Det här med att leva

Min vän spärrar förskräckt upp ögonen när jag säger att jag inte tror på något mer efter döden, att allt vi är är en massa kemiska reaktioner och när det är över så är det över. Upprört frågar han mig hur jag kan vara så osentimental, att tanken är skräckinjagande. Och visst är den det, jag minns när jag själv tänkte den första gången. Hur den nästan högg mig i magen, den där insikten. Den har med tiden ersatts av ett lugn och en trygghet. Allt vi har är här och nu, tiden vi lever är en ynnest, här för att nyttjas och njutas av, till fullo. Att allt har sin ände, sitt slut, sin era, är något som gör ont men som vi inte kan förändra utan får lära oss leva med och acceptera. Det är klart att det gör ont i mig, det ska göra ont i oss ibland, det är en del i att vara människa och leva. "Du är en sådan typisk.. medicinare!" utbrister min vän. "Se allt sådär, i molekyler." Jag skrattar och svarar honom att, ja visst gör jag det. Men det är inte det som gör oss till människor. Ju mer medicin jag läser, ju viktigare blir humanioran för mig. Den speglar mänskligheten och livet. Vi lever ju inte för att ta hand om våra kalknivåer, se till att vårt blodtryck alltid är perfekt och att vi äter alla alla våra vitaminer. Vår kropp är ett redskap för att kunna göra allt det andra, njuta, umgås, skriva, känna, leva. För min del betyder det att ge plats för allt det som inspirerar mig i livet, människor, litteratur, teater, resor, film. Allt.