fredag 23 april 2010

På praktik i verkligheten

Hennes händer darrar så att hon knappt kan ta emot muggen jag håller fram åt henne. Jag sätter mig ner bredvid henne och behöver inte säga något. Orden kommer flygande mellan de hastiga andetagen, den traumatiska upplevelsen kommer ut bit för bit, hon sväljer hårt och dricker av saften. Jag lägger en hand på hennes arm och säger att hon har gjort det bra, allt hon har kunnat. Och nu är hennes anhörig här, bakom skynket, omgiven av människor. Hon ställer samma fråga om och om igen, jag ger henne samma svar. Andningen är bra, allt är bra just nu. Hon sjunker ihop i stolen och säger tack, tack. Utanför anhörigrummet rusar de förbi, patienter, sjukhuspersonal, bårar, sängar. Instinktivt kramar jag hennes arm, ber henne vila en stund, och säga till om det är något hon behöver. Hon ser mer utmattad än skärrad ut nu, men händerna darrar allt jämt.

Den äldre damen rör sig oroligt i sängen och tittar på mig med förtvivlad blick, koftan snurrar sig runt armarna. Hon har ont. Vill ha vatten, är så törstig. Jag ser hennes dotter i anhörigrummet, sittandes på ytterkanten av stolen, spikrak i ryggen och ser in till sin mor. Oron i blicken går inte att ta miste på. Precis så hade jag sett ut om det varit min mor. Jag önskar jag kunde göra något mer för henne. Sitta hos henne en stund, svara på hennes frågor. Få höra vad det är hon oroar sig över. Damen sätter sig upp och hostar. Jag hämtar vatten, kramar hennes axel och står still en stund. Hon ser lite lugnare ut och lägger sig.

Han skrattar rossligt så att hängslena hoppar. Vi hjälps åt med skjortan. Huden är varm och ögonen glansiga och pliriga. Jag hinner inte tänka så mycket då, i efterhand undrar jag vem han var. Vad han jobbat med, hade han några barn, barnbarn?

Medicinlarm 1, en minut. Rösten i högtalarna är lugn och monoton.

Rummet fylls hastigt, vita bussaronger och gymnastikskor. Jag håller mig innanför den skarpa markeringen i golvet. Studenthörnet. Ambulanspersonalen lämnar anamnes samtidigt som patienten flyttas över till sängen. Allt går undan, blodtryck, reflexer, neurologkonsult, anestesi, dubbla infarter, vidare till röntgen. Kvar på golvet ligger de blodiga kompresserna och kvar i hörnet står kandidaten. Plötsligt känner jag hur ont jag har i fötterna och inser att jag inte suttit ner på många timmar. Jag måste ha träffat ett 40-tal patienter sedan jag klev in genom dörren. Det är fruktansvärt egentligen, människor är sjuka. Ibland riktigt sjuka. Obarmhärtigt och blint är det. Och trots det står jag där och facineras. Det är som livet och verkligheten, rakt upp i ansiktet. Sjukdom, lidande, orättvisor, död. Allt det som finns där men som vi kanske glömmer när vi inte ser det. Och jag bara älskar det, jag förstår inte ens varför. Jag bara stormtrivs. Att kunna finnas där, göra något. Att träffa alla dessa människor, deras livsöden på den obarmhärtiga plats som är akuten är helt facinerande och jag känner mig förunnad och ödmjukt tacksam, att de låter mig ta del av deras historier, rädslor och hopp. På något vis de så nära och essentiella delarna i livet.

Jag cyklar hem i kvällssolen. Passerar människor hand i hand, får en skål till hälsning av a-lagaren på hörnet. Jag tillåter mig att vara upprymd, att stråla lite. På något vis är man alltid försiktig med det, alltid lite på sin vakt, väl medveten om att det kommer tunga stunder och situationer. Men just då strålar jag, och skålar tillbaka.

3 kommentarer:

Fredrik sa...

Faktorn av igenkännande är monumentalt hög, från de tuffa stunderna till den där turen på väg hem som ibland bara känns lite mer....levande.

Diarium sa...

Precis så är det! Färgerna är lite starkare, allt lite tydligare, rör sig lite långsammare. Häftigt är det. Går inte att komma ifrån.. =)

Jessica sa...

Åh ja, precis så, just så! Tack för att du klär känslan i ord!