Doften sitter kvar...

I näsan, långt efter att man klätt om och kommit hem från operationssalen. Ibland, dagar som dessa så är det så fantastiskt. När man får gå med en engagerad och trevlig jour, vara med ett gäng OP syrror som är alldeles fantastiska. Då lär man sig så mycket, fantastiskt mycket på en dag. Inte bara i ren fakta eller oparationsprocedurer. Utan om allt annat runtomkring, i handgreppen, hur det går till på operation, hur man tänker. Och det är häftigt att vara med när den som opererar är så van och trygg. Det är facinerade att se, hur han med lugna tag bryter loss benet runt den känsliga ryggmärgen, bit för bit, tills duran kommer fram och trycket på nerverna lättar. Det blöder endel och jag suger försiktigt över duran, tro mig, man har stor respekt för den. 2,5 timme står vi där, det känns som en halvtimme. När jag äntligen sätter mig ner inser jag att både blocksockret och blodtrycket är i botten men jag har knappt märkt av det. Jag kan inte låta bli att facineras. Och jag inser nog först när jag kommer hem exakt hur mycket. :)