torsdag 28 oktober 2010

En dålig kandidat

Idag kände jag mig som en sådan, tröttheten värker i kroppen och huvudet känns som potatismos. Vissa dagar orkar man inte vara alert och på hugget, försöka få ut så mycket som möjligt av dagen och rusa efter sin handledare och vänta på tillfällen att ställa frågor. Avdelningen jag är på är högspecialiserad och enorm, det tar tid att överhuvudtaget lyckas hitta till rondrummet, och än längre tid att försöka förstå hur avdelningen fungerar och vad som görs med patienterna. Ronderna är stora och alltid styrda av överläkarna, dvs, det finns ST-läkare, underläkare och sist vi kandidater som går på den stora avdelningen och försöker lära oss. På det hela är det alltid givande med avdelningsarbetet, men de riktigt högspecialiserade avdelningarna är svårare.
Förresten tror jag att jag blivit yrkesskadad, jag tyckte precis att tjejerna i skoaffären pratade om PVKer och att killen jag gick förbi som pratade i mobilen undrade över ett PK. Kanske behöver jag vila? =)

4 kommentarer:

Doktoranden sa...

Fullständigt normalt beteende. Promisse.

Anonym sa...

Det normaliseras efter ett tag... Man lär sig att inte koppla allt till det medicinska (eller åtminstone att inte säga det högt).

Anonym sa...

Och du, förresten. Det blir bra läkare av dåliga kandidater också! Är ju inte hela världen om du inte orkar jämt :)

Diarium sa...

Tack ni. =) Visst är det så, ibland slår det mig också att det är precis lika viktigt att lära sig sina egna gränser och gå lite efter eget huvud. Det är nog lätt hänt att fastna i duktighetskomplexet, när det man egentligen behöver faktiskt är att komma bort några timmar, göra något annat för kunna komma tillbaka nästa dag och vara pigg och alert igen.
Idag har jag inte hört någon prata om PKn på stan, för väl... =)