Plötsligt händer det

Internmedicinkonsulten dyker upp på ortopeden och jag blir genuint lycklig över att få diskutera anemiprover och möjlig sepsis. Det fullkomligen glittrar i ögonen på mig igen och jag inser då att, med all säkerhet är det inte kirurg jag ska bli. Det är medicinare. Jag har nog egentligen alltid känt det på mig. Men nu vet jag. Och egentligen är det så självklart. Självklart att jag ska bo ibland stora böcker, långa diskussioner och grubblande över labbprover och eviga medicinlistor. Jag hör inte hemma i kirurgivärlden, slice, dice, pillra och fixa. Det har aldrig varit min grej, att vara pysslig. Sticka eller snickra. Nej. Jag har ju alltid varit en boknörd. En filosofinörd. En tankenörd. Så är det. Och det var roligt och skönt att inse, valen blir lättare. Medicinnörd. Fab! Iof är jag också akutnörd. Kanske är det det perfekta hemmet för någon som är så rastlös som jag... Återstår att se. Lovely, lovely!

Små grönklädda segrar

De två syrrorna håller patienten under varsin arm, tålmodigt väntar de medan jag med darrande händer för in den långa nålen mellan kotorna. Först segt, sedan lätt och stopp, benkontakt. Jag riktar om, samma sak. Min handledare guidar mig minutiöst. Tillslut tar jag ut nålen och palperar igen. L2, L3. Där sticker jag. Mitt emellan. Nålen går lätt in halvvägs, sedan blir det segt. Bra, ligamentet. Jag trycker vidare och motståndet släpper. Där, spinalvätska! Med än mer darrande fingrar för jag ut mandrängen helt, kopplar på sprutan och aspirerar försiktigt upp lite ryggmärgsvätska för att sedan spruta in bedövningen. Jag drar med lättnad ur nålen och lägger en kompress över stickstället. Jag tackar de två syrrorna för tålamodet och de svarar med ett bra jobbat! Min handledare slår en sterilklädd highfive över bänken och gratulerar. Jag är nästan förvånad över att det gick, pustar ut av lättnad kan inte låtabli att dra lite på läpparna. Ibland, i mitten av monsturöst långa dagar, jourer, otaliga timmar i opsalen eller på akuten får man passa på att glädjas av en liten seger. En lyckad intubering, en spinaltappning. Alla dessa skräckinjagande ingrepp som långsamt förlorar lite av sin dramatiska skräck när fingrarna en gång känt känslan. De ska alltid hanteras med stor respekt, men jag är glad att jag fått känna hur det känns. Att jag inte står på akuten i en liten stad och ska göra min första LP på en misstänkt meningit. Alla saker vi lär oss måste vi någongång göra för första gången. Att jag skulle vara bättre rustad som AT läkare än som student på termin 8 är mer än osant. Att få lära sig under ytterst kontrollerade former, med minutiös handledning är det bästa för oss och det säkraste för patienterna. Både de nuvarande och de kommande i framtiden.

Att vara sjuk

Jag har, det gör ont i mig bara att skriva det, mycket sjukdom omkring mig just nu. Hos mina allra närmaste. Hur vi hanterar att vi blir sjuka, och hur vi reagerar när vi bara handfallna kan stå bredvid är olika. Vill man veta allt om sin sjukdom? Alla sina prognoser, vilka ingrepp som sker och exakt hur? Jag trodde kanske det, men jag inser att, kanske är det inte alltid så. Kanske är det viktigaste att få fokusera på annat, på livet. Än att ge sjukdomen för mycket plats. För min del, som står bredvid, tar oron mycket plats. Ibland fyller den mig helt till bristningsgränsen och jag blir nästan handlingsförlamad, rädd för att släppa oron. På något vis rädd att om jag släpper den står jag handfallen om något händer, oförberedd. Som att jag skulle kunna förändra något i situationen bara genom att klamra mig fast vid min oro. Det är klart att det är tungt. Det är tungt att se sina nära vara sjuka, det gör ont. Men, häromdagen insåg jag något, något jag kanske tänkt men som inte varit riktigt klart. Han säger det närmast i förbifarten. "Ju mer tid jag spenderar på att tänka på sjukdom, prata om den. Ju mer tid får den ta av mig, mitt liv. Därför gör jag det inte." Det är så självklart. Det är klart, det är skillnad på att stoppa huvudet i sanden och förneka insikt. Men detta är inte det. Detta är bara ett konstaterande, ett accepterande av ett faktum vi själva inte kan påverka. Och kanske är det detsamma med min oro - ju mer tid jag spenderar med att oroa mig, vara livrädd, tänka på en oviss framtid - ju mer liv får sjukdomen ta, även av mig och av mitt liv. Och kanske, som en konsekvens, även tära på min relation till andra. Tanken stärker mig när oron hugger tag i mig, att med lite jävlarannamma kunna säga för mig själv att den där sjukdomen, den ska inte få äta mer liv eller tid av varken mig eller någon annan än det är absolut nödvändigt. Allt jag kan försöka göra, däremellan, är att leva. Prioritera det som är viktigt och kunna njuta av det.

Det här med att leva

Min vän spärrar förskräckt upp ögonen när jag säger att jag inte tror på något mer efter döden, att allt vi är är en massa kemiska reaktioner och när det är över så är det över. Upprört frågar han mig hur jag kan vara så osentimental, att tanken är skräckinjagande. Och visst är den det, jag minns när jag själv tänkte den första gången. Hur den nästan högg mig i magen, den där insikten. Den har med tiden ersatts av ett lugn och en trygghet. Allt vi har är här och nu, tiden vi lever är en ynnest, här för att nyttjas och njutas av, till fullo. Att allt har sin ände, sitt slut, sin era, är något som gör ont men som vi inte kan förändra utan får lära oss leva med och acceptera. Det är klart att det gör ont i mig, det ska göra ont i oss ibland, det är en del i att vara människa och leva. "Du är en sådan typisk.. medicinare!" utbrister min vän. "Se allt sådär, i molekyler." Jag skrattar och svarar honom att, ja visst gör jag det. Men det är inte det som gör oss till människor. Ju mer medicin jag läser, ju viktigare blir humanioran för mig. Den speglar mänskligheten och livet. Vi lever ju inte för att ta hand om våra kalknivåer, se till att vårt blodtryck alltid är perfekt och att vi äter alla alla våra vitaminer. Vår kropp är ett redskap för att kunna göra allt det andra, njuta, umgås, skriva, känna, leva. För min del betyder det att ge plats för allt det som inspirerar mig i livet, människor, litteratur, teater, resor, film. Allt.

Det där med bord.

Kirurgen ger det till ortopeden.
Ortopeden till medicinen. För det är där allt hamnar när man inte riktigt vet.
Medicinedoktorn är förfärad över att patienten varit många timmar på akuten utan PROVER! Prover.. Kirurgen ser förbryllad ut, det är ju sådant man tar för att undersöka levern. Max. Ortopeden ser än mer förbryllad ut, det är ju något man tar för inför operation. För att se om man kan göra den. Ett eller noll liksom.
14 timmar senare är patienten ännu kvar på akuten. Det som kanske hade en psykisk komponent i början har säkerligen förvärrats emedan patienten väntat ensam i sitt rum. Kanske slutar det med ytterliggare en remiss till psyk. För till det bordet är det ju en remiss tillochmed. Till en annan byggnad.
Det finns sannerligen förbättringspotential i akutsjukvården, på många områden.

Life by night

Kanske är ni nyfikna, kära bloggläsare, på vad som sker på akuten är om natten?

- Åttitalister som kommer in för att de blivit rivna av katten, kräkts en gång eller har feber.
- Personalintriger. Waow. Tårar, skitsnack och kaffekoppar.
- Det professionella. När det gäller det så gäller det. Alla kan sitt till 110%. Det går fort. Sorlet tystnar och alla arbetar fokuserat.
- De gamla. Som kommer från boende när döden är nära. Kanske för att vi inte vågar släppa.
- Det som skär i hjärtat, de unga, olyckorna, brännskadorna, damen som legat ute hela natten och inte blivit funnen på mången timme.
- Hjärtinfarkten, tian, stroken.
- De många, många intoxerna. I alla åldrar.
- De unga, med den tomma blicken och armarna fulla av skärsår.
- 90-talisterna med mer än 2 promille som ligger och ylar ett par timmar innan de somnar och blir RLS 7.
- Etylikerna som trillat och sys ihop. Eller staplas för den delen.
- Panikångesten som får stesolid och åker till psykakut.
- De otaliga benbrotten, brutna armarna och axlarna som farit ur led.
- Godispåsar, trötta jourer och långa listor på patienter som väntat för länge.
- Kattbett. Otaliga. Speciellt en natt. Fullmåne?
- Buksmärtorna som får en cocktail och går hem.

Det är lättare nu. Jag är inte riktigt lika vilse längre. För varje natt känner jag mig lite mer hemma ibland nålarna, blodet, valfria exrementer, ringer-acetat, katetrar och aktivt kol. Jag har lärt mig så fruktansvärt mycket på en liten månad, så mycket mer handgripligt än jag någonsin skulle kunna lära mig som kandis. Blivit tryggare med så mycket. Jag har genomgått skräcken att vara ensam med en patient som plötsligt blir riktigt sjuk, det hårda i att bli utskälld, genomlevt landstingsfrustrationen, sett hur hårt alla sliter, hur hårt underläkarna kan hamna i kläm, känt värmen när man gjort något bra, paniken när man tror att man gjort något fel, rädslan i att göra saker första gången. Jobbat med fantastiska uskor och syrror som har lärt mig så mycket mer än att koppla ringer. Framförallt har jag träffat otaliga, otaliga patienter, som varit oroliga, arga, glada, tacksamma - och jag har insett att man aldrig är ensam.

Ett råd på vägen

Det här med att bli bra på att arbeta inom vården, med människor.
"Läs mycket böcker, se mycket film, lyssna på mycket musik."

Sant, så sant.