Det är väl att vi redan tidigt under vår utbildning får möta dem, patienterna. Det är en ovan roll att möta en människa i, när man kommer tassande, förvirrad i sin stora vita rock och en reflexhammare i handen. Vi träffade endel patienter förra terminen, men då mest som passiva åskådare. Halsfluss på vårdcentral * 8. Den här gången var det annorlunda, vi förväntades ställa frågor och öva undersökningstekniker. Patienten är välinformerad om denne ska träffa en stor drös fumliga och bortkomna studenter och handledaren som är med oss är fantastiskt bra. Vi sitter alla i rummet och väntar. (Som väl var utan de förstora rockarna denna gång, det är som falsk marknadsföring att släpa sig omkring i dem.) Patienten vi möter har en svår neurologisk skada, hon är inte mycket äldre än oss. Skadan har kommit plötsligt, ett helt liv förändrat på mindre än några timmar. Nu när vi träffar henne är det några månader sedan skadan och den långa rehabiliteringen har tagit sin början. Vi får ta del av hennes historia och några försiktiga frågor ställs. Målen med träningen är tillsynes förvillande vardagliga, att kunna komma hem, handla, tvätta sin tvätt. Hon ger intryck av att vara en person som varit aktiv i allt, den som fixar. Nu plötsligt lyder inte kroppen längre.
Testa reflexer? Vaddå reflexer? Var borde de vara stegrade, var sitter skadan? Kan vi förvänta oss clonus? Jag kan inte släppa tanken på personen som sitter där, vars liv är så förändrat. Vill inte släppa den heller. Jag struntar väl i var hennes skada ligger. Hon ser ut genom fönstret en kort stund. Det slår mig hur svårt det här yrket är, hur kallt livet kan vara och hur mycket saker alltid förändras. På något sätt måste man komma tillfreds med det, acceptera att det är så det är och bara själv försöka göra det man kan för att göra dessa människors liv lättare. En dag blir kanske en av mina delar i det att lokalisera CNS skador eller bara vara medmänniska. Livet fortsätter alltid, om än under andra omständigheter eller förutsättningar. Men fortsätter gör det alltjämt. Tanken känns betryggande.
2 kommentarer:
hej hej, ja jag är ju inte lika hemlig i min blogg heller, är lättare att "gissa" vem jag är :).
det blir lite mysko såhär när jag försöker fundera ut vem du kan vara(ehh, har ingen aning) ;)
bra tankar i bloggen!
ses!
såg det nu när jag läser i dina gamla inlägg...Lund alltså, mina hemtrakter faktiskt :)
Skicka en kommentar