Ibland når man verkligen en gräns. Jag gjorde det plötsligt i lördags. Ser tillbaka här på bloggen och i efterhand är det lätt att se, hur inläggen blivit ett utdraget klagande om en för lång todolista. Vad hände med insikterna, livet på vägen? Varför rusar man? Det kan irritera mig en aning att upptäcka var jag befann mig, nergrävd i måsten. Hur hamnade jag där? När blev allt prestationsinriktat? Plötsligt släpper jag det, det som faller faller. Jorden snurrar faktiskt imorgon trots det. Nu måste jag bara få ligga här och göra precis vad jag faktiskt vill, inte det jag måste.
Det finns människor som skulle döma ut andra för en missad tenta, eller en framflyttad tentaskrivning. Att inte prestera är ett misslyckande. Även om det inte uttalas i ord finns det där, i miljön man befinner sig i. Mellan raderna är det det som räknas, du blir dina prestationer. Nejtusan, så vill jag inte leva. Jag är engagerad i min utbildning och mitt framtida yrke, jag kommer alltid sträva efter att göra det så bra jag någonsin kan. Men detta är faktiskt bara en del av livet. Alla andra ting runtomkring som sätter verkligheten i perspektiv. Att bara få vara. Utan prestationskrav. Att njuta av alla andra saker i livet. Visst låter det vansinnigt? Det är väl inte något man glömmer? Men det är lättare hänt än jag trodde, att man rusar iväg och gräver ner sig i måsten. Tillslut vågar man inte stanna upp för det betyder att man måste tänka.
Jag landar lite och påminner mig själv om att det inte är ett misslyckande. Ett misslyckande vore att vakna om 20 år och inte ha levt och blivit bara mina prestationer. Så tomt det vore.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar