Jag upptäckte just, till min stora förvåning att min mycket lilla anspråkslösa blogg fanns med på den här sidan, där Lunds Universitet listar både forskar och lärarbloggar, men även några studentbloggar. Jätteroligt! Eftersom det varit låg frekvens på inlägg här hade jag inte heller kollat statistiken över bloggen på länge upptäckte jag nu till min stora förvåning att det tillkommit väldans många nya läsare, då kan man inte låta bli att bli glad och än mer förvånad att ni faktiskt stannar en stund för att läsa lite pladder om allt från termosar till märkliga saker som rör sig i mitt huvud. Så ett stort ödmjukt tack för det! Jag hoppas att ni trivs och att ni lämnar lite avtryck om det är något ni funderar på. =)
Kramar!
torsdag 18 februari 2010
tisdag 15 december 2009
Otillräckligheten
Det är för mycket nu, faktiskt. Det värsta är nog inte sömnbristen, den fulla mailinboxen, den låga borde-göra-snarast listan eller insikten om att tentan kryper sig närmare för var dag. Det värsta är känslan av otillräcklighet, att inte vara tillräckligt bra, att inte läsa tillräckligt, försumma sina vänner, vara en dålig dotter, en dålig vän, dålig flickvän. Det känns som jag sträcker mig och sträcker mig, och trots det är jag bara otillräcklig. Just den känslan är nog nära förenad med medicinen, man är alltid otillräcklig. Man kan aldrig kunna allt. Kanske är insikten om detta och en ödmjukhet inför det den viktigaste lärdomen. Det till trots, jag vill känna att jag presterar bra. Så att jag kan känna mig tillfreds med mig själv. Just nu gör jag bara det absolut mest nödvändiga och det trivs jag inte riktigt med.
Vår charmiga helterminstenta ligger den 15 Januari, vilket är positivt i bemärkelsen att man får lite mer tid på sig att förbereda under julen, det negativa är just det. Det tar enormt med energi att förbereda sig inför en helterminstenta vilket resulterar i att man blir världens sämsta julsällskap och mest odrägliga familjemedlem.
Hur jag ska lösa situationen vet jag faktiskt inte. Jag tror att det blir säng, sömn och imorgon kan saker plötsligen te sig annorlunda och lite lättare.
Vår charmiga helterminstenta ligger den 15 Januari, vilket är positivt i bemärkelsen att man får lite mer tid på sig att förbereda under julen, det negativa är just det. Det tar enormt med energi att förbereda sig inför en helterminstenta vilket resulterar i att man blir världens sämsta julsällskap och mest odrägliga familjemedlem.
Hur jag ska lösa situationen vet jag faktiskt inte. Jag tror att det blir säng, sömn och imorgon kan saker plötsligen te sig annorlunda och lite lättare.
torsdag 3 december 2009
Det händer mycket och uppdateras för sällan
Hösten har rasat på i en helt obarmhärtig takt, jag har hunnit med ett otal föreläsningar, patientsamtal på onkologen, teaterspelande, den första obduktionen och tentapaniken börjar nu bygga sig upp ifrån magtrakterna.
Obduktionen är verkligen något, nästan obeskrivbart. Överallt annars i samhället hade tanken på att skära upp en avliden människa varit enbart morbid och absurd. Här blir den på något vis, genom alla kliniska ritualer legitimerad. De flesta patologer jag träffat på såhär långt har varit lite buffliga, gjort det här länge. Och läste definitivt sin utbildning innan det blev på modet att allt skulle reflekteras över. Obduktionsteknikerna dock, helt fantastiska! Lugna, respektfulla, visar tålmodligt studenter bleka som lakan. Jag klarade mig trots allt ganska bra. På något sätt är det ändå, döden är en obarmhärtig men allt så verklig del av livet. I vår värld idag hamnar den så långt borta, förpassad till äldreomsorgen eller en pallitativ avdelning någonstans. Men, den är ju ack så verklig. Ständigt närvarande. Ger en en tankeställare om hur förgängligt livet faktiskt är.
Obduktionen är verkligen något, nästan obeskrivbart. Överallt annars i samhället hade tanken på att skära upp en avliden människa varit enbart morbid och absurd. Här blir den på något vis, genom alla kliniska ritualer legitimerad. De flesta patologer jag träffat på såhär långt har varit lite buffliga, gjort det här länge. Och läste definitivt sin utbildning innan det blev på modet att allt skulle reflekteras över. Obduktionsteknikerna dock, helt fantastiska! Lugna, respektfulla, visar tålmodligt studenter bleka som lakan. Jag klarade mig trots allt ganska bra. På något sätt är det ändå, döden är en obarmhärtig men allt så verklig del av livet. I vår värld idag hamnar den så långt borta, förpassad till äldreomsorgen eller en pallitativ avdelning någonstans. Men, den är ju ack så verklig. Ständigt närvarande. Ger en en tankeställare om hur förgängligt livet faktiskt är.
