lördag 31 juli 2010

En lättnad.

Ibland slås man av kristallklara insikter, jag gjorde det här om dagen. Ibland kämpar vi, fast vi kanske inte riktigt vet vad vi kämpar för. Jag har aldrig velat jobba inom WHO eller FN. Doktorera eller få en titel. Jag vill lära mig mer om världen genom att möta människor, så enkelt är det. Att ta del av människoödena, överallt i världen. Om möjligt kunna hjälpa den som har det svårt. Om möjligt sträva efter rättvisa, hålla de värderingar jag tror på i det lilla likväl som det stora. Jag har varit ambivalent en tid, på något vis har det känts som om jag borde kämpa. Jag borde göra mer, göra något extraarbete i global hälsa. På något sätt, konkret försöka jobba för alla dessa saker jag tror på. Frustrationen har varit stor, och valen har blivit överdramatiserade. Jag varit rädd att om jag lutar mig tillbaka och slappnar av så, förlorar jag det där som jag är. Den där drivkraften, den där förbaskade överdrivna tron i att jag ska kunna göra något. Att jag ska bli bekväm, luta mig tillbaka och finna mig i ett hus i förorten om 10 år, prata renoveringar och ST-lön. Att jag ska sluta vara den där kämpande människan med drömmar. Den skräcken har nästan paralyserat mig och jag har känt det som att jag måste kämpa, alltid. För att inte tappa henne. Kanske har den prestationsinriktade miljön som den akademiska världen är också satt sina spår. Som att jag måste kämpa dag och natt för att jag någonsin ska nå de där drömmarna.
Plötsligt inser jag något, så klart och tydligt. Det jag vill göra, och det jag är, det bär jag med mig alltid. Och det har alltid handlat om just det, att möta människor och människoöden. Oavsett om det är här, på akuten i storstan eller på landsbyggden i Nigeria. De grundläggande värderingarna, tron på rättvisan, lika värde att sträva efter att försöka göra gott bär vi med oss vad vi än gör. Det är DÄR jag vill vara, i den vanliga världen, ibland människorna och all vår olikhet. Att ta mig ut i världen och arbeta kommer jag göra, förhoppningsvis under helt opretantiösa promisser. Att hålla mitt intresse för omvärlden i liv är lika självklart som att andas. Jag behöver inte kämpa mig blå, jag behöver inte välja att ge upp allt annat för att kasta mig ut i världen, göra extraarbeten i global hälsa, försöka förstå allt. När jag väl möter något som går emot det jag tror på, när människor far illa och jag tror att jag kan göra något åt saken, då kan jag kämpa mig blå och det kommer jag alltid att göra. Jag vill inte vara inom WHO, jag vill inte bli någon fancy shmancy överläkare eller doktorera i global hälsa. Jag vill vara ute i den vanliga världen, ibland alla vanliga människor försöka se den som glöms, den som är svag. Kanske kan jag någongång när jag blir gammal och vis, skriva en bok. Jag har aldrig haft illusionen om att rädda världen. Men jag tror att det finns mycket bra saker att kämpa för och det tänker jag aldrig ge upp.
Man blir ofta ifrågasatt, lite klappad på huvudet. Smått nedlåtande. "Jaja, lilla gumman." Kanske är det därför jag alltid känner att jag måste kämpa. Att jag alltid måste försvara mig, visa att det går. Att jag fortfarande kämpar. Att alla de där människorna som klappar mig på huvudet har fel. Jag litar på att jag kommer fortsätta vara den jag är, i stort och smått. Och att genom de intressen och de värderingar jag har kommer jag hamna på de ställen i världen och i livet där jag vill vara. Jag slutar överdramatisera. Insikten låter kanske mer än banal, men för mig är den en otrolig lättnad. Jag är redan allt jag är, jag vet vad jag tycker och tror på. Och jag kommer att fortsätta hävda och leva genom de värderingarna resten av livet.

5 kommentarer:

MP sa...

En fin och vacker text.

Anonym sa...

Jag fann din blogg för första gången nu ikväll. Blev så glad. Har haft ångest hela dagen över mina läkardrömmar (gjorde mitt första sök nu o har inte kommit in, vilket inte var så oväntat). Vägen för mig att komma in är avlägsen.Frågar mig själv om det är värt att kämpa för det. Tenta av några återstående betyg till MVG för att ändå hamna i en intagningskvot som är så smal så att nästan ingen kommer in. O sen om man kommer in få kämpa sig genom en tung utbildnig. Kämpa, kämpa... Just dessa känslor sköljer lätt över mig och tvättar bort alla visioner som jag haft om detta fascinerande yrke. Och jag förstod när jag läste dina inlägg att vissa tider är tunga. Men att andra härliga stunder väger upp. Du beskrev allt så mänskligt o livligt. Tack! Kanske jag lägger mig ner i natt o känner att jag ändå inte ska ge upp utan har kraft att försöka...

Diarium sa...

MP; Tack. :)
Anonym; Tack för din fina kommentar. Visst är det tungt ibland, det är väl också en sak som gör det till ett facinerande yrke. Man möter tunga saker, men allt är väldigt mycket på riktigt. Det är lätt att se det som "Jag ska bara ta mig in, ska bara ta examen, bara göra min AT.." Och plötsligt har ett halvt liv passerat. Man kommer fortsätta kämpa långa tider av sitt yrkesliv, och man får försöka balansera upp det med annat tror jag. Men jag känner igen din ångest, vet att det är en tuff tid. Och samtidigt, det är ju detta som du ska jobba med resten av livet. Kanske är det värt att det får ta lite tid innan du kommer in. Lycka till. :)

Jessica sa...

Jag tycker din insikt är precis lika banal som den är briljant! Alla kan inte arbeta på WHO, utarbeta fantastiska sätt att motarbeta världssvälten på eller skapa cancervaccin. Vi måste alla hitta vårt sätt. Vårt sätt att göra världen runtom oss lite bättre på. Ett sätt vi mår bra av. Ambitioner behöver inte vara att rädda hela världen för att vara värdefulla. En drivkraft att göra skillnad i det lilla kan vara nog så stark, nog så viktig. Det är i alla fall vad jag tror. Så håll kvar i den nya insikten!

K sa...

Nu nästan spricker jag av längtan efter en lång höstfika över alldeles för många koppar te så att vi kan prata mer om livet och drömmarna. Fast vi är så lika, med samma grubblerier och orosmoln är det så skönt att lyssna på dig, att läsa det du skriver. Fina du!