Jag inser med viss förskräckelse att min syn på människan förändras.
Under termin 1 var jag med på BVC och träffade barn på 6 månaderskontroll. Det första jag såg var just det, barnet. Den nyfikna blicken och de stora bruna ögonen. För några dagar sedan träffar jag en baby som är letargisk, slö. Det första jag ser är maskineriet, börjar omedelbart tänka vad som falerat, gått fel. Det skrämmer mig lite, i efterhand. Att jag såg maskineriet först, omedelbart. Inte barnet. Jag tror det är lätt hänt, patienten blir vid första anblick en sjukdom, något att kategorisera och ett problem att lösa. I andra hand kommer människan. Låter det kallt och skräckinjagande? Båda sidorna finns där, men en medvetenhet om att de gör det är nog bra. Jag inser att jag behöver den andra synen likväl, se maskineriet. Utan det kan jag inte hitta felet, utföra det medicinska. Men jag inser nu att det är skrämmande lätt att göra människan till sin sjukdom och man kommer nog behöva ställa om mellan de olika synsätten, inte låta det ena utesluta det andra. Människan är i första hand människa, en helhet. Summan av sina erfarenheter, sitt liv och omständigheter. Sjukdomen är det sekundära, det är ändå människan som bestämmer hur mycket utrymme sjukdomen får ta och som måste hantera den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar