Detta är ett svårt inlägg att skriva. Faktiskt. Just nu är det tungt att läsa. Tungt att gå upp på morgonen och hitta rätt klinik för veckan. Tungt att träffa ny personal, nya rutiner. Tungt att inte förstå saker. Jag orkar inte riktigt läsa, listan blir längre och längre och jag känner inte riktigt att jag behärskar något alls. Vissa saker vet jag lite om, en gnutta här och där. Men jag har ingen koll. Jag vet inte om jag hör ett blåsljud eller ej. Jag litar definitivt inte på mig själv när det gäller att ta status. Hur känns egentligen en förstorad mjälte? Eller en ojämn tyroidea? Erfarenheten är så liten. Trots det måste man kliva in där och börja själv någonstans, presentera sig för patienten som student och fråga om det går bra att man undersöker först. Innan jag hämtar min handledare. Kunskaperna fladdrar runt i huvudet på mig, få saker kan jag säga med säkerhet. Det känns som om jag inte alls har någon kunskapsbas att stå på. Jag hade velat kunna mer från mina prekliniska år, kännt någonslags trygghet i kunskapen. Men det gör jag inte. Varje sak jag läser nu känns det som jag förstår till hälften. Trombos, DVT, waranbehandling, hämmar syntes k-vitaminberoende koagulationsfaktorer tar därför ca 2 dagar innan det börjar verka. Vilka är de k-vitaminberoende faktorerna nu igen? Det var det där med extrinsic och intrinsic och faktor tio och. Ja, så fortsätter det. Dag ut och dag in. Hur ska jag någonsin kunna behärska tillräckligt? Hur ska jag någonsin kunna axla det där ansvaret av att bli läkare? Det känns tungt, ovisst och jag är trött. De flesta verkar vifta bort det "Du har massor med tid på dig." "Ingen behärskar allt." "Du är aldrig ensam." Men faktum är, man behöver ha drifkraften att ta in ny kunskap hela tiden. Att läsa och förkovra sig. Grundutbildningen är den tid där man verkligen har tillfället att lära sig ifrån grunden och ha det med sig in i yrkeslivet. Just nu tar det emot så ofantligt, jag vet inte riktigt varför och jag vet inte vad jag ska göra för att förändra det. När den rosa Med. boken öppnas flyger tankarna lätt iväg. Helterminstentamen närmar sig med stormsteg och trots det orkar jag inte riktigt uppbringa den där paniken som behövs för att driva på mig och bli effektiv, jag är trött på tentapanik och jullov som försvinner upp i tentapluggsrök. Jag känner mig omgiven av sjukdom och jag vill helst bara blunda ett tag.
Faktum är att jag ju måste kunna det jag håller på med. Det måste jag faktiskt.
"Hur behandlar ni en ketoacidos på akuten?"
"Vätska, ev K-tillägg, täta kontroller av elstatus och P-glukos.."
Vänta nu. Är det jag som ska göra det där? Det kan inte stämma. Det måste ju vara någon annan som ska göra det. Nej, just det. Det är du som läser läkarutbildningen, det är just precis detta som är ditt jobb. Sen, när du är klar.
Jag brukar ha ganska mycket jävlar annama i mig. Samtidigt som jag försöker stäva efter att vara ödmjuk. Detta är något helt annat. Jag känner mig oförberedd. Jag har klarat alla mina tentor. Jag borde, enligt utbildningens stora auktoritära gränser för vad man ska kunna vara förberedd, tillräckligt duglig. Känner mig knappast så. Förvirrad, karaktärslös och bortkommen. Framförallt känns det som att jag inte kan tillräckligt för att ens få kalla mig kandidat. Den enda boten för det är väl att läsa mera. Känna att man får lite struktur i sina kunskaper, att man successivt kan börja lita till dem och till sig själv. Just nu känns det svårt. Jag vill helst krypa ner i en grop och hålla för öronen. Tanken slår mig att jag kanske helt enkelt inte duger till. Det är nog faktiskt så att jag tvivlar på mig själv. Känner hela tiden att jag borde kunna mer, göra mer. Att jag inte är tillräckligt. Jag får väl helt enkelt försöka hitta en nivå där jag kan vara nöjd med mig själv och det jag presterar, faktum är att jag är under den nu. Och det känns bara tungt och tröttsamt helt enkelt. Jag orkar inte riktigt prestera så som jag vill och det blir en klassisk dålig spiral av det. Så vad beror det på? Man kan säkert hitta på en hel del anledningar till det, mer eller mindre osanna. Att jag aldrig lyckas strukturera upp mitt läsande vidare bra (Gah, fortfarande, efter tre år.), att jag just nu är omgiven av så mycket sjukdom även på andra plan än i skolan att jag inte riktigt orkar. Jag orkar inte med mer sjukdom, de medicinska aspektera av sjukdom. Tänka på sjukdom. Jag vill bara se människor och livet just nu, inte det sjuka. Därför orkar jag inte riktigt alltid komma hem och läsa om DVTer, riskfaktorer för hjärtinfarkter.
Så påminner jag mig själv om att man alltid har ett val. Vill jag fortfarande bli läkare? Man kan alltid hoppa av, göra något annat. Just nu vet jag faktiskt inte. Jag vet inte vad jag vill. Det är ett tungt och hårt yrke att vara läkare. Tungt av ansvar. Det var ju också det som var anledningen att jag valde det. Att få vara nära verkligheten. Livet är inte alltid lätt, man får lära sig att leva med att det gör ont ibland. Men då vet man också att man lever. Men just nu är det för mycket sjukdom omkring mig. För mycket orättvisa, för mycket oro för människor som står mig så nära att det bara gör ont. Just nu vill jag blunda, och blunda tills det känns bättre igen. Just nu önskar jag att jag inte visste så mycket om riskfaktorer, om cancer, om prognoser och terapier. Jag önskar att jag kunde frysa tiden en stund. Så att jag hann med.
Visar inlägg med etikett Flum. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Flum. Visa alla inlägg
tisdag 7 december 2010
onsdag 30 juni 2010
In flight
Jag är trots allt inte så förtjust i att flyga, vilket är märkligt eftersom jag ändå gjort det endel. Det är nästan som om det går för fort. Att man inte riktigt hinner med, ställa om sig till där man hamnar. Idag haglar blixtarna haglar över flygfältet, regnet öser ner och minskar knappt märkbart temperaturen från den 32 graderna. Efter en lång väntan rusar vi iväg längs banan, regnet vinande utanför och upp i luften. Jag biter ihop och blundar. Vi lyfter i mörkret, med staden glänsande under oss. Planet darrar genom de kompakta molnen och plötsligt är vi ovanför dem. Synen är magisk, tunna moln driver som tunna stråk förbi månen och den stora stormen pågår under den, molnen lyses upp av blixtar om och om igen medan vi rör oss ovanför dem. Synen är dramatisk och storslagen. Det slår mig igen, plötsligt. Den där känslan av sällsamhet, hur magisk och vidunderlig världen faktiskt är.
måndag 15 mars 2010
Duktiga flickan syndromet - revisited

Det pratas trots allt en hel del om det, på ett ganska ytligt plan, unga flickor som kräver maxprestationer av sig själva. Som mår dåligt när det inte räcker hela vägen, eller som mår dåligt trots att det i ytliga värden mätt räcker hela vägen men på kompromiss av allt annat. Fenomenet framställs ha sin grund i att unga tjejer styrs av yttre krav, krav andra ställer på dem runtomkring. Precis som om de (vi?) var någonslags offer för samhällets/föräldrarna/andra människors krav. Jag tror snarare det är en inställning om att vilja bli lycklig och för att bli lycklig ska man just lyckas. Vad det egentligen är att lyckas, det är en abstrakt bild vi fått uppmålad för oss utifrån, ofta uppmätt i just prestationer. För att lyckas ska man också lyckas med allt. Det innebär hela det stora paketet av höga betyg, alltid vara trevlig, social, ha 400 vänner på facebook, vara engagerad, omtyckt och respekterad. Vi blir den människan vi tror att vi måste vara för att lyckas. Känslorna bakom stängs av, de spelar ju ändå ingen roll eftersom du är dina prestationer. Om det är det enda som räknas. Så hur definerar vi, du själv, vad det är att lyckas? Om vi hårdrar det hela en aning så finns vi en förvillande kort tid. Och vad är det som är viktigt då? Om 40 år, vad kommer du se tillbaka till? Är det att göra något för världen? Ha satt ett spår? Eller att ha levt, skrattat, gråtit? Hjälpt någon? Stått någon nära? Hade du något du ville, som du inte gjorde? Eller, ville du ingenting? Levde du för att bevisa något för någon annan? Eller för att få ett tack?
Duktig flicka syndromet
Etiologi: Varierande, ibland idiopatisk, ibland heriditär i form av högt krävande föräldrar som målat upp en bild om att lycka är att prestera. Ibland en hård samhällsindoktinering där du inte är något om du inte presterat något.
Symptom: I början hårda prestationskrav, i form av höga betyg. En inställning om att vara ett misslyckande utan detta. Senare även ett behov av att bli omtyckt och respekterad av alla. Oförmåga att leva upp till detta leder till hård självkritik och en motreaktion att behöva prestera bättre. I slutfasen även utplåning av de egna känslorna och viljan.
Citat ur svensk dagspress, 2008. "Glöm inte tjejer! Du duger som du är." Duger?! Tror ni att duger räcker? Aldrig. Vem anser förresten att vem duger? Vem avgör om du är bättre eller sämre? Det du är, är det enda du har. Och det enda som faktiskt räknas.
Så vad är det då att vara lycklig? Ha! Den du. Jag tror, att när vi börjar gräva under ytan är det mer lika för oss människor än vi tror. I vår del av världen är självförverkligandet starkt, att prestera, följa sina drömmar. Det är nog en del av det, att vilja något, vad det än må vara. Jag brukar terrorisera mina vänner med följande fråga emellanåt; "Nämn fem saker som gör dig lycklig?" Ibland är det nästan en lättnad, att få känna efter. Och komma på det igen. Och ofta är svaren förvillande lika. Att få uppleva saker, gärna med andra. Att känna närhet till andra människor. Att få göra det vi vill. Om det är att bli läkare, jurister, spela gitarr må vara osagt. Mary Ellen Mark dyker upp i huvudet.
"We are more alike then we are unalike."
fredag 12 mars 2010
Om att möta döden, det sista väntrummet.
Två våningar under vår föreläsningssal finns tre stora kylrum. Varje år förs ca 3000 döda igenom hissen ner från gatuplanet och in i något av de tre rummen. Inlindade i vita skynken ligger de där, i väntan på att bli förda genom kulverten bort till kapellet och ner i kistan. Förda till nästa väntrum. Kylrummet fyllt med kistor, tillhörigheter på några, lappar med namn och begravningsdatum.
Döden är en så nära del av livet, även om vi i vår del av världen sällan ser eller möter den. Inte före den kommer oss riktigt nära, i form av anhöriga eller vänner. Men varje dag stannar den svarta skåpbilen under taket och för med sig människor ner genom hissen. Och varje dag rusar vi förbi, men kaffemuggen i högsta hugg, upp till våningen ovanför.
En kursare till mig börjar bli orolig där vi står i det vita kylrummet fyllt av kistor, skiftar vikten mellan fötterna och håller hårt i väskan. Jag behöver inte säga något, vi går ut genom den tunga metalldörren, ner för trappan, genom kulverten fylld av bårar av rostfritt stål och kommer äntligen ut i vårsolen.
Hur vi reagerar när vi möter döden varierar. Även på dagsform. Ibland ser vi inte kistorna, ibland ser vi vänner eller föräldrar på bårarna runt om oss. Ibland kryper det obarmhärtiga faktum som är döden in under huden på oss och får händerna att skaka. I soljuset springer de förbi, de levande. Den vanliga världen. Vi går ett varv under träden och beblandar oss med dem igen. Först känns det nästan overkligt, som om vi inte riktigt fanns på riktigt. Ett djupt andetag och några raska steg så vi har skakat av oss döden igen. Men insikten finns där alltjämt, skörheten, obarmhärtigheten och lyxen att få leva. Himlen verkar blåare än när jag cyklade hit imorse, trädens konturer skarpare. Världen framstår som kristallklar, jag ser den nästan som om jag själv inte vore endel av den. Jag står brevid och ser dem rusa förbi, med kaffemuffar, mobiltelefoner, cyklar. Barn i för stora overaller. Jag ler och kastar mig ut ibland dem igen. De levande.
Döden är en så nära del av livet, även om vi i vår del av världen sällan ser eller möter den. Inte före den kommer oss riktigt nära, i form av anhöriga eller vänner. Men varje dag stannar den svarta skåpbilen under taket och för med sig människor ner genom hissen. Och varje dag rusar vi förbi, men kaffemuggen i högsta hugg, upp till våningen ovanför.
En kursare till mig börjar bli orolig där vi står i det vita kylrummet fyllt av kistor, skiftar vikten mellan fötterna och håller hårt i väskan. Jag behöver inte säga något, vi går ut genom den tunga metalldörren, ner för trappan, genom kulverten fylld av bårar av rostfritt stål och kommer äntligen ut i vårsolen.
Hur vi reagerar när vi möter döden varierar. Även på dagsform. Ibland ser vi inte kistorna, ibland ser vi vänner eller föräldrar på bårarna runt om oss. Ibland kryper det obarmhärtiga faktum som är döden in under huden på oss och får händerna att skaka. I soljuset springer de förbi, de levande. Den vanliga världen. Vi går ett varv under träden och beblandar oss med dem igen. Först känns det nästan overkligt, som om vi inte riktigt fanns på riktigt. Ett djupt andetag och några raska steg så vi har skakat av oss döden igen. Men insikten finns där alltjämt, skörheten, obarmhärtigheten och lyxen att få leva. Himlen verkar blåare än när jag cyklade hit imorse, trädens konturer skarpare. Världen framstår som kristallklar, jag ser den nästan som om jag själv inte vore endel av den. Jag står brevid och ser dem rusa förbi, med kaffemuffar, mobiltelefoner, cyklar. Barn i för stora overaller. Jag ler och kastar mig ut ibland dem igen. De levande.
fredag 9 oktober 2009
Om synen på människan
Jag inser med viss förskräckelse att min syn på människan förändras.
Under termin 1 var jag med på BVC och träffade barn på 6 månaderskontroll. Det första jag såg var just det, barnet. Den nyfikna blicken och de stora bruna ögonen. För några dagar sedan träffar jag en baby som är letargisk, slö. Det första jag ser är maskineriet, börjar omedelbart tänka vad som falerat, gått fel. Det skrämmer mig lite, i efterhand. Att jag såg maskineriet först, omedelbart. Inte barnet. Jag tror det är lätt hänt, patienten blir vid första anblick en sjukdom, något att kategorisera och ett problem att lösa. I andra hand kommer människan. Låter det kallt och skräckinjagande? Båda sidorna finns där, men en medvetenhet om att de gör det är nog bra. Jag inser att jag behöver den andra synen likväl, se maskineriet. Utan det kan jag inte hitta felet, utföra det medicinska. Men jag inser nu att det är skrämmande lätt att göra människan till sin sjukdom och man kommer nog behöva ställa om mellan de olika synsätten, inte låta det ena utesluta det andra. Människan är i första hand människa, en helhet. Summan av sina erfarenheter, sitt liv och omständigheter. Sjukdomen är det sekundära, det är ändå människan som bestämmer hur mycket utrymme sjukdomen får ta och som måste hantera den.
Under termin 1 var jag med på BVC och träffade barn på 6 månaderskontroll. Det första jag såg var just det, barnet. Den nyfikna blicken och de stora bruna ögonen. För några dagar sedan träffar jag en baby som är letargisk, slö. Det första jag ser är maskineriet, börjar omedelbart tänka vad som falerat, gått fel. Det skrämmer mig lite, i efterhand. Att jag såg maskineriet först, omedelbart. Inte barnet. Jag tror det är lätt hänt, patienten blir vid första anblick en sjukdom, något att kategorisera och ett problem att lösa. I andra hand kommer människan. Låter det kallt och skräckinjagande? Båda sidorna finns där, men en medvetenhet om att de gör det är nog bra. Jag inser att jag behöver den andra synen likväl, se maskineriet. Utan det kan jag inte hitta felet, utföra det medicinska. Men jag inser nu att det är skrämmande lätt att göra människan till sin sjukdom och man kommer nog behöva ställa om mellan de olika synsätten, inte låta det ena utesluta det andra. Människan är i första hand människa, en helhet. Summan av sina erfarenheter, sitt liv och omständigheter. Sjukdomen är det sekundära, det är ändå människan som bestämmer hur mycket utrymme sjukdomen får ta och som måste hantera den.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)