Blicken jag får är smått desperat när jag säger att hon måste vänta längre, att jag just nu inte kan göra något åt att hon har ont. Det ringer igen på nästa klocka, de är upprörda, väntat i många timmar. Jag förstår det gör jag. Jag blir lika frustrerad.
Det ringer och ringer och ringer. Jag springer mellan patienterna, mest för att lugna och förklara för dem att de inte är bortglömda även om de varit på akuten i 8 timmar. Anhöriga står i dörröppningen och dess vakande blickar följer mig i allt jag gör, ringer röntgen, tar blodprover, pratar med sjuksköterskan. De följer mig när jag äntligen sätter mig ner för att dricka en halv kopp kaffe och kasta i mig en mealbar. Det känns hopplöst, riktigt hopplöst. Jag kan inte annat än beklaga, beklaga väntetid, beklaga att de inte får äta, att jag förstår deras oro. Låta dem ventilera av sig. Men det tar mycket energi att ta all den frustration som fullkomligen rinner ur några av patienterna. Jag fylls till bristningsgränsen och vet knappt hur jag ska hantera det. Mitt i denna röra vet jag inte heller riktigt hur alla rutiner är, jag måste hitta någon att fråga. På natten är vi få och patientflödet är ibland lika stort som under kvällen långt in på natten. Som undersköterska jobbar jag med en sjuksköterska och tillsammans bollar vi 9 rum samt upp till 6 väntrumsplatser. Oftast är det samtidigt ca 12 patienter där det kan vara allt - toalettbesök, urin och blododlingar, assistans vid stygn, såromläggningar, rektoskopering, ta kontroller, EKGn, lugna, förklara, prata med anhöriga, sätta kateter, ordna med transport till röntgen, boka röntgentider, sitta i kaoset av att försöka hitta en vårdplats i det helt överbelagda sjukhuset, rapportera över och ordna transport till avdelning. Varje gång ett rum töms fylls det genast upp av en patient som väntat en god stund. Jag är massivt trött. Trött för att frustrationen är stor, trött för att jag fortfarande inte kan och känner mig trygg med hur allt fungerar. När klockan blivit sju ser jag min halvätna mealbar och den fulla kaffekoppen på bordet och inser att jag knappt ätit något under det 10 timmar långa passet. Hem, för att sova. Vila huvudet, koppla bort.
Inte allt är såhär mörkt. Men idag var det tungt. Idag är jag trött.
torsdag 30 juni 2011
lördag 21 maj 2011
Jag med!
Det är en perfekt försommarkväll. Vid busshållpatsen i kvällssolen står de uppklädda och väntar. Några hand i hand. Den stora prickiga klänningen flyger i vinden och de bara benen vittnar om stundande sommarlov, kvällar med grillning, vänner, ett glas vitt. I alla åldrar står de där, p åväg ut från stan. Lite strålande, som att de dammat av sig vintern och plötsligt blivit rosiga om kinderna igen. Som att livet är lite lättsammare, sinnet lite ljusare. Det medelålders paret skämtar glatt med mig och jag undar vart de är på väg. Ut för att sitta i en trädgård någonstans? I den där samligen står jag. Med ryggsäcken på ryggen, matpåsen och kaffetermosen i hand. Egentligen höll jag inte ut tillräckligt länge på biblioteket idag, jag borde suttit till iaf 21 men tröttheten tog över, värkande axlar gjorde sitt och plötsligt gav jag upp mitt i epilepsikapitlet och gick ut i kvällssolen.
Flickan i den prickiga klänningen skrattar brevid mig och kramar om killen i solglasögon och shorts vid sin sida. De ser upprymda ut, förväntansfulla. Och jag.. Ja. JAG VILL OCKSÅ GÅ PÅ KALAS! HALLÅ! JAG MED! Jag vill sitta i en trädgård i goda vänners lag, dricka lite vin och njuta av kvällsbrisen. Men jag har spenderat dagen med att pressa in neurologiska åkommor i huvudet. Igår googlade jag så fruktansvärt mycket hemska, HEMSKA bilder på nekrotiserande faciiit och annat otäckt att jag faktiskt var tvungen att pausa och googla kattungar+funnycats+ihascheezburger i 20 minuter för att återställa mig. Sen.. När det blir sommar, och tentan är över. Då ska jag med hala fram min prickiga klänning och gå på kalas. Faktiskt.
Flickan i den prickiga klänningen skrattar brevid mig och kramar om killen i solglasögon och shorts vid sin sida. De ser upprymda ut, förväntansfulla. Och jag.. Ja. JAG VILL OCKSÅ GÅ PÅ KALAS! HALLÅ! JAG MED! Jag vill sitta i en trädgård i goda vänners lag, dricka lite vin och njuta av kvällsbrisen. Men jag har spenderat dagen med att pressa in neurologiska åkommor i huvudet. Igår googlade jag så fruktansvärt mycket hemska, HEMSKA bilder på nekrotiserande faciiit och annat otäckt att jag faktiskt var tvungen att pausa och googla kattungar+funnycats+ihascheezburger i 20 minuter för att återställa mig. Sen.. När det blir sommar, och tentan är över. Då ska jag med hala fram min prickiga klänning och gå på kalas. Faktiskt.
torsdag 19 maj 2011
Den bloggande sjukhusvärlden
Jag har tänkt mycket över det här med den bloggande sjukhusvärlden. Hur den blir hårt kritiserad. Vissa saker är tydliga och självklara, man ska som patient aldrig riskera att bli uthängd eller känna igen sig själv i en blogg på nätet. Men ibland uppfattar jag det som att det som mest tabu är när man blir personlig. Det är en stor skillnad på att ha en professionell roll och att tala om hur en medicin må vara bättre än den andra, behandlingsval vid AKS eller vad det än må vara och att delge det personliga, för självklart påverkas man av den miljö man befinner sig i, de patienter man träffar, den otillräcklighet eller frustration man själv kan känna. Över arbetssituation, patienter man inte når, eller glädjen i de möten som slutar lyckligt. För mig är det viktigt att försöka vara medveten om vad mina egna känslor är i de situationer jag möter, för de finns ju där. Det är jobbigt att ställa jobbiga frågor till en patient, det är lätt att man själv distanserar sig eller vänder sig bort just för att man själv känner obehaget i maggropen, när det är just då man måste vara som mest närvarande. I den situationen handlar det aldrig om mig, det handlar om patienten, det är ett gyllene rättesnöre att ha med sig. Men självklart känner man, upplever saker och förändras. Ibland lämnar jag sjukhuset full av vemod, med en stor klump i halsen. Ibland blir jag förvånad när jag möter den vanliga världen utanför påvägen hem, som att jag hade glömt den ett tag, tittar på människorna med barnslig lycka. De som är friska, lever sina liv. Bekymmerslöst. Ibland lämnar jag sjukhuset full av liv, upprymd och tillfreds.
Vi kan lära oss mycket av varandra, både att dela med oss av det medicinska, fallen vi möter och de personliga erfarenheter vi får bära med oss. Det skapar en transparens, kanske är det det som skrämmer ibland. Mellan sjukhusvärlden och resten av samhället. Det är bra.
Vi kan lära oss mycket av varandra, både att dela med oss av det medicinska, fallen vi möter och de personliga erfarenheter vi får bära med oss. Det skapar en transparens, kanske är det det som skrämmer ibland. Mellan sjukhusvärlden och resten av samhället. Det är bra.
Att alltid ta sig tid
Ibland är det svårt, när patienterna hopas på rad, alla är trötta av den långa väntan som är akutens kännetecken. Då är det lätt att börja rusa iväg och känna att allt måste gå snabbt snabbt. Men du kan inte göra mer än att ta hand om den patient du träffar just nu. Där måste man alltid ta sig tiden. Till att lyssna, tänka, kontrollera, förklara. Medicinen måste alltid utövas med försiktighet, ödmjukhet och lugn så att vi lyssnar ordentligt på hjärtat, på lungorna, på patientens historia. Ger oss själva en chans att tänka efter, ställa rätt frågor. Det låter självklart, men när 30 patienter står på rad, sjuksköterskan vill veta vad som ska göras, patienten är urled av väntan, just i de situationer är det både som viktigast och som svårast att ta sig tiden. Jag kommer behöva påminna mig själv om det, ofta.
söndag 15 maj 2011
Tvivel
Jag läser detta på dn. http://www.dn.se/nyheter/sverige/hard-kamp-for-en-sjuksang-i-sverige
Bilden är bekant, mer än bekant.
Jag sitter omgiven av högarna av böcker och kompendier och läser till tentan.
Jobbar mina dagar på akuten.
För första gången tvivlar jag, på riktigt. Klarar jag verkligen av det här? Kan man verkligen göra gott?
Jag vet inte. Det känns övermäktigt, med all kunskap och vad man ska göra sedan. Som att man blir en kugge i ett enormt maskineri, där saker hanteras på löpande band där humaniteten ibland försvunnit. Det låter som hårda tunga ord. Kanske är det bara en insikt om hur sjukvården faktiskt fungerar och dess begränsningar som jag just nu lär mig. Men jag vill inte att det ska vara så, känner mig som ett argt barn som just lär sig att inget varar för evigt, att hamstrar dör och att världen inte alltid är rättvis. Jag har alltid tänkt mig att man kan göra mycket i det där mötet med människor, lite oberoende av hur systemet runt om ser ut. Att man får försöka, så gott man kan, att inte bli påverkad av att förutsättningarna inte alltid är de bästa. Men, idag hopar sig faktiskt tvivlen. Och kanske är det gott. Man måste få tvivla också ibland.
Bilden är bekant, mer än bekant.
Jag sitter omgiven av högarna av böcker och kompendier och läser till tentan.
Jobbar mina dagar på akuten.
För första gången tvivlar jag, på riktigt. Klarar jag verkligen av det här? Kan man verkligen göra gott?
Jag vet inte. Det känns övermäktigt, med all kunskap och vad man ska göra sedan. Som att man blir en kugge i ett enormt maskineri, där saker hanteras på löpande band där humaniteten ibland försvunnit. Det låter som hårda tunga ord. Kanske är det bara en insikt om hur sjukvården faktiskt fungerar och dess begränsningar som jag just nu lär mig. Men jag vill inte att det ska vara så, känner mig som ett argt barn som just lär sig att inget varar för evigt, att hamstrar dör och att världen inte alltid är rättvis. Jag har alltid tänkt mig att man kan göra mycket i det där mötet med människor, lite oberoende av hur systemet runt om ser ut. Att man får försöka, så gott man kan, att inte bli påverkad av att förutsättningarna inte alltid är de bästa. Men, idag hopar sig faktiskt tvivlen. Och kanske är det gott. Man måste få tvivla också ibland.
Fredagar...
Hon sitter ihopsjunken i en stol, en filt om axlarna och en runt de bara fötterna. Det vita, lätt ruffsiga huvudet vänder sig hastigt och tittar efter mig när jag går förbi. Det hugger till i mig. Hon såg så förskräckligt liten ut, där, mitt i den nya glänsande akutmottagningen. Med den svarta handväskan i knät, kjolen som sticker fram under filten. Inte trodde hon att hon skulle hamna här, när den togs på imorse. Det inre väntrummet är fullt, människor som väntat länge länge. Sängar på rad i väntan på att få komma in i de nya undersökningsrummen. Jag rusar vidare i min jakt efter filtarna.
"Du kan inte dricka den här!" På övervaket är det fullt, pinfullt. Han stirrar upp på oss. "Nej, nä. Nähä." Och stoppar ner ölen igen.
Den gamla damen tittar så mjukt på mig medan jag kopplar upp alla små lappar som utgör hjärtövervakningen. "Man vill ju inte vara till besvär." säger hon. Jag klappar henne på axeln och säger, att det är man visst inte. Det enda som är orättvist är att man blir sjuk ibland.
Vi hjälps åt att gå på toaletten, jag ångrar mig nästan halvvägs när jag inser hur instabil denna, till åren komna dam är. Hon har varit en mästare att dölja hur hon mår, pigg och glad i sängen säger hon att inget är fel. När vi väl kommer tillbaka är hon alldeles slut och jag sätter henne på sängkanten. "Usch, jag blir så trött." säger hon, och ögonen vandrar över akuten. "Jag förstår det, säger jag. Ska vi gå på någon fest istället?" Hon spärrar upp ögonen och tittar förvånat på mig. "Feeest?" "Ja, du vet. Någon dans kanske?" Hon brister ut i ett stort skratt som går över i hosta. När hon väl lagt sig ner somnar hon nästan genast.
