Kanske är ni nyfikna, kära bloggläsare, på vad som sker på akuten är om natten?
- Åttitalister som kommer in för att de blivit rivna av katten, kräkts en gång eller har feber.
- Personalintriger. Waow. Tårar, skitsnack och kaffekoppar.
- Det professionella. När det gäller det så gäller det. Alla kan sitt till 110%. Det går fort. Sorlet tystnar och alla arbetar fokuserat.
- De gamla. Som kommer från boende när döden är nära. Kanske för att vi inte vågar släppa.
- Det som skär i hjärtat, de unga, olyckorna, brännskadorna, damen som legat ute hela natten och inte blivit funnen på mången timme.
- Hjärtinfarkten, tian, stroken.
- De många, många intoxerna. I alla åldrar.
- De unga, med den tomma blicken och armarna fulla av skärsår.
- 90-talisterna med mer än 2 promille som ligger och ylar ett par timmar innan de somnar och blir RLS 7.
- Etylikerna som trillat och sys ihop. Eller staplas för den delen.
- Panikångesten som får stesolid och åker till psykakut.
- De otaliga benbrotten, brutna armarna och axlarna som farit ur led.
- Godispåsar, trötta jourer och långa listor på patienter som väntat för länge.
- Kattbett. Otaliga. Speciellt en natt. Fullmåne?
- Buksmärtorna som får en cocktail och går hem.
Det är lättare nu. Jag är inte riktigt lika vilse längre. För varje natt känner jag mig lite mer hemma ibland nålarna, blodet, valfria exrementer, ringer-acetat, katetrar och aktivt kol. Jag har lärt mig så fruktansvärt mycket på en liten månad, så mycket mer handgripligt än jag någonsin skulle kunna lära mig som kandis. Blivit tryggare med så mycket. Jag har genomgått skräcken att vara ensam med en patient som plötsligt blir riktigt sjuk, det hårda i att bli utskälld, genomlevt landstingsfrustrationen, sett hur hårt alla sliter, hur hårt underläkarna kan hamna i kläm, känt värmen när man gjort något bra, paniken när man tror att man gjort något fel, rädslan i att göra saker första gången. Jobbat med fantastiska uskor och syrror som har lärt mig så mycket mer än att koppla ringer. Framförallt har jag träffat otaliga, otaliga patienter, som varit oroliga, arga, glada, tacksamma - och jag har insett att man aldrig är ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar