måndag 28 november 2011

24 timmar av verklighet

På AKVA svarar Anna för femte gången i telefonen, samma timme. Klockan är snart 23 och nattpasset kommer att hålla på till sju. I korridoren ligger en förvirrad dam och gråter. Kastar gång på gång upp benet över sängkanten och vill ta sig ut. Anna klämmer fast luren mellan örat och axeln och hjälper henne tillbaka i säng. Hon är van. Blandar antibiotikat med en hand och återgår till telefonsamtalet. Van att göra minst tre saker på samma gång. Men idag är hon trött.

På akuten sitter en av de mest erfarna sjuksköterskorna och ringer upp ytterligare en avdelning i jakten på en såkallad vårdplats. Så att den lilla damen i rum 35 efter 6,5 timmar på akutens hårda brits äntligen kunde få komma i en säng. Kanske tillochmed få sova en stund. Han kliar sig i huvudet och ringer till kärlavdelningen, till urologen. Sedan ringer han till AKVA igen. Anna svarar. Ja, kanske kan de försöka göra plats i akutrummet på avdelningen. Stuva om patienterna lite. Om hon inte kräver någon syrgas kan hon ligga i mitten i en fyrsal föreslår Anna. Jacob tittar ner i den gamla damens papper. Saturerar sig 92% på 4l syrgas. Den behöver hon nog.

Jag sträcker ut nacken, åt båda håll. Timmar av suturer och tiden över OP-bordet tidigare på dagen har satt sina spår. Det svider lite i axlarna. Listan över patienter på kirurgakuten har inte minskat nämnvärt sedan jag började jouren för 6 timmar sedan. Jag fyller i vätskelistan. Pratar med kirurgjouren om patienten. Ung kille, ihållande smärta i epigastriet, dunkömhet under höger arcus, frossar och har temp på 39,4 grader. Måste läggas in med IV antibiotika. Jag går bort till Jakob som just lagt på luren, han ler trött mot mig. Jag tror att han spenderar merparten av sin tid i telefon den natten, jagandes platser på sjukhuset. Patienterna ligger i sina rum och väntar och väntar.

Jag tar mig hem med sista bussen, vilket nästan kändes som formalia när jag åter står framför mitt skåp och byter om fem timmar senare. Jag sjunker ihop i mitt vita fluff av landstingspyjamas, rock och åtskilliga papper på akutkirurgernas morgonmöte. Klart och tydligt berättar klinikchefen om ledningsmötet och besparingarna. Sjukhuset går back, och har gått back de senaste åren. Nu är kniven mot halsen, anställningsstopp (Det är det nästan alltid), det är så många nollor i sparbeloppet att det nästan blir omöjligt att förstå. Alternativen att spara pengar snabbt inom sjukvården är inte många. Man kan inte stänga en akutmottagning. Lägga ner urologen. Men man kan skära bort 25% av vårdplatserna. Man kan också korta vårdtiderna med i genomsnitt ett dygn, för samtliga patienter. På en akutkirurgisk avdelning, som AKVA där Anna jobbar betyder det att vårdtiden blir 1,3 dygn istället för 2,3.

Vi sätter oss ner för att tala om döden. Med damen och hennes anhöriga. I varsin stol vid hennes säng sitter vi. Det som alla vet, men som aldrig blir riktigt verkligt förrän någon talar om det. Säger det högt i ett rum. Att inte mer finns att göra. Tårarna rinner. Genom fönstret ser man ut, in i fikarummet på avdelningen på den andra sidan. Ett gult hus mot en grå himmel. Händer hålls och vi sitter där i tystnaden, låter det ta sin tid. Undersköterskan biter ihop och sväljer hårt samtidigt som hon plockar bort den tomma påsen med antibiotika. När vi kommer ut kramar hon om Simon och säger att han är bra. Han ler försiktigt och tackar hastigt.

Påvägen ut passerar jag dem. De går, arm i arm med en filt i ena handen, han med en påse romerska bågar i den andra. Ut för att ta lite luft. Då hugger det tag i mig. Det vackra, ömsinta. Hur de går där, i den slitna sjukhuskorridoren. Med försiktiga steg, medan Anna rusar förbi dem med famnen full av paket. Simon, överläkaren, småspringer med rocken flygande runt kroppen. Och jag. I full fart påväg till min lunchlåda. I hissen sväljer jag hårt, allting kryper in under skinnet på mig. Livet, sorgen, döden. Det vackra i en filt och romerska bågar. Jag strövar genom kulverten istället för att småspringa. Och bilden av dem, påväg ut, har för evigt etsat sig fast i mig. Som en påminnelse om vad allt vi sysslar med egentligen handlar om.

3 kommentarer:

Doktoranden sa...

Det är så lätt att glömma. Att bli påmind hjälper.

Riktig Medicin sa...

Så bra skrivet! Fortsätt så, läser med intresse.

M sa...

Vackert.