Tvivel

Jag läser detta på dn. http://www.dn.se/nyheter/sverige/hard-kamp-for-en-sjuksang-i-sverige
Bilden är bekant, mer än bekant.
Jag sitter omgiven av högarna av böcker och kompendier och läser till tentan.
Jobbar mina dagar på akuten.
För första gången tvivlar jag, på riktigt. Klarar jag verkligen av det här? Kan man verkligen göra gott?
Jag vet inte. Det känns övermäktigt, med all kunskap och vad man ska göra sedan. Som att man blir en kugge i ett enormt maskineri, där saker hanteras på löpande band där humaniteten ibland försvunnit. Det låter som hårda tunga ord. Kanske är det bara en insikt om hur sjukvården faktiskt fungerar och dess begränsningar som jag just nu lär mig. Men jag vill inte att det ska vara så, känner mig som ett argt barn som just lär sig att inget varar för evigt, att hamstrar dör och att världen inte alltid är rättvis. Jag har alltid tänkt mig att man kan göra mycket i det där mötet med människor, lite oberoende av hur systemet runt om ser ut. Att man får försöka, så gott man kan, att inte bli påverkad av att förutsättningarna inte alltid är de bästa. Men, idag hopar sig faktiskt tvivlen. Och kanske är det gott. Man måste få tvivla också ibland.