Två våningar under vår föreläsningssal finns tre stora kylrum. Varje år förs ca 3000 döda igenom hissen ner från gatuplanet och in i något av de tre rummen. Inlindade i vita skynken ligger de där, i väntan på att bli förda genom kulverten bort till kapellet och ner i kistan. Förda till nästa väntrum. Kylrummet fyllt med kistor, tillhörigheter på några, lappar med namn och begravningsdatum.
Döden är en så nära del av livet, även om vi i vår del av världen sällan ser eller möter den. Inte före den kommer oss riktigt nära, i form av anhöriga eller vänner. Men varje dag stannar den svarta skåpbilen under taket och för med sig människor ner genom hissen. Och varje dag rusar vi förbi, men kaffemuggen i högsta hugg, upp till våningen ovanför.
En kursare till mig börjar bli orolig där vi står i det vita kylrummet fyllt av kistor, skiftar vikten mellan fötterna och håller hårt i väskan. Jag behöver inte säga något, vi går ut genom den tunga metalldörren, ner för trappan, genom kulverten fylld av bårar av rostfritt stål och kommer äntligen ut i vårsolen.
Hur vi reagerar när vi möter döden varierar. Även på dagsform. Ibland ser vi inte kistorna, ibland ser vi vänner eller föräldrar på bårarna runt om oss. Ibland kryper det obarmhärtiga faktum som är döden in under huden på oss och får händerna att skaka. I soljuset springer de förbi, de levande. Den vanliga världen. Vi går ett varv under träden och beblandar oss med dem igen. Först känns det nästan overkligt, som om vi inte riktigt fanns på riktigt. Ett djupt andetag och några raska steg så vi har skakat av oss döden igen. Men insikten finns där alltjämt, skörheten, obarmhärtigheten och lyxen att få leva. Himlen verkar blåare än när jag cyklade hit imorse, trädens konturer skarpare. Världen framstår som kristallklar, jag ser den nästan som om jag själv inte vore endel av den. Jag står brevid och ser dem rusa förbi, med kaffemuffar, mobiltelefoner, cyklar. Barn i för stora overaller. Jag ler och kastar mig ut ibland dem igen. De levande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar