tisdag 23 februari 2010

Ljusskiftningar i tunneln

Liggandes i sängen ser jag min medicinbokhylla. Anatomi, farmakologi, neurobiologi, cellbiologi, immunologi, mikrobiologi... Det är då slår det mig. Bara ett fåtal veckor kvar av patologikursen nu, sedan börjar examensarbetet och efter det, termin 6. Det omryktade skiftet till kliniska terminer. Jösses det har gått undan, snart halvvägs. Någon kan snart anklaga mig för att vara en halv doktor.
Jag inser att jag inte kan hälften av det som står i de där böckerna längre. Låter fruktansvärt inte sant? På något sätt sållar man ändå ut det som är viktigt, det som återkommer. Hypoteserna baserade på studier på katter om specifika neurologiska banor är kanske inte det viktigaste att minnas. Man inser också mer och mer, ju mycket vi inte vet. Vi kan ibland hjälpa kroppen på traven när den läker sig själv, ibland kan vi faktiskt laga något. Men det är alltid, på ett eller annat vis, kroppen och människan själv som står för det faktiska läkandet. Det är lätt att glömma i virrvarret av fakta som finns inom medicinen. Hysterin över att inte behärska allt har rasat över mig många gånger hittils men jag tror att den här insikten kommer att hänga med mig ett tag;

Det är viktigare att komma ur sin utbildning ödmjuk inför allt man inte kan än att komma ur den i en tro att man faktiskt behärskar allt.

Jag blir lite ödmjuk inför mina anatomiböcker, minns hur underarmens muskler gneds in i huvudet. I hyllan under står Klinisk Kemi, en av stöttepelarna denna termin som talar om bakgrunden till nästan vilken labbanalys som helst. Mikrobiologiboken - influenza A, TB, Klamydia. Klinisk fysiologi med EKG tolkningar, spiriometri. Patologiboken som innehåller allt, cancer, anemier, leukemier, GI, KOL, hjärtsvikt, ikterus, nefriter. Immunologiboken, central och perifier resistens, allergier, vaccin. Farmakologin, beta-blockare, steroider... and on and on. Kanske är det trots allt endel som fastnat. Kanske man man lite mer än man tror.

1 kommentar:

Doktoranden sa...

Jag tycker det låter helt normalt att inte kunna hälften av vad som står i preklin-böckerna. Allt enligt normaliteten. Minns så väl en sak när jag gick min första placering på T6; det var några kandisar där under fm från t1 för att få en inblick i en vårdavdelning. Av någon anledning sa en kandis åt mig "går du bara t6? Du verkar ju hur säker som helst!". Jag var inte säker, alls, på något sätt. Men uppenbarligen lär man sig saker ändå längs vägen. Idag är det stor op, det är rätt roligt det med. Att bli hög på sterilium är grejen.