tisdag 16 september 2008

Många tankar väcks.

Etikseminarie. ~100 läkarstudenter på termin 2. En film visas, en vårdmiljö utan respekt, kräkningar och en mörk bild förs fram. Det är omöjligt att inte ta åt sig, bli illa berörd. Diskussionerna trevar sig fram. Vissa regler gäller; Man får inte bli berörd (det får man nästan aldrig), man får aldrig tro att saker skulle kunna vara annorlunda, då är man naiv. Man får aldrig säga att "Jag vill bli en bra doktor." för då är man pretantiös. Det som är helt okej är att vara oberörd, blasé och gärna tycka att hela etiken är flum.

Men mest av allt får jag ju inte tycka något än, jag går bara termin 2. Jag vet ju inget än, för jag har inte upplevt det än. Bäst då att lita till andra. "Du ser ju, de som jobbat länge. Klart det blir så. Du kommer också hamna där en dag." Jasså, bara för att vårt förhållande till yrket kommer förändras med tiden är det helt okej för oss att gå in i det färdigt avtrubbade? Nej. SLÅSS. Slåss för att få vara idealister. Slåss för att ge bra vård och slåss för att bli den bästa läkaren du kan vara, inte för din skull, för dina medmänniskors skull. Vägra pressa dig ner i en form av blasé när vi arbetar med liv och död. Det är inte en sådan läkare jag vill bli och jag vägrar rycka på axlarna och inte bry mig - bara för att det är lättast så.

2 kommentarer:

DrWannabe sa...

Oj, vilket bra inlägg, håller med dig. Man behöver inte bli blasé. Och du, man får visst tycka och känna när man går termin 2. Knäpp puckona på näsan.

Diarium sa...

drwannabe: Tack för din kommentar! Nu ska väl erkännas att jag var lite på den upprörda sidan när jag skrev det där inlägget. Alla har absolut inte den attityden, men tendenserna finns. Helt ärligt hoppas jag att jag blir lika upprörd om jag möter dem om 10 år som jag blev nu. ;)