En lättnad.

Ibland slås man av kristallklara insikter, jag gjorde det här om dagen. Ibland kämpar vi, fast vi kanske inte riktigt vet vad vi kämpar för. Jag har aldrig velat jobba inom WHO eller FN. Doktorera eller få en titel. Jag vill lära mig mer om världen genom att möta människor, så enkelt är det. Att ta del av människoödena, överallt i världen. Om möjligt kunna hjälpa den som har det svårt. Om möjligt sträva efter rättvisa, hålla de värderingar jag tror på i det lilla likväl som det stora. Jag har varit ambivalent en tid, på något vis har det känts som om jag borde kämpa. Jag borde göra mer, göra något extraarbete i global hälsa. På något sätt, konkret försöka jobba för alla dessa saker jag tror på. Frustrationen har varit stor, och valen har blivit överdramatiserade. Jag varit rädd att om jag lutar mig tillbaka och slappnar av så, förlorar jag det där som jag är. Den där drivkraften, den där förbaskade överdrivna tron i att jag ska kunna göra något. Att jag ska bli bekväm, luta mig tillbaka och finna mig i ett hus i förorten om 10 år, prata renoveringar och ST-lön. Att jag ska sluta vara den där kämpande människan med drömmar. Den skräcken har nästan paralyserat mig och jag har känt det som att jag måste kämpa, alltid. För att inte tappa henne. Kanske har den prestationsinriktade miljön som den akademiska världen är också satt sina spår. Som att jag måste kämpa dag och natt för att jag någonsin ska nå de där drömmarna.
Plötsligt inser jag något, så klart och tydligt. Det jag vill göra, och det jag är, det bär jag med mig alltid. Och det har alltid handlat om just det, att möta människor och människoöden. Oavsett om det är här, på akuten i storstan eller på landsbyggden i Nigeria. De grundläggande värderingarna, tron på rättvisan, lika värde att sträva efter att försöka göra gott bär vi med oss vad vi än gör. Det är DÄR jag vill vara, i den vanliga världen, ibland människorna och all vår olikhet. Att ta mig ut i världen och arbeta kommer jag göra, förhoppningsvis under helt opretantiösa promisser. Att hålla mitt intresse för omvärlden i liv är lika självklart som att andas. Jag behöver inte kämpa mig blå, jag behöver inte välja att ge upp allt annat för att kasta mig ut i världen, göra extraarbeten i global hälsa, försöka förstå allt. När jag väl möter något som går emot det jag tror på, när människor far illa och jag tror att jag kan göra något åt saken, då kan jag kämpa mig blå och det kommer jag alltid att göra. Jag vill inte vara inom WHO, jag vill inte bli någon fancy shmancy överläkare eller doktorera i global hälsa. Jag vill vara ute i den vanliga världen, ibland alla vanliga människor försöka se den som glöms, den som är svag. Kanske kan jag någongång när jag blir gammal och vis, skriva en bok. Jag har aldrig haft illusionen om att rädda världen. Men jag tror att det finns mycket bra saker att kämpa för och det tänker jag aldrig ge upp.
Man blir ofta ifrågasatt, lite klappad på huvudet. Smått nedlåtande. "Jaja, lilla gumman." Kanske är det därför jag alltid känner att jag måste kämpa. Att jag alltid måste försvara mig, visa att det går. Att jag fortfarande kämpar. Att alla de där människorna som klappar mig på huvudet har fel. Jag litar på att jag kommer fortsätta vara den jag är, i stort och smått. Och att genom de intressen och de värderingar jag har kommer jag hamna på de ställen i världen och i livet där jag vill vara. Jag slutar överdramatisera. Insikten låter kanske mer än banal, men för mig är den en otrolig lättnad. Jag är redan allt jag är, jag vet vad jag tycker och tror på. Och jag kommer att fortsätta hävda och leva genom de värderingarna resten av livet.

Min far och vildriset

Vi sitter på ett café i Sigtuna, jag och far. Vi kryssade oss fram med rullstolen mellan trähusen och turisterna längs gågatan tills vi hittade ett ställe utan trappor. Det slår mig alltid när vi är ute hur begränsad man blir, det vackra 16-tals caféet är uteslutet eftersom dörren är för smal. Jag äter isbitarna som är kvar efter läsken och ser ut på människorna. Far min berättar om livet på rehab-boeendet den här sommaren, människor och livsöden. Plötsligt fnyser han och säger att de bestämt att all mat ska vara ekologisk. Jag kontrar med att det är väl en trevlig idé. Min far ryter till och säger att han inte vill ha vildris, verkligen inte. Jag har kommit att inse exakt hur begränsad man blir i att leva som handikappad. Att inte själv kunna gå och handla, strosa runt, fundera över vad man vill äta till middag. Att alltid vara beroende av andra, alltid behöva planera allt i minsta detalj. Oftast tänker man inte på att far min faktiskt är sjuk. Han ser sig själv inte så, det finns aldrig en tillstymmelse av självömkan hos honom. Även om vi har haft våra duster är han den mest stoiska och karaktärsfyllda människa jag känner. Efter ett liv som utrikes frilansande journalist och lärare har han både varit med om och läst det ena och det andra. Ibland är det som att perspektivet är så mycket större för honom, att han inte låter sig begränsat av något sådant som att inte kunna gå. Det förvånar mig att han blir så upprörd över ekologiskt vildris. Vi sitter tysta en stund till, sedan börjar han berätta. Det är sällan man får min far att berätta om sina öden och äventyr. Plötsligt befinner vi oss i Indien på sjuttiotalet, det är missväxt och förhållandena för hundratusentals människor är miserabla. Internationell hjälp har skickats, och far min befinner sig ute på landsbyggden för att se hur den tagits omhand. Det är varmt och kvavt. Bilresan är lång. Hjälpen har fastnat i mellanhänder. Pappa tystnar en stund och tittar på mig och säger. "Ja, de åt gräs. Det gräs som nu fanns." Han tas varmt emot i byn, där han som gäst får den absolut sista maten som finns kvar hos familjen. En liten skål med vildris. "Det var första gången jag åt det." Tillägger han och tittar ut. Min far är en man med principer, ibland har det drivit mig till vansinne och ibland finner jag dem beundransvärda. Jag förstår hans avsky för vildris, men jag slås också av hur frustrerande det måste vara att inte själv kunna välja att inte äta det.
Vi har krockat ibland, min iskallt realistiska och ibland på gränsen till pessimistiska far och jag, den unga idealisten. Så är det sällan numera, han har upptäckt att jag inte är en rebellisk naiv idealist och jag har upptäckt att far min, bakom den buffliga ytan är mycket mer idealist än själv kanske skulle erkänna.
När vi går tillbaka skiner solen och jag lämnar honom i rummet med sjuksängen. Någon enstaka gång slås jag av tanken hur det varit om han inte varit sjuk, om han bara kommit inklivande med stora steg där på caféet. Men det är lönlöst att tänka så, vi accepterar situationer vi inte kan göra något åt. Om vi vill drömma oss bort och tro att saker hade varit bättre på att annat vis är det slöseri med tid. Ingen vet om de hade varit bättre eller sämre, det enda vi vet är vad vi har nu. Min far är bra på det.