onsdag 21 oktober 2009
Förstummad
Blir jag när jag snubblar över denna artikel på dn.se
http://www.dn.se/nyheter/sverige/tanker-du-vaccinera-dig-mot-svininfluensan-1.978032
Tyder på en okunskap av sällan skådat slag i en viktig, stor aktuell fråga. Mediabilden av hela influensapandemin är mist sagt luddig. För mig som har turen att läsa mikrobiologi den här terminen inser man delar av dillemmat, det finns inga absoluta sanningar, som alltid inom medicinen. Dock är, i min erfarenhet de flesta jag talat med, medvetna om att det största incitamentet för en personlig vaccinering att minska smittospridningen och därigenom också skydda utsatta grupper. Att visa på sådan humanitet hade väl varit det självklara svaret för en politiker. Dessutom är det beklagligt då människor följs av osäkerhet inför vaccinationen och mediabilden är luddig. Svar som dessa får större konsekvens och ger en ökad misstro, det minsta man torde kunna begära av en statlig representant är ett bildat svar baserat på de medicinska rekomendationer och den samlade kunskap som finns i ämnet. Det finns ju en anledning att mångmiljardbelopp satsas på en sådan här insats och det är facinerande att de själva inte verkar veta om varför detta görs.
http://www.dn.se/nyheter/sverige/tanker-du-vaccinera-dig-mot-svininfluensan-1.978032
Tyder på en okunskap av sällan skådat slag i en viktig, stor aktuell fråga. Mediabilden av hela influensapandemin är mist sagt luddig. För mig som har turen att läsa mikrobiologi den här terminen inser man delar av dillemmat, det finns inga absoluta sanningar, som alltid inom medicinen. Dock är, i min erfarenhet de flesta jag talat med, medvetna om att det största incitamentet för en personlig vaccinering att minska smittospridningen och därigenom också skydda utsatta grupper. Att visa på sådan humanitet hade väl varit det självklara svaret för en politiker. Dessutom är det beklagligt då människor följs av osäkerhet inför vaccinationen och mediabilden är luddig. Svar som dessa får större konsekvens och ger en ökad misstro, det minsta man torde kunna begära av en statlig representant är ett bildat svar baserat på de medicinska rekomendationer och den samlade kunskap som finns i ämnet. Det finns ju en anledning att mångmiljardbelopp satsas på en sådan här insats och det är facinerande att de själva inte verkar veta om varför detta görs.
fredag 9 oktober 2009
Om synen på människan
Jag inser med viss förskräckelse att min syn på människan förändras.
Under termin 1 var jag med på BVC och träffade barn på 6 månaderskontroll. Det första jag såg var just det, barnet. Den nyfikna blicken och de stora bruna ögonen. För några dagar sedan träffar jag en baby som är letargisk, slö. Det första jag ser är maskineriet, börjar omedelbart tänka vad som falerat, gått fel. Det skrämmer mig lite, i efterhand. Att jag såg maskineriet först, omedelbart. Inte barnet. Jag tror det är lätt hänt, patienten blir vid första anblick en sjukdom, något att kategorisera och ett problem att lösa. I andra hand kommer människan. Låter det kallt och skräckinjagande? Båda sidorna finns där, men en medvetenhet om att de gör det är nog bra. Jag inser att jag behöver den andra synen likväl, se maskineriet. Utan det kan jag inte hitta felet, utföra det medicinska. Men jag inser nu att det är skrämmande lätt att göra människan till sin sjukdom och man kommer nog behöva ställa om mellan de olika synsätten, inte låta det ena utesluta det andra. Människan är i första hand människa, en helhet. Summan av sina erfarenheter, sitt liv och omständigheter. Sjukdomen är det sekundära, det är ändå människan som bestämmer hur mycket utrymme sjukdomen får ta och som måste hantera den.
Under termin 1 var jag med på BVC och träffade barn på 6 månaderskontroll. Det första jag såg var just det, barnet. Den nyfikna blicken och de stora bruna ögonen. För några dagar sedan träffar jag en baby som är letargisk, slö. Det första jag ser är maskineriet, börjar omedelbart tänka vad som falerat, gått fel. Det skrämmer mig lite, i efterhand. Att jag såg maskineriet först, omedelbart. Inte barnet. Jag tror det är lätt hänt, patienten blir vid första anblick en sjukdom, något att kategorisera och ett problem att lösa. I andra hand kommer människan. Låter det kallt och skräckinjagande? Båda sidorna finns där, men en medvetenhet om att de gör det är nog bra. Jag inser att jag behöver den andra synen likväl, se maskineriet. Utan det kan jag inte hitta felet, utföra det medicinska. Men jag inser nu att det är skrämmande lätt att göra människan till sin sjukdom och man kommer nog behöva ställa om mellan de olika synsätten, inte låta det ena utesluta det andra. Människan är i första hand människa, en helhet. Summan av sina erfarenheter, sitt liv och omständigheter. Sjukdomen är det sekundära, det är ändå människan som bestämmer hur mycket utrymme sjukdomen får ta och som måste hantera den.
torsdag 24 september 2009
En lång dag
Primärvård. Spännande, brett, får alla delar av människan. Nackdel? Får alla delar av människan, dvs, reda ut det sammelsurium av remisser och mediciner som kaoset vårdapparaten ibland skapar. Med människan i mitten. Kunna så fantastiskt mycket om allt.
Helt slut är jag efter en dag av mängder med väldigt varierande patienter, duktiga men stressade handledare. Underbara sköterskor som gärna visar mig när jag kommer och frågar.
Men dagen är lång, med huvudet på kudden surrar de förbi. Ansiktena.
Man är fortfarande som en valp, en extrasvans som inte kan göra någon egentlig nytta. En fantastisk handledare som till min stora förvåning (och förtvivlan?) lyssnar på mig och bestämmer sig för att skicka iväg lever/njurprover på en patient för att jag undrade försiktigt om det var en bra idé. Jag blir imponerad av ödmjukheten, skräckslagen av högarna av remisser. Handsprit, blåsljud, öppen fråga, prover, handsprit, hastigt vidare. Hypertoniutredning, misstänkt tox, depressioner, ångestsyndrom, äldre par som verkar varit tillsammans för evigt, inte tillräckligt pigga för att vara hemma längre. Vill bo tillsammans. Jag hoppas verkligen verkligen att de får det. Allt annat vore omänskligt. Brottsligt rent ut. Hastigt vidare, näsblod, öron, yrsel. Livshistorier.
Där står jag i mitten, efter 5 minuter med en okänd människa vet jag kanske mer än många i hennes närhet om vad som rör sig i hennes tankar. Röran, stressen, förvirringen. Dagens lärdom? Det bästa sättet är att stänga dörren och vara tyst. Då kommer det fram, historierna som burits hit, tänkts ut på vägen. Jag har lyxen att ta det lugnt, som student. Ska försöka utnyttja det i framtiden, ha lyxen att kunna lyssna när tiden tryter runtomkring.
Helt slut är jag efter en dag av mängder med väldigt varierande patienter, duktiga men stressade handledare. Underbara sköterskor som gärna visar mig när jag kommer och frågar.
Men dagen är lång, med huvudet på kudden surrar de förbi. Ansiktena.
Man är fortfarande som en valp, en extrasvans som inte kan göra någon egentlig nytta. En fantastisk handledare som till min stora förvåning (och förtvivlan?) lyssnar på mig och bestämmer sig för att skicka iväg lever/njurprover på en patient för att jag undrade försiktigt om det var en bra idé. Jag blir imponerad av ödmjukheten, skräckslagen av högarna av remisser. Handsprit, blåsljud, öppen fråga, prover, handsprit, hastigt vidare. Hypertoniutredning, misstänkt tox, depressioner, ångestsyndrom, äldre par som verkar varit tillsammans för evigt, inte tillräckligt pigga för att vara hemma längre. Vill bo tillsammans. Jag hoppas verkligen verkligen att de får det. Allt annat vore omänskligt. Brottsligt rent ut. Hastigt vidare, näsblod, öron, yrsel. Livshistorier.
Där står jag i mitten, efter 5 minuter med en okänd människa vet jag kanske mer än många i hennes närhet om vad som rör sig i hennes tankar. Röran, stressen, förvirringen. Dagens lärdom? Det bästa sättet är att stänga dörren och vara tyst. Då kommer det fram, historierna som burits hit, tänkts ut på vägen. Jag har lyxen att ta det lugnt, som student. Ska försöka utnyttja det i framtiden, ha lyxen att kunna lyssna när tiden tryter runtomkring.
torsdag 17 september 2009
Idag ska jag bli infektionsläkare!
Idag är det faktiskt så, efter en eftermiddag på infektionskliniken känner jag mig smått sålld. Faktiskt. Plötsligt är det ju det där igen, just det. Det är ju det här jag ska göra sen. Och för första gången känns det inte fullt lika skräckinjagande, rocken känns inte riktigt lika mycket som något man hittat i utklädningslådan på dagis. En härlig påminnelse om vad som är viktigt.
Fort går det påvägen hem i solskenet med ett leende på läpparna. Det som händer med bra handledare, härliga kursare... Rätt plats och rätt tid. Det kommer finnas dagar som inte känns såhär, det kommer finnas tunga skräckinjagande perioder. Men idag njuter jag av det, helt fullt ut. Idag ska jag minsan bli infektionsläkare!
Fort går det påvägen hem i solskenet med ett leende på läpparna. Det som händer med bra handledare, härliga kursare... Rätt plats och rätt tid. Det kommer finnas dagar som inte känns såhär, det kommer finnas tunga skräckinjagande perioder. Men idag njuter jag av det, helt fullt ut. Idag ska jag minsan bli infektionsläkare!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)