Fredagar...

Hon sitter ihopsjunken i en stol, en filt om axlarna och en runt de bara fötterna. Det vita, lätt ruffsiga huvudet vänder sig hastigt och tittar efter mig när jag går förbi. Det hugger till i mig. Hon såg så förskräckligt liten ut, där, mitt i den nya glänsande akutmottagningen. Med den svarta handväskan i knät, kjolen som sticker fram under filten. Inte trodde hon att hon skulle hamna här, när den togs på imorse. Det inre väntrummet är fullt, människor som väntat länge länge. Sängar på rad i väntan på att få komma in i de nya undersökningsrummen. Jag rusar vidare i min jakt efter filtarna.
"Du kan inte dricka den här!" På övervaket är det fullt, pinfullt. Han stirrar upp på oss. "Nej, nä. Nähä." Och stoppar ner ölen igen.
Den gamla damen tittar så mjukt på mig medan jag kopplar upp alla små lappar som utgör hjärtövervakningen. "Man vill ju inte vara till besvär." säger hon. Jag klappar henne på axeln och säger, att det är man visst inte. Det enda som är orättvist är att man blir sjuk ibland.
Vi hjälps åt att gå på toaletten, jag ångrar mig nästan halvvägs när jag inser hur instabil denna, till åren komna dam är. Hon har varit en mästare att dölja hur hon mår, pigg och glad i sängen säger hon att inget är fel. När vi väl kommer tillbaka är hon alldeles slut och jag sätter henne på sängkanten. "Usch, jag blir så trött." säger hon, och ögonen vandrar över akuten. "Jag förstår det, säger jag. Ska vi gå på någon fest istället?" Hon spärrar upp ögonen och tittar förvånat på mig. "Feeest?" "Ja, du vet. Någon dans kanske?" Hon brister ut i ett stort skratt som går över i hosta. När hon väl lagt sig ner somnar hon nästan genast.
"Men, du kan inte dricka den där här!" "Men det här är inte öl!" Säger han, och håller upp den stora glasflaskan med vodka.
I sängen brevid är han riktigt förbannad, nålen har slitits ut och blodet runnit ner över golvet. Vi städar.
I fjärde sängen ska vi bli anmälda, på alla sätt och vis man kan bli anmäld. Väntat i tre timmar. Jag känner mig förvirrad än. Jag har inte riktigt koll på allt, hinner inte med att sätta mig in i vad som händer med alla patienter. Behöver fråga var 5e sekund om någonting. Akuten är en hård plats ibland. Jag önskar faktiskt att den inte behövdes. Inte på det här viset. Det finns nästan inga platser kvar på sjukhuset, väntrummet är fullt av trötta människor. Damen med de inlindande fötterna sitter kvar i korridoren. Det är som att vi inte räcker till.