Att vara sjuk

Jag har, det gör ont i mig bara att skriva det, mycket sjukdom omkring mig just nu. Hos mina allra närmaste. Hur vi hanterar att vi blir sjuka, och hur vi reagerar när vi bara handfallna kan stå bredvid är olika. Vill man veta allt om sin sjukdom? Alla sina prognoser, vilka ingrepp som sker och exakt hur? Jag trodde kanske det, men jag inser att, kanske är det inte alltid så. Kanske är det viktigaste att få fokusera på annat, på livet. Än att ge sjukdomen för mycket plats. För min del, som står bredvid, tar oron mycket plats. Ibland fyller den mig helt till bristningsgränsen och jag blir nästan handlingsförlamad, rädd för att släppa oron. På något vis rädd att om jag släpper den står jag handfallen om något händer, oförberedd. Som att jag skulle kunna förändra något i situationen bara genom att klamra mig fast vid min oro. Det är klart att det är tungt. Det är tungt att se sina nära vara sjuka, det gör ont. Men, häromdagen insåg jag något, något jag kanske tänkt men som inte varit riktigt klart. Han säger det närmast i förbifarten. "Ju mer tid jag spenderar på att tänka på sjukdom, prata om den. Ju mer tid får den ta av mig, mitt liv. Därför gör jag det inte." Det är så självklart. Det är klart, det är skillnad på att stoppa huvudet i sanden och förneka insikt. Men detta är inte det. Detta är bara ett konstaterande, ett accepterande av ett faktum vi själva inte kan påverka. Och kanske är det detsamma med min oro - ju mer tid jag spenderar med att oroa mig, vara livrädd, tänka på en oviss framtid - ju mer liv får sjukdomen ta, även av mig och av mitt liv. Och kanske, som en konsekvens, även tära på min relation till andra. Tanken stärker mig när oron hugger tag i mig, att med lite jävlarannamma kunna säga för mig själv att den där sjukdomen, den ska inte få äta mer liv eller tid av varken mig eller någon annan än det är absolut nödvändigt. Allt jag kan försöka göra, däremellan, är att leva. Prioritera det som är viktigt och kunna njuta av det.