättvis. Jag har alltid tänkt mig att man kan göra mycket i det där mötet med människor, lite oberoende av hur systemet runt om ser ut. Att man får försöka, så gott man kan, att inte bli påverkad av att förutsättningarna inte alltid är de bästa. Men, idag hopar sig faktiskt tvivlen. Och kanske är det gott. Man måste få tvivla också ibland.

Fredagar...

Hon sitter ihopsjunken i en stol, en filt om axlarna och en runt de bara fötterna. Det vita, lätt ruffsiga huvudet vänder sig hastigt och tittar efter mig när jag går förbi. Det hugger till i mig. Hon såg så förskräckligt liten ut, där, mitt i den nya glänsande akutmottagningen. Med den svarta handväskan i knät, kjolen som sticker fram under filten. Inte trodde hon att hon skulle hamna här, när den togs på imorse. Det inre väntrummet är fullt, människor som väntat länge länge. Sängar på rad i väntan på att få komma in i de nya undersökningsrummen. Jag rusar vidare i min jakt efter filtarna.
"Du kan inte dricka den här!" På övervaket är det fullt, pinfullt. Han stirrar upp på oss. "Nej, nä. Nähä." Och stoppar ner ölen igen.
Den gamla damen tittar så mjukt på mig medan jag kopplar upp alla små lappar som utgör hjärtövervakningen. "Man vill ju inte vara till besvär." säger hon. Jag klappar henne på axeln och säger, att det är man visst inte. Det enda som är orättvist är att man blir sjuk ibland.
Vi hjälps åt att gå på toaletten, jag ångrar mig nästan halvvägs när jag inser hur instabil denna, till åren komna dam är. Hon har varit en mästare att dölja hur hon mår, pigg och glad i sängen säger hon att inget är fel. När vi väl kommer tillbaka är hon alldeles slut och jag sätter henne på sängkanten. "Usch, jag blir så trött." säger hon, och ögonen vandrar över akuten. "Jag förstår det, säger jag. Ska vi gå på någon fest istället?" Hon spärrar upp ögonen och tittar förvånat på mig. "Feeest?" "Ja, du vet. Någon dans kanske?" Hon brister ut i ett stort skratt som går över i hosta. När hon väl lagt sig ner somnar hon nästan genast.
"Men, du kan inte dricka den där här!" "Men det här är inte öl!" Säger han, och håller upp den stora glasflaskan med vodka.
I sängen brevid är han riktigt förbannad, nålen har slitits ut och blodet runnit ner över golvet. Vi städar.
I fjärde sängen ska vi bli anmälda, på alla sätt och vis man kan bli anmäld. Väntat i tre timmar. Jag känner mig förvirrad än. Jag har inte riktigt koll på allt, hinner inte med att sätta mig in i vad som händer med alla patienter. Behöver fråga var 5e sekund om någonting. Akuten är en hård plats ibland. Jag önskar faktiskt att den inte behövdes. Inte på det här viset. Det finns nästan inga platser kvar på sjukhuset, väntrummet är fullt av trötta människor. Damen med de inlindande fötterna sitter kvar i korridoren. Det är som att vi inte räcker till.

söndag 17 april 2011

Mitt nya hem

Den här veckan börjar det lite kännas som att jag bor inom sjukhusets väggar. Jag vågar nog inte ens räkna ihop timmarna. Men det har varit ack så lärorikt. Och ibland, efter en lång dag som avslutas med några timmar på akuten så är känslan av att komma hem så fantastisk. Hem till en stökig lägenhet, med en sovande sambo och hela det vanliga livet. Där ingen är sjuk. Där man kan krypa ner i soffan med saft och bullar och halvtitta på något halvdåligt samtidigt som jag halvsover är mer än helt underbart. Jag är tyvärr, påtok för trött för att lyckas skriva ihop ett filosofiskt berättarinlägg om saker jag upplevt. Men jag har bockat av många första gången för egen del den här veckan, samt en hel del insikter.

- Min första per rectum. Mycket odramatiskt. Jag vet inte varför, men jag tycker inte det känns så jobbigt. Det är en så naturlig del av en undersökning att ja, ju större sak man gör av det ju jobbigare blir det tror jag. Sedan hade jag tur att jag hade världens mest oblyga och avslappnade patient. Annars är det med all sannolikhet inte lika lätt. Men man får försöka göra det självklart på något vis. Så självklart som det faktiskt är i vissa sammanhang.
- Min första egna rondning. Det är svårt. Åhoj. Ordinera vätska? Herreguuuudars. Ingen aning. Blank. Det är tur att man är handhållen. I båda händerna. Hålls upprätt av en gladlynt handledare och en erfaren syrra.
- Min första internmedicin-kirurg-kulturkrock. Det var spännande. Jag har ju bara läst internmedicin än, så jag visste inte ens att jag kunde krocka med kirurger. Men det kunde jag tydligen. Jag är inte fullt så övertygad om att man ska skära i sköra damer som är över 80. Men kanske är jag det efter kirurgikursen. Återstår att se. Cliff-hanger.
- Jag lär långsamt känna akuten från ett nytt perspektiv, som uska. Det är fantastiskt. Och det är svårt. Och jag är rädd att jag ska göra fel, jag är fumlig och långsam och, jag blir fantastiskt handledd. Så småningom kanske det går. Jag hoppas det. Jag springer förbi den vilsna T6 kandidaten i korridoren på sin första akutjour och känner mig plötsligt gammal och vis. Och minns hur det var... För mindre än sex månader sedan! Bah!
- Tisdag. Jag inser att när man spenderar månader med att kolla folk i öronen, i ögonen och slå reflexer så glömmer man hur man ordinerar waran. Eller all internmedicin överhuvudtaget.
- Tisdag em. Min första riktiga insikt om att jag snart faktiskt blir läkare själv resulterar i att jag kastar mig över epikriserna och inskrivningarna för att göra så många som möjligt, försöka bli lite bra på det innan jag faktiskt ska göra det själv.
- Tisdag kväll. Insikten om att jag nu får leva i min sjukhus-läkarstudent-bubbla fram till tentan inträder. Jag meddelar min omgivning, som turligt nog visar stor förståelse. Känns bra.

onsdag 6 april 2011

Medical Student Self Help Guide

För mig är självhjälpsböcker ett facinerande fenomen av vår nutid, lika förvånad blir jag var gång jag ser hur de breder ut sig över pocketshop och tänker tyst för mig själv att människor måste vara mycket olyckliga. Kanske raljerar jag lite, tycker mig själv stå ovan dem i någonslags osympatisk självgodhet. Det som stör mig mest med dem är nog att de säljer in en bild av att vi ska kunna lyckas alltid, vi ska kunna manipulera vår egen tanke och liv så att vi alltid är lyckliga. Trots att, endel av livet är att acceptera smärta, sorg och ibland ångest. Uppskatta nyanserna. Därför blir jag oftast arg för att jag tycker att de luras. Förminskar läsaren och säger åt dig vad du ska tänka, känna och hur du ska uppleva ditt liv. Nej, allt som oftast upprör de mer än de facinerar. Dock snubblar jag plötsligt över Patch Adams A4 sida av hjälp dig själv för medicinstuderande. Jag läser till slutet och den lämnar mig glad, som en liten värmande påminnelse. Så jag delar den tacksamt med er. Kanske tycker ni att det är flum, eller aktivism eller rena stålligheterna. Men det gör inget. Detta är ju ingen självhjälpsbok, ni bestämmer själva vad ni tänker och tycker. Faktiskt. :)

Coping With The Demands of Medical Training

Medical education can be a stressful experience. For some, the academics seem gargantuan, for others the costs are stifling. But the most disconcerting feedback is the feedback that is centered around a depression and anxiety over the kind of climate in which health care is practiced in today's society. It is hard to find a joyous service-oriented practice in hospitals. So often it appears that economics and management come before patient care. Competition seems to be more the style than cooperation among health professionals.

