Det pratas trots allt en hel del om det, på ett ganska ytligt plan, unga flickor som kräver maxprestationer av sig själva. Som mår dåligt när det inte räcker hela vägen, eller som mår dåligt trots att det i ytliga värden mätt räcker hela vägen men på kompromiss av allt annat. Fenomenet framställs ha sin grund i att unga tjejer styrs av yttre krav, krav andra ställer på dem runtomkring. Precis som om de (vi?) var någonslags offer för samhällets/föräldrarna/andra människors krav. Jag tror snarare det är en inställning om att vilja bli lycklig och för att bli lycklig ska man just lyckas. Vad det egentligen är att lyckas, det är en abstrakt bild vi fått uppmålad för oss utifrån, ofta uppmätt i just prestationer. För att lyckas ska man också lyckas med allt. Det innebär hela det stora paketet av höga betyg, alltid vara trevlig, social, ha 400 vänner på facebook, vara engagerad, omtyckt och respekterad. Vi blir den människan vi tror att vi måste vara för att lyckas. Känslorna bakom stängs av, de spelar ju ändå ingen roll eftersom du är dina prestationer. Om det är det enda som räknas. Så hur definerar vi, du själv, vad det är att lyckas? Om vi hårdrar det hela en aning så finns vi en förvillande kort tid. Och vad är det som är viktigt då? Om 40 år, vad kommer du se tillbaka till? Är det att göra något för världen? Ha satt ett spår? Eller att ha levt, skrattat, gråtit? Hjälpt någon? Stått någon nära? Hade du något du ville, som du inte gjorde? Eller, ville du ingenting? Levde du för att bevisa något för någon annan? Eller för att få ett tack?
Duktig flicka syndromet
Etiologi: Varierande, ibland idiopatisk, ibland heriditär i form av högt krävande föräldrar som målat upp en bild om att lycka är att prestera. Ibland en hård samhällsindoktinering där du inte är något om du inte presterat något.
Symptom: I början hårda prestationskrav, i form av höga betyg. En inställning om att vara ett misslyckande utan detta. Senare även ett behov av att bli omtyckt och respekterad av alla. Oförmåga att leva upp till detta leder till hård självkritik och en motreaktion att behöva prestera bättre. I slutfasen även utplåning av de egna känslorna och viljan.
Citat ur svensk dagspress, 2008. "Glöm inte tjejer! Du duger som du är." Duger?! Tror ni att duger räcker? Aldrig. Vem anser förresten att vem duger? Vem avgör om du är bättre eller sämre? Det du är, är det enda du har. Och det enda som faktiskt räknas.
Så vad är det då att vara lycklig? Ha! Den du. Jag tror, att när vi börjar gräva under ytan är det mer lika för oss människor än vi tror. I vår del av världen är självförverkligandet starkt, att prestera, följa sina drömmar. Det är nog en del av det, att vilja något, vad det än må vara. Jag brukar terrorisera mina vänner med följande fråga emellanåt; "Nämn fem saker som gör dig lycklig?" Ibland är det nästan en lättnad, att få känna efter. Och komma på det igen. Och ofta är svaren förvillande lika. Att få uppleva saker, gärna med andra. Att känna närhet till andra människor. Att få göra det vi vill. Om det är att bli läkare, jurister, spela gitarr må vara osagt. Mary Ellen Mark dyker upp i huvudet.
"We are more alike then we are unalike."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar