tisdag 15 december 2009

Otillräckligheten

Det är för mycket nu, faktiskt. Det värsta är nog inte sömnbristen, den fulla mailinboxen, den låga borde-göra-snarast listan eller insikten om att tentan kryper sig närmare för var dag. Det värsta är känslan av otillräcklighet, att inte vara tillräckligt bra, att inte läsa tillräckligt, försumma sina vänner, vara en dålig dotter, en dålig vän, dålig flickvän. Det känns som jag sträcker mig och sträcker mig, och trots det är jag bara otillräcklig. Just den känslan är nog nära förenad med medicinen, man är alltid otillräcklig. Man kan aldrig kunna allt. Kanske är insikten om detta och en ödmjukhet inför det den viktigaste lärdomen. Det till trots, jag vill känna att jag presterar bra. Så att jag kan känna mig tillfreds med mig själv. Just nu gör jag bara det absolut mest nödvändiga och det trivs jag inte riktigt med.
Vår charmiga helterminstenta ligger den 15 Januari, vilket är positivt i bemärkelsen att man får lite mer tid på sig att förbereda under julen, det negativa är just det. Det tar enormt med energi att förbereda sig inför en helterminstenta vilket resulterar i att man blir världens sämsta julsällskap och mest odrägliga familjemedlem.
Hur jag ska lösa situationen vet jag faktiskt inte. Jag tror att det blir säng, sömn och imorgon kan saker plötsligen te sig annorlunda och lite lättare.

2 kommentarer:

Doktoranden sa...

Så jag håller med dig om att det ibland känns som att det är lite för mycket. Fast å andra sidan, är det under en kortare period går det oftast fina fisken trots allt. Att känna sig otillräcklig verkar onekligen vara något av medicinpluggeriets effekter, känslan av att man aldrig riktigt räcker till och försummandet blir till en livskonstant. Fast tror du inte till viss del att försummandet ligger hos oss själva? Att vi själva känner oss otillräckliga? Frågan är ju således varför man ska känna så bara för att man gör det man vill. Resonemanget tåls nog att vända några gånger på.

Dessa terminstentor har jag glömt om hur det var när jag pluggade tidigare. Men alas, så är det nu dags även för mig. Jullovet är således räddat. Ehrm.

Diarium sa...

Doktoranden: Jaa, nu när jag fått lite tid mellan mig och tentor och otillräcklighet. Och visst har du rätt i att det ligger hos oss själva och samtidigt tror jag det kan vara en bra drivkraft som faktiskt får en att försöka sträva efter att nå iaf halvvägs. Sålänge man har med sig insikten någonstans om att man faktiskt måste sluta efter ett tag när man börjar känna sig sliten. Det finns nog punkter där man kan känna sig nöjd, att det man kan är ok och räcker till. Kanske är det svårare att känna det just under patologiterminerna. Jag inser det när jag igen kliver in på vårdcentralen och sätter hjärtat i halsgropen och bara ser leukemier, hjärtsvikter och och, min handledare ler betryggande och säger till mig "Man rensar ut det som är direkt dödligt, resten löser sig alltid." Haha, och visst är det så. Med erfarenheten kommer också kanske förmågan att sålla och ha tillit till kunskapen. =)