Patienter

Det är väl att vi redan tidigt under vår utbildning får möta dem, patienterna. Det är en ovan roll att möta en människa i, när man kommer tassande, förvirrad i sin stora vita rock och en reflexhammare i handen. Vi träffade endel patienter förra terminen, men då mest som passiva åskådare. Halsfluss på vårdcentral * 8. Den här gången var det annorlunda, vi förväntades ställa frågor och öva undersökningstekniker. Patienten är välinformerad om denne ska träffa en stor drös fumliga och bortkomna studenter och handledaren som är med oss är fantastiskt bra. Vi sitter alla i rummet och väntar. (Som väl var utan de förstora rockarna denna gång, det är som falsk marknadsföring att släpa sig omkring i dem.) Patienten vi möter har en svår neurologisk skada, hon är inte mycket äldre än oss. Skadan har kommit plötsligt, ett helt liv förändrat på mindre än några timmar. Nu när vi träffar henne är det några månader sedan skadan och den långa rehabiliteringen har tagit sin början. Vi får ta del av hennes historia och några försiktiga frågor ställs. Målen med träningen är tillsynes förvillande vardagliga, att kunna komma hem, handla, tvätta sin tvätt. Hon ger intryck av att vara en person som varit aktiv i allt, den som fixar. Nu plötsligt lyder inte kroppen längre.
Testa reflexer? Vaddå reflexer? Var borde de vara stegrade, var sitter skadan? Kan vi förvänta oss clonus? Jag kan inte släppa tanken på personen som sitter där, vars liv är så förändrat. Vill inte släppa den heller. Jag struntar väl i var hennes skada ligger. Hon ser ut genom fönstret en kort stund. Det slår mig hur svårt det här yrket är, hur kallt livet kan vara och hur mycket saker alltid förändras. På något sätt måste man komma tillfreds med det, acceptera att det är så det är och bara själv försöka göra det man kan för att göra dessa människors liv lättare. En dag blir kanske en av mina delar i det att lokalisera CNS skador eller bara vara medmänniska. Livet fortsätter alltid, om än under andra omständigheter eller förutsättningar. Men fortsätter gör det alltjämt. Tanken känns betryggande.

Mänskliga rättigheter och en släng av insomnia

I dagsläget undervisas läkarstudenterna i Sverige inte i mänskliga rättigheter, det är dock beslutat att så ska göras, i sedvanlig akademisk tradition tar allt naturligtvis tid att införa. Ganska ordentligt lång tid. Under tiden har trevliga vänner till mig inom IFMSA (www.ifmsa.se) ordnat en föreläsning i MR som utfördes av två mastersstudenter i folkrätt. Fantastiskt duktiga var de! De hade förberätt minutsiöst och lyckades verkligen förmedla juridikens basala virrvarr till oss ovetande medicinstudenter, från grunden till vad de mänskliga rättigheterna innehåller och baseras på till den direkta tillämpningen inom sjukvården i Sverige - vård för papperslösa samt vård för asylsökande. Två timmar senare är jag betydligt mer insatt och har en enormt mycket bättre förståelse kring dessa så ofta citerade och refererande regler. Jag lovar att ge er en sammanställning om min nyförvärvda kunskap i framtida inlägg, jag ska inte försöka ge mig på det när kl är snart två på natten.

En helt annan notering, imorgon _måste_ jag plugga. I mängder. Behöver lära mig armen, axeln, handens anatomi och rörelsemönster på ca 4 timmar. Jag tror faktiskt inte att det går, men jag ska ge mig tusan på att det blir fyra så effektiva timmar som är humant möjligt. Om den planen ska gå i lås får vi hoppas att insomnian släpper sitt grepp snarast! Eftersom jag är en sådandär filur som verkligen upphör att fungera utan ordentliga doser sömn.