This guide is created for the medical student who wishes a thrilling, joyous, heartfelt medical education in exuberant anticipation of a life in service to humankind. Inherent in helping others is an intoxication of self-satisfaction in a garland of intimacy. The keys here are to assert your own motivation and to respect your wisdom... indeed to be bathed in the self-confidence that you can make your life a delightful adventure. We offer a few suggestions here to make your education a highlight of your life. Please share your feedback, suggestions, and dialogue with us and your contemporaries in creating a medical celebration.

Don't wait until you are on the wards to practice and develop your interviewing skills... start now! Interview everyone with as great a depth as you dare. Medicine's fundamental thrill is intimacy. Find that kind of demeanor in yourself that delights others so they tell you their tales Be ecstatic for the gift that people give you in love, trust and intimacy. Find a way to let this journey together stimulate you and fill you with the excitement of a new friend.
As you explore the glorious mechanisms of your body and life, let it electrify you in wonder and curiosity. Never get complacent over the miracle of life. Live in awe. Let this be the focus of your education...not your grades, which tell you nothing about the kind of doctor you will be. (When I was in medical school, I told them never to notify me about my grades unless I failed... which became very freeing.)
Do not let the cost of education paralyze you. It is a privilege that you are so fortunate to be in school. When you finish you will pay your loans back as soon as you can. If you choose service-oriented Medicine, its gift is payback enough until funds come in. Don't let the debt trap you in a repugnant practice. Here creativity and exploration make great playmates. There is no debtor's prison. Community support can be key here.
Cultivate intimacy with the health professionals and professors you respect. Invite yourself to their homes. Establish a thriving dialogue. Ask to come into their practice. Reach out for the same intimacy with aides, orderlies and nurses as you do with doctors and patients. The word here is friendliness, wherever you go in life; it will make your day thrilling.
Please have support groups. Support in study. Support in play. Find like minds and fantasize your medical interests and futures. Practice being very deep and intimate with each other. Hold nothing back.
Please get involved in the politics of Medicine from the very beginning. Belong to the American Holistic Medical Association (AHMA), American Medical Student Association (AMSA), Office of Student Representatives (OSR) of the Association of American Medical Colleges, the American Medical Association (AMA), the American Academy of Family Physicians (AAFP), etc. Go to the meetings, especially the big ones, and talk with everyone. There is gold everywhere. Many are thinking about the same things you are. Your fantasy Medical practice may sprout in this climate.
Yes, fantasize your most outlandish Medical fantasy. Your degree in Medicine is the freedom to choose exactly how you want to practice. The only limiting factors will be your fears and imagination. Band together and soar.
Focus on Medicine as service. Medicine as a business is hurting everyone. The rewards in Medicine are in helping others and in self-discovery. Giving is an intoxication, intimacy is a by-product. Brace yourself for an avalanche of love.
This is a whopper. Have outside interests! You are not a doctor. You are a person who has studied Medicine. You are all of your other interests just as well. Nurture all of your loves. Experiment with ways of integrating your interests with you Medicine. Weave these interests into the relationships you have with your patients. Be open to learning things from them... you will love the bonds that form.
Finally, do not sacrifice your family for your Medical career. What you learn in keeping your family vibrant will serve you greatly with your patients. Please cherish your significant others, your lovers, your children, your parents, and feel the great health their love fives you. See your friends as a part of your family.
Patch Adams, M.D.
Wellness Resource Guide for Medical Students
published by AMSA.

måndag 4 april 2011

Om en själ

Själ. Idag var nog första gången jag hört det ordet på en föreläsning. Under mina snart 3,5 år på läkarutbildningen har jag aldrig hört ordet nämnas tidigare. Det slår mig hur märkligt det är. Studier om människan, hur hon fungerar, in i minsta beståndsdelar, minsta molekyler men aldrig nämns ordet själ.
Han pressar oss hårt när vi kastar oss in i casediskusionen och försöker beställa labbproverna. Tvingar oss att gå tillbaka till anamnesen, ger oss verktyg för att göra den mer utförlig, där vi hittar nya saker som gör att vårt status blir känsligare och så tillslut, får vi beställa våra älskade labbprover. De vi är så djupt indoktinerade i. "Uteslut ditt datt. Utred ditt datt." Fast vi faktiskt vet, i många fall vad som är fel. Han planerar tanken, jag själv tänkt så många gånger, vad det innebär att inte skada. Att vi ibland, i vår cirkus av labbprover och fina undersökningar, ibland gör mer skada än nytta. Det är trots allt inte labbproverna eller MR svaren som är sjuka. Det är människan.
"När ni en gång öppnat dörren till helvetet har ni ingen annanstans att ta vägen än att gå djupare in i helvetet." Årsyftar exemplet av att hitta ett lätt avvikande labbprov som sedan inleder nästa rad av utredningar och nästa och nästa. Han tvingar oss också att se att större delen av den medicin som bedrivs inte är evidensbaserad. Den är empiriskt baserad. Vi kommer långt när vi hoppar ner från våra höga hästar och ser till människan, upplevelsen av sjukdomen som människan har, vi kommer längre och mer rätt om vi utgår ifrån det. Många skulle inte hålla med honom. Men jag gör det. Våra förtvivlade försök att göra medicinen till en exakt vetenskap må vara nobla i sig, men faktum kvarstår att vi ännu inte vet och det är människan vi gör vårt yttersta för att ibland lindra, någongång bota och alltid trösta. Att lidande är endel av livet kan ingen exakt vetenskap sudda ut. Han sätter tydligare ord på så många tankar jag själv haft under hela min utbildning. Hur vi patologiserar, gör människan till en bisak i medicinens tidevarv och värld. Alldeles uppåt väggarna. Det krävs mod för att bedriva mänsklig medicin, mod att inte alltid följa PM, inte alltid utreda till förbannelse, kanske inte tala om exakt vad en CT visar för att det är helt irrelevant för patienten. Vår uppgift är att hjälpa, skydda och undervisa så att patienten själv kan fatta sina beslut. Ibland öser vi ur oss information för att vi känner att vi måste, när det handlar mer om oss själva och vårt egna samvetskval. Det krävs en doktor med mod, erfarenhet och lite lejonhjärta för att inte göra det. Han avslutar med att kasta ut alla etiska riktlinjer genom fönstret och säger följande kommer alltid att vara sant. "Ibland bota, oftast lindra, alltid trösta."
Jag lärde mig mycket på 1,5 timme, kanske mer än jag gjort under hela företående termin. Och idéen som så länge spirat långt bak i huvudet blir än starkare, jag vill bli en riktigt duktig kliniker. Jag tror att det är min grej.

torsdag 3 februari 2011

Det känns häftigt

Att gå över landstingsgolven i gymnastikskorna.
Kunna rabbla mediciner vid akut stroke.
Att börja resonera kring patienterna, skulle jag skicka henne på en MR eller inte? Vad får jag ut av det? Hur påverkar det ev behandlingsmöjligheter? Skulle jag ge den här patienten waran?
Jag drar stickan under foten och finner en positiv babinski, lyssnar på hjärtat, inga blåsljud, inga tecken till svikt. Tänker igenom för mig själv, vidare handläggning, svalgutredning, ADL. Jag känner mig lite längre, lite tryggare. Lite mer som en halv doktor. Det är skönt, siktet ställs om från att vara student till blivande läkare. Tanken är inte längre lika skrämmande, miljön inte lika främmande, jag inte lika bortkommen. Iaf för en dag. Imorgon är jag säkert lika förvillad igen. Men det går framåt, sakta men säkert. Det hjälper med placeringar där alla verkar stötta oss, låter oss göra saker själva men står brevid. Klappar oss på axeln när vi gör rätt. Hjälper oss att växa till oss lite. Jag börjar längta lite, efter att springa själv i landstingskorridorerna. Ha patienter som är mina. Sen. När jag blir stor. Såsmåningom.

onsdag 19 januari 2011

Den första

Det blir många första gången i livet, första skoldagen, första kärleken, första gången man möter döden, första gången man elkonverterar. Alla gånger lär man sig något, utvecklas. Så även av min av första kuggade tenta. Konstigt nog känns det alldeles utmärkt, nästan som en frihet, inte längre fast i den där duktighetsbubblan. Ha! Det känns skönt för jag kan inte längre använda mitt fläckfria tenta-reckord som någonslags hävdelsebevis för att jag kommer bli en duktig doktor, luta mig tillbaka på det och tänka "Ja, men jag gjorde faktiskt allt de bad mig. Jag var faktiskt duktig." Vi vet alla att det inte är så. Gedigen kompetens är en självklarhet hos en praktiserande läkare, men hur denna kunskap förvaltas och omsätts kräver något av oss som människor. Det kräver att vi alltid bryr oss, alltid är ödmjuka och alerta, aldrig tror att vi kan luta oss tillbaka och vara lugna och trygga eftersom vi ju satt alla tentor på läkarutbildningen, eller vad vi annars må använda för att hävda vårt tillbakalutade existensberättigande. Nej, jag skämms inte ett smack för det. Även om jag vet att det finns de på utbildningen och säkert ute i världen också som ser det annorlunda, ser det som ett misslyckande och som något som blivande läkare inte ska göra. Och pressen är verkligen stor här på utbildningen, vi har en tendens att vara grupp A personer, personer med drivkraft och som aldrig misslyckas. Kanske lägger för många av oss alldeles för stor del av vår identitet och självbild i just detta, att alltid prestera och alltid lyckas. Men motgångar sker i livet, det är inte hela världen. Det gäller att hålla perspektivet för vad som är viktigt. För mig är det viktigt att bli en så bra läkare som möjligt när jag kommer ut och då känns det bra att kraven är höga, det ska de vara. Jag skriver hellre om en tenta, läser lite till och känner mig trygg med mina kunskaper än känner att jag slipper undan för lätt. Nu är det såklart praktiskt inte så roligt att ha en helterminstenta efter sig, speciellt inte när man efter tre dagars jullov kastar sig in i nästa termin där tempot är än högre. Så, varför kuggade jag? Var jag lat och ointresserad? Nej, inte speciellt. Men jag var ganska trött. Jag tyckte mer om att hänga på avdelningarna och akuten och få träffa patienter, se hur man arbetade än att läsa den stora rosa internmedicinboken. Den första kliniska terminen var tung, det var mycket tid i skolan och jag förstod inte riktigt hur jag skulle läsa heller. Det är annorlunda från hur man bankar in de prekliniska terminerna i huvudet. I slutet av terminen orkade jag inte heller uppbringa den där tentahetsten över julen, som förmodligen kunde tagit mig i hamn även om jag inte läst tillräckligt under terminen. Men jag ville spendera tid med min familj, umgås med dem eftersom jag ser dem så sällan. Medvetet val och inget jag ångrar. Det finns faktiskt andra saker i livet som är viktiga för mig utöver den här utbildningen. Så, jag firar tentamissen med ett glas rött och glädjer mig att jag fått energi till nästa termin, både genom att jag fått lite perspektiv på min tillvaro och en spark i änden. Det behöver jag emellanåt.

På expedition

Jag spenderade min sista vecka av internmedicinplaceringen i andra änden av landet, bokstavligen. Kallt, vitt och mörkt var det. Och ohyggligt lärorikt. Det gav ett mycket större perspektiv i vad det innebär att praktisera medicin än som ges på universitetssjukhusen, där patienterna lätt blir diagnoser med remisser i handen. På ett litet sjukhus måste man tänka själv, fullfölja många behandlingar som kanske annars hade remitterats vidare. Där fanns också en sådandär riktig allmänkirurig, dessa som nästan är ett utdöende släkte, som kan operera det mesta och det blir hyffsat. Jag har tänkt mycket på det. Det där att det blir hyffsat. Att vården alltid handlar om att hjälpa människan tillbaka i livet. Vissa saker är tillräckligt bra för att fungera och då kanske man ska nöja sig med det. Om någon koloskoperar en gång i veckan blir de kanske inte riktigt lika vassa som de som gör det hela dagarna på universitetssjukhuset, men denna läkare som koloskoperar en gång i veckan har en ofantlig fördel. Oftast är man bredare i sin medicinska kunskap, man kanske känner patienten och har en större helhet. Denna helhelt som är så ofantligt viktig, som gör att vi inte bara behandlar remisser, eller efter PM utan att vi faktiskt väger in patientens liv i utövandet av medicinen. Detta finns i högre grad bevarad på landsbyggden. För mig som student är det tacksamt, det är lättare för mig att följa hela processen, förstå varför man fattar vissa beslut. Utöver det, som alltid, så är det spännande att komma till ett nytt ställe, få ställa sig på akuten och plötsligt ja, lära känna samhället från ett helt annat perspektiv. Inte bara som besökare utan faktiskt få ta del av människornas liv och öden. Spännade är det, medicinen och världen. :)

Den vita rockens vara eller icke vara

Plötsligt är debatten ingång igen, ibland måste jag hålla mig från att läsa kommentarerna på dagensmedicin.se då jag bara får lite ont i själen. Jag facineras lite över hur ett plagg kan väcka så mycket upprörda känslor. För egen del använder jag den ytterst sällan, mest för att jag tycker att den är opraktisk och inte riktigt har ett behov av den. En fördel jag faktiskt upplevt i den är att ens roll snabbt blir känd när man rör sig i vårdvärlden. Det finns dock ett enkelt sätt att lösa detta, som också brukar anses brukligt nämligen att hälsa på patienten och berätta vem du är. I de allra flesta fall fungerar detta utmärkt. Självklart ska personal inte använda kläder eller ha andra rutiner som påverkar spridningen av vårdrelaterade infektioner negativt och självklart är läkare inget undantag från detta bara för att de är läkare. Men i relation till risken för smittospridning urartar plötsligt debatten och rocken blir den stora vargen, tyvärr är sjukhusspridda infektioner ett enormt problem i sjukvården och arbete för att minska dessa är av yttersta vikt, då är det synd att debatten blir om ett gammalt plagg istället för många av de andra faktorer som spelar in, överbeläggningar, rutiner vid såromläggning, städning som är upphandlad osv. De sakerna får inte alls lika mycket utrymme i debatten. Sedan är rocken så märkt av en kultur, av en gammal hierarki att den såklart blir en symbol för så mycket annat. Synd. Och emellanåt synnerligen tröttsamt. Ungefär lika tröttsamt som att man ibland, då man kliver in på avdelningar måste kämpa emot en bild som personalen kan ha. Av dryga näsvisa läkarstudenter som tror att de är något. Jag är synnerligen trött på att alltid behöva bevisa att jag inte tror att jag är bättre än någon annan. Att jag är försiktig, där för att lära, nybörjare och fumlig och är glad för alla råd någon kan ge mig. Att jag försöker vara ödmjuk och respektfull mot de jag möter, oavsett var i världen jag befinner mig och vem jag möter. Ibland är det som att rocken blir en symbol för all denna gamla hierarki, kanske blir debatten därav så infekterad.