"Men, du kan inte dricka den där här!" "Men det här är inte öl!" Säger han, och håller upp den stora glasflaskan med vodka.
I sängen brevid är han riktigt förbannad, nålen har slitits ut och blodet runnit ner över golvet. Vi städar.
I fjärde sängen ska vi bli anmälda, på alla sätt och vis man kan bli anmäld. Väntat i tre timmar. Jag känner mig förvirrad än. Jag har inte riktigt koll på allt, hinner inte med att sätta mig in i vad som händer med alla patienter. Behöver fråga var 5e sekund om någonting. Akuten är en hård plats ibland. Jag önskar faktiskt att den inte behövdes. Inte på det här viset. Det finns nästan inga platser kvar på sjukhuset, väntrummet är fullt av trötta människor. Damen med de inlindande fötterna sitter kvar i korridoren. Det är som att vi inte räcker till.
"Du kan inte dricka den här!" På övervaket är det fullt, pinfullt. Han stirrar upp på oss. "Nej, nä. Nähä." Och stoppar ner ölen igen.
Den gamla damen tittar så mjukt på mig medan jag kopplar upp alla små lappar som utgör hjärtövervakningen. "Man vill ju inte vara till besvär." säger hon. Jag klappar henne på axeln och säger, att det är man visst inte. Det enda som är orättvist är att man blir sjuk ibland.
Vi hjälps åt att gå på toaletten, jag ångrar mig nästan halvvägs när jag inser hur instabil denna, till åren komna dam är. Hon har varit en mästare att dölja hur hon mår, pigg och glad i sängen säger hon att inget är fel. När vi väl kommer tillbaka är hon alldeles slut och jag sätter henne på sängkanten. "Usch, jag blir så trött." säger hon, och ögonen vandrar över akuten. "Jag förstår det, säger jag. Ska vi gå på någon fest istället?" Hon spärrar upp ögonen och tittar förvånat på mig. "Feeest?" "Ja, du vet. Någon dans kanske?" Hon brister ut i ett stort skratt som går över i hosta. När hon väl lagt sig ner somnar hon nästan genast.
"Men, du kan inte dricka den där här!" "Men det här är inte öl!" Säger han, och håller upp den stora glasflaskan med vodka.
I sängen brevid är han riktigt förbannad, nålen har slitits ut och blodet runnit ner över golvet. Vi städar.
I fjärde sängen ska vi bli anmälda, på alla sätt och vis man kan bli anmäld. Väntat i tre timmar. Jag känner mig förvirrad än. Jag har inte riktigt koll på allt, hinner inte med att sätta mig in i vad som händer med alla patienter. Behöver fråga var 5e sekund om någonting. Akuten är en hård plats ibland. Jag önskar faktiskt att den inte behövdes. Inte på det här viset. Det finns nästan inga platser kvar på sjukhuset, väntrummet är fullt av trötta människor. Damen med de inlindande fötterna sitter kvar i korridoren. Det är som att vi inte räcker till.
söndag 17 april 2011
Mitt nya hem
Den här veckan börjar det lite kännas som att jag bor inom sjukhusets väggar. Jag vågar nog inte ens räkna ihop timmarna. Men det har varit ack så lärorikt. Och ibland, efter en lång dag som avslutas med några timmar på akuten så är känslan av att komma hem så fantastisk. Hem till en stökig lägenhet, med en sovande sambo och hela det vanliga livet. Där ingen är sjuk. Där man kan krypa ner i soffan med saft och bullar och halvtitta på något halvdåligt samtidigt som jag halvsover är mer än helt underbart. Jag är tyvärr, påtok för trött för att lyckas skriva ihop ett filosofiskt berättarinlägg om saker jag upplevt. Men jag har bockat av många första gången för egen del den här veckan, samt en hel del insikter.
- Min första per rectum. Mycket odramatiskt. Jag vet inte varför, men jag tycker inte det känns så jobbigt. Det är en så naturlig del av en undersökning att ja, ju större sak man gör av det ju jobbigare blir det tror jag. Sedan hade jag tur att jag hade världens mest oblyga och avslappnade patient. Annars är det med all sannolikhet inte lika lätt. Men man får försöka göra det självklart på något vis. Så självklart som det faktiskt är i vissa sammanhang.
- Min första egna rondning. Det är svårt. Åhoj. Ordinera vätska? Herreguuuudars. Ingen aning. Blank. Det är tur att man är handhållen. I båda händerna. Hålls upprätt av en gladlynt handledare och en erfaren syrra.
- Min första internmedicin-kirurg-kulturkrock. Det var spännande. Jag har ju bara läst internmedicin än, så jag visste inte ens att jag kunde krocka med kirurger. Men det kunde jag tydligen. Jag är inte fullt så övertygad om att man ska skära i sköra damer som är över 80. Men kanske är jag det efter kirurgikursen. Återstår att se. Cliff-hanger.
- Jag lär långsamt känna akuten från ett nytt perspektiv, som uska. Det är fantastiskt. Och det är svårt. Och jag är rädd att jag ska göra fel, jag är fumlig och långsam och, jag blir fantastiskt handledd. Så småningom kanske det går. Jag hoppas det. Jag springer förbi den vilsna T6 kandidaten i korridoren på sin första akutjour och känner mig plötsligt gammal och vis. Och minns hur det var... För mindre än sex månader sedan! Bah!
- Tisdag. Jag inser att när man spenderar månader med att kolla folk i öronen, i ögonen och slå reflexer så glömmer man hur man ordinerar waran. Eller all internmedicin överhuvudtaget.
- Tisdag em. Min första riktiga insikt om att jag snart faktiskt blir läkare själv resulterar i att jag kastar mig över epikriserna och inskrivningarna för att göra så många som möjligt, försöka bli lite bra på det innan jag faktiskt ska göra det själv.
- Tisdag kväll. Insikten om att jag nu får leva i min sjukhus-läkarstudent-bubbla fram till tentan inträder. Jag meddelar min omgivning, som turligt nog visar stor förståelse. Känns bra.
- Min första per rectum. Mycket odramatiskt. Jag vet inte varför, men jag tycker inte det känns så jobbigt. Det är en så naturlig del av en undersökning att ja, ju större sak man gör av det ju jobbigare blir det tror jag. Sedan hade jag tur att jag hade världens mest oblyga och avslappnade patient. Annars är det med all sannolikhet inte lika lätt. Men man får försöka göra det självklart på något vis. Så självklart som det faktiskt är i vissa sammanhang.
- Min första egna rondning. Det är svårt. Åhoj. Ordinera vätska? Herreguuuudars. Ingen aning. Blank. Det är tur att man är handhållen. I båda händerna. Hålls upprätt av en gladlynt handledare och en erfaren syrra.
- Min första internmedicin-kirurg-kulturkrock. Det var spännande. Jag har ju bara läst internmedicin än, så jag visste inte ens att jag kunde krocka med kirurger. Men det kunde jag tydligen. Jag är inte fullt så övertygad om att man ska skära i sköra damer som är över 80. Men kanske är jag det efter kirurgikursen. Återstår att se. Cliff-hanger.
- Jag lär långsamt känna akuten från ett nytt perspektiv, som uska. Det är fantastiskt. Och det är svårt. Och jag är rädd att jag ska göra fel, jag är fumlig och långsam och, jag blir fantastiskt handledd. Så småningom kanske det går. Jag hoppas det. Jag springer förbi den vilsna T6 kandidaten i korridoren på sin första akutjour och känner mig plötsligt gammal och vis. Och minns hur det var... För mindre än sex månader sedan! Bah!
- Tisdag. Jag inser att när man spenderar månader med att kolla folk i öronen, i ögonen och slå reflexer så glömmer man hur man ordinerar waran. Eller all internmedicin överhuvudtaget.
- Tisdag em. Min första riktiga insikt om att jag snart faktiskt blir läkare själv resulterar i att jag kastar mig över epikriserna och inskrivningarna för att göra så många som möjligt, försöka bli lite bra på det innan jag faktiskt ska göra det själv.
- Tisdag kväll. Insikten om att jag nu får leva i min sjukhus-läkarstudent-bubbla fram till tentan inträder. Jag meddelar min omgivning, som turligt nog visar stor förståelse. Känns bra.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)